Mahler, barnet och den heliga anden

Sedan i påskas har jag ägnat mig åt att övervinna ett barndomstrauma. Ett trauma som hållit mig från att berusa mig med, söka tröst och perspektiv i Gustav Mahlers ton- och klangskapande.

Min fantastiska pappa är en musikälskare av stora mått, och brann under min barndom av entusiasm för att inviga mig i konstmusikens skattkista. Bach, Händel, Mozart, Beethoven, Wagner och många fler spelades flitigt hemma. Inklusive Mahler.

Någon gång i slutet av sjuttiotalet (gissar jag) sändes Ken Russells biografiska – och mycket surrealistiska – skildring av Mahlers liv på SVT. Min käre far hade ingen aning om Russells konstnärliga ambitioner tror jag, utan såg ett tillfälle att bilda mig om den store tonsättarens liv när vi bänkade oss framför tv:n .

I en del av filmen skildras Mahlers begravning. I Russells mardrömsversion upplever huvudpersonen den från insidan av kistan. Instängd, förödmjukad av sin hustru och inskjuten i krematoriets eld… Allt till fragment från hans olika symfonier. Levande, inte bara begravd, utan uppeldad… Den ultimata skräcken.

Var gång barnet som var jag sedan hörde Mahlers musik, fick hon rent fysiskt påtaglig ångest. Jag har även som vuxen hållit mig borta från den. Eftersom minnet av ångesten triggat en stark rädsla för vad som skulle hända om jag hörde fanfarerna igen.

Så mötte jag för några år sedan en person som håller Mahler som den främste av tonsättare. I våra samtal har jag givetvis alltid hållit på Bach, som min vän inte alls hyser samma varma känslor för som jag. Trots mitt plågsamma minne av filmen, gav jag honom den i present för ett par år sedan som en referens till min förklaring av främlingskapet inför Mahlers musik.

Innan påsk frågade jag min vän om han sett den. Samtalet ledde bland annat till att han skickade över följande text:

”… alla som upplever tyngden och allvaret i de frågor vi gör oss inför liv och död och en värld i vånda, kan i denne smärtans förkunnare finna en broder i anden.” Den meningen fick mig att bestämma mig för att, nu, nu var det dags att göra något åt den där rädslan. Det fick bära eller brista, nu skulle Gustav Mahlers musik få sitt inträde i mitt liv.

Sen dess har jag betat av alla hans tio symfonier. Jag har upptäckt och förtrollats, svepts med och drabbats av nya klanger, nya melodiska linjer, nya musikaliska rymder. Mitt liv har berikats, både i form av allmänbildning och i upplevelse av vad det är att vara kännande, skapande, levande, sörjande, lidande och älskande människa. Och den befarade ångesten dök aldrig upp.

I helgen som gick, pingsthelgen, nådde jag mållinjen till tonerna av den storslagna åttonde symfonin med pingsttemat Veni Creator Spiritus – Kom, skaparande. Det kändes symboliskt.

Att ge mig ut på min Mahlerresa krävde att jag övervann en rädsla för och minnet av ångest. Istället har nya rymder och perspektiv öppnat sig. Livet blivit mer levandes. Precis det som jag lägger i min agnostiska tolkning av kristendomens begrepp Helig ande – den kraft som manifesteras i det växande, utvecklande, expanderande, levande. Som frigjordes i det ögonblick vårt universum föddes, som sedan flödar genom rymden och expanderar och omvandlar allt, från största galax till minsta cell. En process som ofta förutsätter att vi tar klivet in i och genom smärta. Det gör ju ont när knoppar brister.

Så när det dånande orgelackordet i första satsen lagts, gastade jag med för full hals – fast inombords – i inlednings- och slutkör: ”Veni Creator Spiritus!” Tacksam för att min vän, hans vägledning och Mahlers toner vidgat min livsrymd och mitt hjärta.

Detta blogginlägg tillägnar jag dig, T. Som utmanar mig i mycket. Och därför bidrar till att göra livet mer frustrerande, roligare och fullare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *