Alkemi

Jag bläddrar i gamla inlägg och blickar bakåt ett antal månader i livet. Den där appen som jag skrev om i mitt förra inlägg säger att jag nu nått änden på en period av genomgripande transformation i mitt liv.

Och jo. Jag ser tydligt transformationen. Jag ser omvandlingen från henne som med huvudet i framtiden ständigt levde med ambitioner om att bli något annat, sträva efter målet, förverkliga drömmen. Från henne som inte var någon utan bekräftelsen från andra, inte minst från mannen, männen.

Hon finns kvar, kommer alltid att finnas med mig. Men hon är allt oftare ömsint hållen av henne som hon blivit, hon som lever med kropp, själv och hjärta i varandet. Av hon som njuter nuet och som är lugn och trygg i att hon är tillräcklig i sig själv. Som fortfarande har drömmar, men som inte längre jagar eller jagas av deras uppfyllelse till varje punkt och prick.

Hon som knött sig ut ur omvandlingens puppa har fattat beslutet att börja se på sig själv med samma ögon som hon ser på en (extern) partner eller livskamrat: med kärlek, ömhet, stolthet, nyfikenhet och tillgivenhet. Tagit sig själv till äkta, om man så vill.

…to have and to hold, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death do us part…”

(löftena på engelska är så mycket mer poetiska, så mycket mer rytmiska än de svenska…)

Den alkemiska processen kostar på. Och den är bara möjlig genom medmänniskorna som gått bredvid, burit, lyssnat och stöttat.

Tack.

Publicerade dessa rader här på bloggen på min namnsdag 2019. De är än mer giltiga – djupare giltiga om man kan säga så – nu.

 

Lördagsmorgonsbagatell

”Ingen stund är såsom denna…”

Köksklockans tickande sätter beatet över kylskåpskompressorns brummande bordun.

Kaffemuggen har fyllts på, en smörgås på gårdagens nybakta bröd med prästosttäcke har skänkt känsla av lördagslyx. Glaset med den gröna smoothien väntar på att tömmas klunk för klunk.

Två av barnen blixtrade förbi kylskåpet för att lika snabbt återvända till kokongerna under sina täcken och cyberrymdens oändliga världar. Vi delar tyst gemenskap om än vi är på varsitt håll. Stortonåringen vilar fortfarande i ungdomens långa lördagssovmorgonssömn.

Tankarna löper fritt mellan stationerna på intellektets och skapandets reflexbana: läsning, webbfora, webbsökning, fotoval och bildredigering, bloggutkast och inläggspostningar…

Dagen väntar utanför; jag konstaterar genom köksfönstret att den ser ut att bjuda sol och kylig vind som får trädens grenar att dansa.

Listan med Att Göra finns där. Men än så länge vilar den. Som jag.

Långsamma andetag. Hjärtat lugnt. Bröstkorgen rymlig.

Livet är. I just denna stund.

Inledningsfrasen kommer från Karin Boyes Aftonbön. Samma känsla av frid och helg som den förmedlar kan infinna sig även en alldeles vanlig lördagsmorgon.

Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18

Det tog ungefär ett år och nio månader från det att idén föddes till den verkställdes: min tatuering med påminnelsen om att vara här och nu.

Jag hade tänkt tanken att tatuera mig många år tidigare. En sån där tribaltatuering eller varför inte en fjäril i korsryggen. Men jag snubblade över information om att det skulle kunna förhindra ryggmärgsbedövning vid förlossning. Och därför blev det inte av.

Så träffade jag för snart två år sedan en person med den genialt enkla, men djupt meningsfulla, tatueringen i form av en enkel linje. Snyggt gjord, tonade ut lite åt ena långsidan. Den var en påminnelse till hen att värna hens gränser. Ett budskap i en form som tilltalade mig mycket.

Vi pratade ofta om vikten av att vara här och nu, hen och jag. Att vara här och nu var något som jag hade tränat på sedan jag gick i terapi efter min utmattning 2006. Fram tills dess hade jag i stor utsträckning levt mitt liv i dåtid, ofta med grämelse över något jag gjort eller inte gjort, eller i framtid, då alltför ofta i form av katastroftänkande.

Ursprungsskissen

Beslutet växte fram hos mig. Jag skulle göra en tatuering med påminnelsen till mig själv om att vara grundad i här och nu. Och designen, den bad jag mina konstnärliga barn göra. Har förstått det som att det mest blev C som skissade på de olika alternativen. Jag fastnade för en ren, men ändå lite utsmyckad och snirklig variant.

När valet väl var gjort hade den frekventa kontakten med inspiratören upphört. Fokus landade på flytt till ny lägenhet. Jag tappade tråden.

I våras plockade jag upp den igen. Började googla på ”Bästa tatueraren i Stockholm”. Landade på att jag skulle ta mig till Ölandsgatan på Söder och East Street Tattoo. Kände att deras NinniLeo skulle kunna göra det jag ville ha, när jag tittade på hennes arbeten.

I början av hösten klev jag innanför dörren till en helt ny värld. Kände mig otroligt ocool, men blev vänligt bemött. Rådfrågade, och fick mycket riktigt rätt i att NinniLeo var rätt person att boka tid hos.

