Njuter nuet

Oj, vad tankarna har snurrat under vintern. Oro och rastlöshet har ljudit starkt i livsklangen. Vad ska jag hålla fast vid, vad ska jag släppa? Hur ska jag nå den där drömmen, målet som funnits med mig så länge, och som plötsligt blev ett imperativ att agera på? Gör jag val som låser fast mig vid den jag varit snarare än den jag vill bli?

Det här är frågor som återkommande dykt upp i mitt liv. Sällan har jag dock brottats med dem lika intensivt som den här gången. Möjligen delvis triggat av att min 50-årsdag närmar sig med stormsteg.

Som jag skrev i söndags har jag börjat överväga att parkera frågorna och lägga tankarna för ankar för den här gången.

Den aktuella lotsen till parkering och ankringsplats är boken Lyckofällan, som jag läst som en del av min coachkurs. Boken är en slags introduktion till terapiformen Acceptance and Commitment Therapy, ACT, som på svenska skulle kunna översättas med ”Acceptans och Åtagandeterapi”.

De ord som jag särskilt tagit till mig som vägvisare är

  • Engagera dig helt och hållet i det du håller på med.
  • Var närvarande med den som du är tillsammans med.
  • Håll fast vid och handla dina värderingar (som i det här sammanhanget handlar om hur jag vill handla, vilka egenskaper jag vill utveckla och tillföra i olika sammanhang av livet och vilken sorts relationer jag vill ha till mig själv och andra).

Den här veckan har jag testat att följa dem så fullt ut jag förmått (”helt och hållet” var det ju!). Resultatet så här långt? Jag har njutit nuet. Upplevt hur de där aspekterna av den jag varit, som jag tänkt lägga bakom mig, faktiskt är en värdefull del av den jag är. För mig och de sammanhang jag finns i.

Jag har (än en gång) flyttat fokus från framtiden till nuet. För, som några andra ord som jag tar med mig från boken påminde mig om, det enda som jag har kontroll över är ju vad jag gör och vad jag väljer att uppmärksamma här och nu.

Och om jag handlar i linje med mina värderingar – här och nu – så är det gott nog. Ja, inte bara det, det är det bästa jag kan göra för att fullt ut leva det liv jag vill. Inte bara en gång i en obestämd framtid, utan – just det – här och nu.

Foto på Sara

Och då känns det ganska så härligt att passera halvsekelstrecket. För tänk, vad mycket insikt jag har i att leva. Om vad som är viktigt och värdefullt för mig, över tid, sammanhang och roller.

Återblick #8

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets åttonde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • det återvändande ljuset
  • koltrasten förstås
  • körsångsglädje
  • cyklingsfrihet
  • tillfredsställelsen att leverera skillnad till nöjd kund
  • slöaste lördagen på länge
  • den fullständiga närvaron under yogaklassen – koncentration till 100% ett måste
  • musicerande med barnen
  • att njuta en avslappnad söndag i sällskap med E, och bli bortskämd med godaste maten

… har jag funderat på

det där med framtidsdrömmar. Efter att i ett antal år ha haft en tydlig dröm om ett helt annat liv än det jag lever nu, börjar jag överväga om jag inte ska släppa taget om den drömmen. Åtminstone i dess stora kontext. Och istället fokusera på att verkligen ta tillvara glädjen och tillfredsställelsen i nuet, och också verkligen se till att skapa utrymme för de värden som drömmen handlar om i den kontext jag har kontroll över idag.

… har jag läst

Lyckofällan av Russ Harris. Om ACT, Acceptance and Committment Therapy. Kurslitteratur på coachkursen. Satsar på ett separat inlägg om boken.

… har jag tittat på

De första svenskarna på SVT Play. Två spännande timmar om de människor som befolkade det som i dag är Sverige, från 10 000 år sedan till bronsåldern.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Påbörjar mitt femtionde levnadsår

Hipp hurra! Idag inträder jag i mitt femtionde levnadsår.

Jag funderade först på rubriken ”I som här inträden, låten hoppet fara”. För precis som Dante gjorde när han gav sig ut på sin vandring genom skärseld och inferno, står jag ju (förhoppningsvis) i mitten av min levnads bana. Och förvisso går skildringarna av vårt åldrandet inte sällan i samma tongångar som samma Dantes beskrivning av infernot (gärna med Gustaf Dorés blodfulla, svavelrykande illustrationer till).

Inferno_Canto_3_line_9

Men nej. För mig känns det inte hopplöst att åldras. Tvärtom! För något år sedan skrev jag om mig själv denna dag (på FB tror jag)

Ett år visare, vackrare, vildare

Och de orden är idag ett år giltigare.

