Hade inte riktigt hittat någon tydlig intention för denna måncykel som började förra tisdagen. Men så föll den på plats i gårdagens samtal med min coach Alla.
Utöver det som krävs av mig för försörjning testar jag att släppa jag alla prestationer, måsten och borden. Prestationsbefriad. En dag i taget. Med sikte på en månad.
Har ju en bra förebild i detta. Busan får visa vägen.
Tänk att det ska vara så svårt. Så svårt att riva av den där fasaden av ”kan själv” som vi tränat på sen barnsben.
Till en början var det bra att vi fick utmana oss, utveckla vår självständighet och träna envishet, handlingskraft och initiativförmåga på kuppen. Men någonstans under livet slog det över och allt oftare ”kunde vi själva” även när det fick oss att bli handlingsförlamade och tappa all ork och initiativförmåga. Till och med tappa vår livslust.
Just idag är någon stark. Och får beröm och uppmuntrande ord för det. ”Åh, jag önskar att jag var lika stark som du.” Just idag klarar någon annan sig själv. ”Åh, du är så självständig, och det är som om livets motgångar bara rinner av dig”.
Så onödigt egentligen att lägga så mycket energi på att hålla fasaden på plats, lappa och laga den så att den ter sig så hel som möjligt (om inte annat så från den insida som vi ser). När vi egentligen vet att vi alla innerst inne, vid något tillfälle i livet, i längre eller kortare perioder, är bräckliga. Äggskalssköra. Kanske till och med har brustit och fallit ihop. Är det något som majoriteten av oss har gemensamt så är det väl detta – rädsla för att inte vara god nog, stark nog, passa in tillräckligt väl, svara mot omvärldens förväntningar (som vi ofta gör antaganden om), orka med, hålla ut, göra det man ska.
De senaste månaderna har för mig varit en hård träning i att be om och ta emot hjälp. En träning i att släppa den så kallade vuxenheten för att istället bli det lilla, hjälpbehövande barnet igen.
Det har varit en träning i att be om hjälp att hålla ihop när livet inte längre vill levas. Att be om hjälp att hålla ihop när det taggiga eldklotet av sorg suger all energi ur kroppen. Att be om hjälp att bereda en arena där dialogen mellan två vuxna personer som delat stora delar av livet under 27 år kan föras utan att haverera.
Och jag har fått hjälp. Det smärtar att tänka på dem som ber om, ropar på hjälp utan att bli hörda. Men – jag har fått hjälp och är innerligt tacksam för det
.
Jag hoppas att min erfarenhet av att ta mig samman, be om och ta emot hjälp har gjort mig mer lyhörd för rop på hjälp som når mig. Mer rustad att ge den hjälp som behövs – vilket betydligt oftare handlar om att lyssna och hålla ett utrymme för att dela smärtan, sorgen, ilskan, ångesten och frustrationen än att komma med konkreta lösningar (vilket jag har varit och är väldigt benägen att spotta ur mig).
Vågar du be om hjälp? Vågar du låta bli?
Sedan ett par veckor är jag i gång med NMT rookiecamp nr 2. Jag kan konstatera att det är första gången i livet som jag hållt ut så länge som tre och en halv månad med en träningsform. Och inte ser lusten ut att vara på upphällningen heller, tvärtom!
Ikväll drog jag i väg till Östermalms idrottsplats för att gästträna med onsdagskvällsrookiesarna. Det var ju röd dag i går tisdag, och följaktligen ingen träning. Jag har visserligen inte tränat konsekvent två gånger i veckan de två första veckorna av campen, snarare konsekvent en gång i veckan. Tjänsteresa och uppgift som cool disc jockey-mamma på C:s klassfest kom emellan de andra två gångerna. Men nu vill jag verkligen komma igång! Bilderna från NMT:s turné runt landet som jag kollade på när jag låg utslagen i magbesvär på valborg hade en närmast fysisk abstinensskapande effekt på mig.
Mina minnen av ÖIP var skräckblandade efter mitt prova på-pass i januari. Skulle jag bemästra fantomen den här gången?
Under tränare Jens militäriska ledning drog vi iväg. Den inledande joggen och uppvärmningsövningarna med knäböj, armhävningar, sit-ups och knälyft gick strålande, liksom joggen ner till den stora gräsmattan där vi tydligen skulle tillbringa kvällen. Eller gräsmatta förresten. Det som på håll såg härligt vårgrönt ut, visade sig vid närmare inspektion (mycket närgången inspektion blev det vid flera tillfällen) vara en leråker förklädd till gräsplan.
I utvecklingen av det legendariska NMT-pannbenet ingår avväjning från alla slags kladd- och plaskfobier. ”Du blir bara blöt en gång!”som Bruno uppmuntrande sade till ÖIP-rookiesarna i slutet av förra campen innan de drog rätt genom träsket. Därför kändes armhävningarna, sit-upsen, ålningen medelst hasning och tunnelstafetten mellan alla spurtturer så självklara! Nästan…
Ikväll var en sån där kväll när orken inte riktigt räckte till. Hade nog behövt fylla på med mer käk under dagen – läxa till imorgon. Fick ta många pausar, och svek laget någon gång. Avslutade med en finfin kramp under den avslutande jägarmarschen. Ännu en läxa: än får jag gå med långa löpartights, inte mina knäkorta Portugaltights. Men – inga tårar och inget brutet pass! Så, jag sörjer inte.
