Plötsligt var den där när jag steg ut genom dörren.

Den vårkvällsglimmande doften av hägg.

Söt, men ändå frisk.

Som ett anddun innesluten i en såpbubbla som svävar förbi.

En revelj som varje år väcker insikten till liv: nu är det dags att stanna upp.

Dags att stanna upp i steget, i tanken, i allt görande.

Dags att bara vara i doften.

I skymningen där den nyvarma solen drar sig undan för natten.

Vårkvällssolen,som ännu inte blivit loj och slö i att slösa värme och ljus över oss sommarhungrande nordbor.

Dags att vila i blomningen.

Dags att låta hjärtat lägga en stämma på koltrastens jublande drillar.

Jag vänder bort blicken från vemodet som gömmer sig runt hörnet.

Vemodet över att dagarna mellan hägg och syrén än en gång gick så snabbt.

Att så mycket av dem gick mig förbi.

Vänder istället blicken mot de ögonblick som jag vet att jag kommer att fånga.

Ögonblick som fångar och fyller mitt hjärta med bubblande lycka och liv.

Stannar upp i just ett sådant ögonblick.

Just nu. Just här.

Ett ögonblick av häggblomsdoft och koltrastsång.