IMG_1289

När jag träffade själssöstra mi Helena häromsistens, sa hon att hon upplevde ett annat lugn hos mig jämfört med tidigare under de snart fem år vi känt varann. Hon sa att hon såg det i mina texter också.

Och min mor sa i avrundningen av sportlovsveckan i snö och sol att hon aldrig sett mig så pigg under en Norrlandsvistelse tidigare.

Själv ser jag att jag upptäcker jag energitjuvarna i mitt liv tidigare och tydligare än tidigare, och jag blir allt bättre på att säga ”hit men inte längre” till dem.

Jag har också blivit snabbare på att släppa fram energikällorna allt eftersom de avtackade tjuvarna lämnar rymd och utrymme efter sig. Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.

Följ med mig på min resa

Jag vill dokumentera detta femtionde levnadsår genom i princip dagliga inlägg – från superkorta till längre, främst nyskrivet men också lite återvinning – på bloggen. Inte som en utmaning, utan för att få syn på mig själv detta symboliska år. För att få syn på mig själv i de relationer, det sammanhang och samhälle jag lever med och i.

Även om jag främst skriver för min egen skull, tar jag därmed också chansen att spegla min resa under detta år i andra människor. (Det är därför jag inte nöjer mig med att skriva egen dagbok.) Vi är ju förvisso individer med vår alldeles egen onlyness. Men för att bli mer och mer människa behöver vi dela och spegla oss i varandras perspektiv och erfarenheter. Jag hoppas att ni som läser hittar något att studsa och spegla de frågor och tankar du bär på här hos mig, och jag vet av erfarenhet att ni ger mig ovärderlig feedback som ger mig nya perspektiv, ibland ny eller korrigerad riktning och alltid tacksamhet.

Även om jag själv tänker hålla i styråran för ämnena under året är jag ändå nyfiken på vilka kuster och hamnar ni, mina kära läsare, är nyfikna på. Vad uppskattar du här på bloggen? Vad vill du läsa mer om? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller genom att mejla mig i kontaktformuläret! 

Nu kastar jag loss mot femtioårsdagen! All on board!

Häggblomsdoft i skymningen

Plötsligt var den där när jag steg ut genom dörren.

Den vårkvällsglimmande doften av hägg.

Söt, men ändå frisk.

Som ett anddun innesluten i en såpbubbla som svävar förbi.

En revelj som varje år väcker insikten till liv: nu är det dags att stanna upp.

Dags att stanna upp i steget, i tanken, i allt görande.

Dags att bara vara i doften.

I skymningen där den nyvarma solen drar sig undan för natten.

Vårkvällssolen,som ännu inte blivit loj och slö i att slösa värme och ljus över oss sommarhungrande nordbor.

Dags att vila i blomningen.

Dags att låta hjärtat lägga en stämma på koltrastens jublande drillar.

Jag vänder bort blicken från vemodet som gömmer sig runt hörnet.

Vemodet över att dagarna mellan hägg och syrén än en gång gick så snabbt.

Att så mycket av dem gick mig förbi.

Vänder istället blicken mot de ögonblick som jag vet att jag kommer att fånga.

Ögonblick som fångar och fyller mitt hjärta med bubblande lycka och liv.

Stannar upp i just ett sådant ögonblick.

Just nu. Just här.

Ett ögonblick av häggblomsdoft och koltrastsång.

Hägg Maj 2017

 

 

 

 

Hemlängtan

Vad betyder hemlängtan för dig?

Om jag svarade på den frågan, kunde jag vinna en hotellövernattning för två. Det var i lördags som jag besökte Luleåregionens event med just namnet Hemlängtan. Regionens syfte var att rekrytera nya invånare och arbetstagare till en region i snabb tillväxt; mitt syfte var att träffa en vän som var en av arrangörerna, och som det var alltför länge sedan jag träffat.

När jag började reflektera över frågan, kom jag på mig själv med att komma ihåg att jag ganska ofta, när livet går (lite för) snabbt eller är komplicerat, suckar för mig själv: ”Åh, vad jag längtar hem…”. Märkligt nog kan den här tanken även dyka upp när jag är hemma, det vill säga i den fysiska bostad där jag är folkbokförd, där jag och min familj bor, där jag har alla prylar, och numera också bor med barnen varannan vecka.

Hm. Vad handlade det här om egentligen? När jag funderade vidare över de tankar och känslor som ordet Hemlängtan väckte hos mig, insåg jag att det hem som jag längtar till inte är en fysisk plats.

Nej, det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Känner du igen dig i det här? Vad betyder hemlängtan för dig? 

hemlangtan