En stor del i utvecklingen av min inställning till mitt tränande har ankrarnaAnne-Li och Åsa som har hjälpt mig hitta strategin för min insats under passen. Likaså har träningskompisarna i rookiegängen, inte minst kära Lisen som ständigt peppar och uppmuntrar. En träningsgemenskap som jag aldrig upplevt någon annanstans, det har jag hittat här!
 |
| http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/knoppar.jpg |
Hektiskt skrivande mot deadline och påföljande dunderförkylning hos både mig och ett par av barnen har avhållit mig från både träning och bloggande sedan senaste inlägget.
Igår lyckades jag i alla fall ta mig iväg till Tanto. Det var med bävan jag insåg att passet skulle utövas under Magnus ledning – även kallad Spyfys. Gissa varför…. Och han hade med sig ytterligare en tränare, Johan. ”Ikväll ska ni få pröva era gränser! Fysisk fostran i 75 minuter” röt Magnus, och beordrade ner oss i plankan. Två lag, där det lag som först satt fem knän i marken förlorade.
Mitt knä blev inte det första, men väl femte i marken. Fast den förlusten kompenserade laget senare, i peakdelen av passet som bestod i att forcera en lerig slänt på ca 50 meter upp och ner tre gånger, i parintervaller med armhävningar, sit-ups och rygglyft däremellan. Underbara ankarna Anne-Li och Åsa stöttade och hjälpte mig att hålla mig inom gränser som gjorde det möjligt att orka hela passet – utan att fälla en enda tår dessutom!
Dessförinnan hade vi i lagtävling kört armhävningsrace. Tre sets, med lagen indelade i grupper om 10, 20 och 50 reps. Självfallet valde jag att starta på 10. Eftersom man fick köra på knä, kunde jag i nästa omgång ge mig på 20. I sista omgången lyckades jag till och med pressa ur mig (ansatser till) 40 armhävningar – allt för laget! Vi vann alla seten tror jag mig minnas. Knappast på grund av min insats, men kanske för att vi var de som hejade på våra 50-repare mest och intensivast.
Jag har ganska luddiga minnen för övrigt av kvällen: knäböj i par, där det gäller att lita på att den andre håller i när vi lutar oss bakåt åt varsitt håll, lätt jogg med valda kroppsdelar i marken med jämna mellanrum, vätskepaus i jägarvila rygg mot rygg, höga knän mot kompisens händer och en statisk övning i att pressa kompisen bakåt. Vad jag tydligt kommer ihåg är den avslutande joggen/lunken tillbaka till idrottsplatsen, där solen bländade mig. En stor lysande boll, som fyllde hela synfältet och signalerade att våren definitivt är på väg tillbaka till Stockholm.
Utsträckta på gräset fick vi sedan veta att vi just kört ett pass på basicnivå – grön väst. Och att alla klarat det! I mitt fall var det en mycket generös bedömning. Jag väntar definitivt med att byta ut min vackra blå väst mot en grön ännu ett tag. För jag har mycket mer att ge – och få – på rookienivå.
Har jag då märkt någon skillnad? Dumma baciller eller elaka virus gjorde att jag missade testerna förra veckan. Men även utan test märker jag att konditionen – flåset – är mycket bättre än tidigare. Lite starkare har jag nog också blivit, klarar t ex plankan lite längre, någon mer armhävning etc. Och framförallt har jag nu lättare att ge mig hän och bara fokusera på nästa steg i lerbranten istället för att se hur låååångt det är kvar till toppen och jag har lättare att slappna av och lita på kompisen. Kort sagt, jag har helt enkelt fått tjockare pannben!
Inspirerad av torsdagens löpträning med MarathonMia gav jag mig ut idag för att för första gången närma mig killerbacken vid Sofia kyrka – har hört mycket om den från tidigare Midnattsloppslöpare. ”Lika bra att ge sig i kast med att göra sig av med respekten för den redan nu!”, tänkte jag och småsprang österut längs Katarina Bangata.
”One minute” sa plötsligt rösten i hörlurarna. Har laddat ner Runkeeper för att hålla fokus på nuet och inte överväldigas av hur lång tid det är kvar när jag tränar på egen hand. Hade tänkt att göra som Mia tipsade nybörjarlöpare om, dvs. att gå en minut och springa en. Men fötterna gick på, det kändes ok och plötsligt hade jag sprungit fem minuter. Inte särskilt snabbt, men uthålligare än jag gjort tidigare på egen hand. Tar kortare och lägre steg än tidigare och då orkar jag längre. Tack Mia!
Väl framme vid Sofia gav jag mig på backintervallerna för att besegra backen en bit i taget. Kämpaspring upp, lunka ner, lyktstolpe för lyktstolpe. Väl uppe måste man ju bara passa på att njuta av utsikten. Sedan – backen ner i full fart, hitta barnaskrattet igen, frihet!
Sprang totalt sett långsammare än vad jag gjorde på löpbandet i början av januari, och betydligt långsammare än på rookietestet – Runkeeper visade en snittid på 9.43/km. Men å andra sidan sprang jag ju nu nästan hela tiden, totalt sett drygt tre km. Så jag är rätt nöjd ändå! Tre km är ju också halva Springcross, som jag anmält mig till i god NMT-tradition.
Idag är det precis sex månader kvar till Midnattsloppet, 108 dagar till Vårruset och 63 dagar till Springcross.
