Påbörjar mitt femtionde levnadsår

Hipp hurra! Idag inträder jag i mitt femtionde levnadsår.

Jag funderade först på rubriken ”I som här inträden, låten hoppet fara”. För precis som Dante gjorde när han gav sig ut på sin vandring genom skärseld och inferno, står jag ju (förhoppningsvis) i mitten av min levnads bana. Och förvisso går skildringarna av vårt åldrandet inte sällan i samma tongångar som samma Dantes beskrivning av infernot (gärna med Gustaf Dorés blodfulla, svavelrykande illustrationer till).

Inferno_Canto_3_line_9

Men nej. För mig känns det inte hopplöst att åldras. Tvärtom! För något år sedan skrev jag om mig själv denna dag (på FB tror jag)

Ett år visare, vackrare, vildare

Och de orden är idag ett år giltigare.

IMG_1289

När jag träffade själssöstra mi Helena häromsistens, sa hon att hon upplevde ett annat lugn hos mig jämfört med tidigare under de snart fem år vi känt varann. Hon sa att hon såg det i mina texter också.

Och min mor sa i avrundningen av sportlovsveckan i snö och sol att hon aldrig sett mig så pigg under en Norrlandsvistelse tidigare.

Själv ser jag att jag upptäcker jag energitjuvarna i mitt liv tidigare och tydligare än tidigare, och jag blir allt bättre på att säga ”hit men inte längre” till dem.

Jag har också blivit snabbare på att släppa fram energikällorna allt eftersom de avtackade tjuvarna lämnar rymd och utrymme efter sig. Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.

Följ med mig på min resa

Jag vill dokumentera detta femtionde levnadsår genom i princip dagliga inlägg – från superkorta till längre, främst nyskrivet men också lite återvinning – på bloggen. Inte som en utmaning, utan för att få syn på mig själv detta symboliska år. För att få syn på mig själv i de relationer, det sammanhang och samhälle jag lever med och i.

Även om jag främst skriver för min egen skull, tar jag därmed också chansen att spegla min resa under detta år i andra människor. (Det är därför jag inte nöjer mig med att skriva egen dagbok.) Vi är ju förvisso individer med vår alldeles egen onlyness. Men för att bli mer och mer människa behöver vi dela och spegla oss i varandras perspektiv och erfarenheter. Jag hoppas att ni som läser hittar något att studsa och spegla de frågor och tankar du bär på här hos mig, och jag vet av erfarenhet att ni ger mig ovärderlig feedback som ger mig nya perspektiv, ibland ny eller korrigerad riktning och alltid tacksamhet.

Även om jag själv tänker hålla i styråran för ämnena under året är jag ändå nyfiken på vilka kuster och hamnar ni, mina kära läsare, är nyfikna på. Vad uppskattar du här på bloggen? Vad vill du läsa mer om? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller genom att mejla mig i kontaktformuläret! 

Nu kastar jag loss mot femtioårsdagen! All on board!

Häggblomsdoft i skymningen

Plötsligt var den där när jag steg ut genom dörren.

Den vårkvällsglimmande doften av hägg.

Söt, men ändå frisk.

Som ett anddun innesluten i en såpbubbla som svävar förbi.

En revelj som varje år väcker insikten till liv: nu är det dags att stanna upp.

Dags att stanna upp i steget, i tanken, i allt görande.

Dags att bara vara i doften.

I skymningen där den nyvarma solen drar sig undan för natten.

Vårkvällssolen,som ännu inte blivit loj och slö i att slösa värme och ljus över oss sommarhungrande nordbor.

Dags att vila i blomningen.

Dags att låta hjärtat lägga en stämma på koltrastens jublande drillar.

Jag vänder bort blicken från vemodet som gömmer sig runt hörnet.

Vemodet över att dagarna mellan hägg och syrén än en gång gick så snabbt.

Att så mycket av dem gick mig förbi.

Vänder istället blicken mot de ögonblick som jag vet att jag kommer att fånga.

Ögonblick som fångar och fyller mitt hjärta med bubblande lycka och liv.

Stannar upp i just ett sådant ögonblick.

Just nu. Just här.

Ett ögonblick av häggblomsdoft och koltrastsång.

Hägg Maj 2017

 

 

 

 

Hemlängtan

Vad betyder hemlängtan för dig?

Om jag svarade på den frågan, kunde jag vinna en hotellövernattning för två. Det var i lördags som jag besökte Luleåregionens event med just namnet Hemlängtan. Regionens syfte var att rekrytera nya invånare och arbetstagare till en region i snabb tillväxt; mitt syfte var att träffa en vän som var en av arrangörerna, och som det var alltför länge sedan jag träffat.

När jag började reflektera över frågan, kom jag på mig själv med att komma ihåg att jag ganska ofta, när livet går (lite för) snabbt eller är komplicerat, suckar för mig själv: ”Åh, vad jag längtar hem…”. Märkligt nog kan den här tanken även dyka upp när jag är hemma, det vill säga i den fysiska bostad där jag är folkbokförd, där jag och min familj bor, där jag har alla prylar, och numera också bor med barnen varannan vecka.

Hm. Vad handlade det här om egentligen? När jag funderade vidare över de tankar och känslor som ordet Hemlängtan väckte hos mig, insåg jag att det hem som jag längtar till inte är en fysisk plats.

Nej, det hem jag längtar till är en upplevelse. Det är upplevelsen av att vara grundad, att ha landat mjukt i här och nu. Att ha fokus på och trygghet nog att, med avspända och öppna sinnen, ta in vad livet i just detta ögonblick är, på den plats och i det sällskap jag just då befinner mig.

Känner du igen dig i det här? Vad betyder hemlängtan för dig? 

hemlangtan