Att behöva behöva och att behöva bli behövd

Funderar vidare på det där med att be om hjälp. En av anledningarna att det är läskigt för många av oss är rädslan för att ”ligga någon till last”. Det blev jag påmind om genom en återkoppling på förra inlägget. 

Tänker därför testa en hypotes: eftersom vi människor rent evolutionärt är flockdjur. Vår utveckling och överlevnad har varit möjlig tack vare att vi hör ihop, hör till och växer i gemenskap med varandra. 

När vi blir behövda av en annan människa, kan därför något djupt ursprungligt väckas till liv i oss. För min del är det som regel inte suckar över en börda, utan tacksamhet och ödmjukhet inför att få förtroendet och gemenskapen i att kunna vara till hjälp. Jag skymtar kanske en del av mitt sanna, ursprungliga jag som evolutionär varelse? 

Med den tanken i bakhuvudet kanske det till och med kan bli lättare att be om hjälp?

En reaktion på ”Att behöva behöva och att behöva bli behövd

  1. Reblogga detta på Saras goda. och kommenterade:

    Jag behöver fortfarande träna på att våga be om hjälp. Och på att faktiskt se att jag behöver hjälp. Därför passar den här favoriten i repris bra just nu. Har du lätt att glömma bort att ens tänka på möjligheten att ta hjälp? Eller ser du klart och tydligt när du behöver kalla in en eller flera till hjälp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.