http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/knoppar.jpg

Hektiskt skrivande mot deadline och påföljande dunderförkylning hos både mig och ett par av barnen har avhållit mig från både träning och bloggande sedan senaste inlägget.

Igår lyckades jag i alla fall ta mig iväg till Tanto. Det var med bävan jag insåg att passet skulle utövas under Magnus ledning – även kallad Spyfys. Gissa varför…. Och han hade med sig ytterligare en tränare, Johan. ”Ikväll ska ni få pröva era gränser! Fysisk fostran i 75 minuter” röt Magnus, och beordrade ner oss i plankan. Två lag, där det lag som först satt fem knän i marken förlorade.

Mitt knä blev inte det första, men väl femte i marken. Fast den förlusten kompenserade laget senare, i peakdelen av passet som bestod i att forcera en lerig slänt på ca 50 meter upp och ner tre gånger, i parintervaller med armhävningar, sit-ups och rygglyft däremellan. Underbara ankarna Anne-Li och Åsa stöttade och hjälpte mig att hålla mig inom gränser som gjorde det möjligt att orka hela passet – utan att fälla en enda tår dessutom!

Dessförinnan hade vi i lagtävling kört armhävningsrace. Tre sets, med lagen indelade i grupper om 10, 20 och 50 reps. Självfallet valde jag att starta på 10. Eftersom man fick köra på knä, kunde jag i nästa omgång ge mig på 20. I sista omgången lyckades jag till och med pressa ur mig (ansatser till) 40 armhävningar – allt för laget! Vi vann alla seten tror jag mig minnas. Knappast på grund av min insats, men kanske för att vi var de som hejade på våra 50-repare mest och intensivast.

Jag har ganska luddiga minnen för övrigt av kvällen: knäböj i par, där det gäller att lita på att den andre håller i när vi lutar oss bakåt åt varsitt håll, lätt jogg med valda kroppsdelar i marken med jämna mellanrum, vätskepaus i jägarvila rygg mot rygg, höga knän mot kompisens händer och en statisk övning i att pressa kompisen bakåt. Vad jag tydligt kommer ihåg är den avslutande joggen/lunken tillbaka till idrottsplatsen, där solen bländade mig. En stor lysande boll, som fyllde hela synfältet och signalerade att våren definitivt är på väg tillbaka till Stockholm.

Utsträckta på gräset fick vi sedan veta att vi just kört ett pass på basicnivå – grön väst. Och att alla klarat det! I mitt fall var det en mycket generös bedömning. Jag väntar definitivt med att byta ut min vackra blå väst mot en grön ännu ett tag. För jag har mycket mer att ge – och få – på rookienivå.

Har jag då märkt någon skillnad? Dumma baciller eller elaka virus gjorde att jag missade testerna förra veckan. Men även utan test märker jag att konditionen – flåset – är mycket bättre än tidigare. Lite starkare har jag nog också blivit, klarar t ex plankan lite längre, någon mer armhävning etc. Och framförallt har jag nu lättare att ge mig hän och bara fokusera på nästa steg i lerbranten istället för att se hur låååångt det är kvar till toppen och jag har lättare att slappna av och lita på kompisen. Kort sagt, jag har helt enkelt fått tjockare pannben!