Tankarna har gått sedan dess. Tänk om jag skulle ångra mig? Att ta bort en tatuering är ju mycket värre än att göra den, har jag förstått.

Idag klev jag in där för andra gången. Möttes av vänliga, trygga och supercoola Ninni, som tog mycket väl hand om sin nervösa första gångs-kund.

Visst gjorde det lite ont. Sved framförallt. Men till slut kunde jag till och med titta på nålen som målade strecken på min arm. Och jag kunde suttit mycket längre i det här och nu som det innebar att sitta still och låta någon ta hand om mig. Om än med nål med bläck i hand.

Det färdiga resultatet

Och när jag såg det färdiga resultatet kändes det helt rätt. Ett budskap i en design med djup mening för mig. På flera sätt.

Nu har jag ett mycket konkret ankare i att landa i här och nu:et. För mig blir det också ett ankare in i de nio attityderna i mindfulness, som jag återkommer till framöver.

Idag nöjer jag mig med att nämna ”icke-dömandet”, eller snarare ”icke-värderandet”. Den principen eller attityden är svallvågen från gårdagens funderingar om perfektion och begäret av bekräftelse, acceptans och godkännande.

Njuter nuet

Oj, vad tankarna har snurrat under vintern. Oro och rastlöshet har ljudit starkt i livsklangen. Vad ska jag hålla fast vid, vad ska jag släppa? Hur ska jag nå den där drömmen, målet som funnits med mig så länge, och som plötsligt blev ett imperativ att agera på? Gör jag val som låser fast mig vid den jag varit snarare än den jag vill bli?

Det här är frågor som återkommande dykt upp i mitt liv. Sällan har jag dock brottats med dem lika intensivt som den här gången. Möjligen delvis triggat av att min 50-årsdag närmar sig med stormsteg.

Som jag skrev i söndags har jag börjat överväga att parkera frågorna och lägga tankarna för ankar för den här gången.

Den aktuella lotsen till parkering och ankringsplats är boken Lyckofällan, som jag läst som en del av min coachkurs. Boken är en slags introduktion till terapiformen Acceptance and Commitment Therapy, ACT, som på svenska skulle kunna översättas med ”Acceptans och Åtagandeterapi”.

De ord som jag särskilt tagit till mig som vägvisare är

  • Engagera dig helt och hållet i det du håller på med.
  • Var närvarande med den som du är tillsammans med.
  • Håll fast vid och handla dina värderingar (som i det här sammanhanget handlar om hur jag vill handla, vilka egenskaper jag vill utveckla och tillföra i olika sammanhang av livet och vilken sorts relationer jag vill ha till mig själv och andra).

Den här veckan har jag testat att följa dem så fullt ut jag förmått (”helt och hållet” var det ju!). Resultatet så här långt? Jag har njutit nuet. Upplevt hur de där aspekterna av den jag varit, som jag tänkt lägga bakom mig, faktiskt är en värdefull del av den jag är. För mig och de sammanhang jag finns i.

Jag har (än en gång) flyttat fokus från framtiden till nuet. För, som några andra ord som jag tar med mig från boken påminde mig om, det enda som jag har kontroll över är ju vad jag gör och vad jag väljer att uppmärksamma här och nu.

Och om jag handlar i linje med mina värderingar – här och nu – så är det gott nog. Ja, inte bara det, det är det bästa jag kan göra för att fullt ut leva det liv jag vill. Inte bara en gång i en obestämd framtid, utan – just det – här och nu.

Foto på Sara

Och då känns det ganska så härligt att passera halvsekelstrecket. För tänk, vad mycket insikt jag har i att leva. Om vad som är viktigt och värdefullt för mig, över tid, sammanhang och roller.

Återblick #8

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets åttonde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • det återvändande ljuset
  • koltrasten förstås
  • körsångsglädje
  • cyklingsfrihet
  • tillfredsställelsen att leverera skillnad till nöjd kund
  • slöaste lördagen på länge
  • den fullständiga närvaron under yogaklassen – koncentration till 100% ett måste
  • musicerande med barnen
  • att njuta en avslappnad söndag i sällskap med E, och bli bortskämd med godaste maten

… har jag funderat på

det där med framtidsdrömmar. Efter att i ett antal år ha haft en tydlig dröm om ett helt annat liv än det jag lever nu, börjar jag överväga om jag inte ska släppa taget om den drömmen. Åtminstone i dess stora kontext. Och istället fokusera på att verkligen ta tillvara glädjen och tillfredsställelsen i nuet, och också verkligen se till att skapa utrymme för de värden som drömmen handlar om i den kontext jag har kontroll över idag.

… har jag läst

Lyckofällan av Russ Harris. Om ACT, Acceptance and Committment Therapy. Kurslitteratur på coachkursen. Satsar på ett separat inlägg om boken.

… har jag tittat på

De första svenskarna på SVT Play. Två spännande timmar om de människor som befolkade det som i dag är Sverige, från 10 000 år sedan till bronsåldern.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?