”Ingen stund är såsom denna…”

Köksklockans tickande sätter beatet över kylskåpskompressorns brummande bordun.

Kaffemuggen har fyllts på, en smörgås på gårdagens nybakta bröd med prästosttäcke har skänkt känsla av lördagslyx. Glaset med den gröna smoothien väntar på att tömmas klunk för klunk.

Två av barnen blixtrade förbi kylskåpet för att lika snabbt återvända till kokongerna under sina täcken och cyberrymdens oändliga världar. Vi delar tyst gemenskap om än vi är på varsitt håll. Stortonåringen vilar fortfarande i ungdomens långa lördagssovmorgonssömn.

Tankarna löper fritt mellan stationerna på intellektets och skapandets reflexbana: läsning, webbfora, webbsökning, fotoval och bildredigering, bloggutkast och inläggspostningar…

Dagen väntar utanför; jag konstaterar genom köksfönstret att den ser ut att bjuda sol och kylig vind som får trädens grenar att dansa.

Listan med Att Göra finns där. Men än så länge vilar den. Som jag.

Långsamma andetag. Hjärtat lugnt. Bröstkorgen rymlig.

Livet är. I just denna stund.

Inledningsfrasen kommer från Karin Boyes Aftonbön. Samma känsla av frid och helg som den förmedlar kan infinna sig även en alldeles vanlig lördagsmorgon.