Tänk att det ska vara så svårt. Så svårt att riva av den där fasaden av ”kan själv” som vi tränat på sen barnsben. 

Till en början var det bra att vi fick utmana oss, utveckla vår självständighet och träna envishet, handlingskraft och initiativförmåga på kuppen. Men någonstans under livet slog det över och allt oftare ”kunde vi själva” även när det fick oss att bli handlingsförlamade och tappa all ork och initiativförmåga. Till och med tappa vår livslust.

Just idag är någon stark. Och får beröm och uppmuntrande ord för det. ”Åh, jag önskar att jag var lika stark som du.” Just idag klarar någon annan sig själv. ”Åh, du är så självständig, och det är som om livets motgångar bara rinner av dig”.

Så onödigt egentligen att lägga så mycket energi på att hålla fasaden på plats, lappa och laga den så att den ter sig så hel som möjligt (om inte annat så från den insida som vi ser). När vi egentligen vet att vi alla innerst inne, vid något tillfälle i livet, i längre eller kortare perioder, är bräckliga. Äggskalssköra. Kanske till och med har brustit och fallit ihop. Är det något som majoriteten av oss har gemensamt så är det väl detta – rädsla för att inte vara god nog, stark nog, passa in tillräckligt väl, svara mot omvärldens förväntningar (som vi ofta gör antaganden om), orka med, hålla ut, göra det man ska.

De senaste månaderna har för mig varit en hård träning i att be om och ta emot hjälp. En träning i att släppa den så kallade vuxenheten för att istället bli det lilla, hjälpbehövande barnet igen.

Det har varit en träning i att be om hjälp att hålla ihop när livet inte längre vill levas. Att be om hjälp att hålla ihop när det taggiga eldklotet av sorg suger all energi ur kroppen. Att be om hjälp att bereda en arena där dialogen mellan två vuxna personer som delat stora delar av livet under 27 år kan föras utan att haverera.

Och jag har fått hjälp. Det smärtar att tänka på dem som ber om, ropar på hjälp utan att bli hörda. Men – jag har fått hjälp och är innerligt tacksam för det.

Jag hoppas att min erfarenhet av att ta mig samman, be om och ta emot hjälp har gjort mig mer lyhörd för rop på hjälp som når mig. Mer rustad att ge den hjälp som behövs – vilket betydligt oftare handlar om att lyssna och hålla ett utrymme för att dela smärtan, sorgen, ilskan, ångesten och frustrationen än att komma med konkreta lösningar (vilket jag har varit och är väldigt benägen att spotta ur mig).

Vågar du be om hjälp? Vågar du låta bli?