Återblick #7

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets sjunde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • att få fira min förstföddas 16-årsdag (om än några dagar försent). Tacksamheten över att få ha henne i mitt liv känner inga gränser.
  • att se 14-åringens upprymdhet inför ännu en konsertupplevelse med kompisar.
  • musikvalet i 11-åringens tv-spel Forza Horizon: Bach, Händel, Vivaldi, Grieg, Debussy och Strauss bland annat. En dos klassisk musik till racingspelet är ju toppen!
  • vänskap med flera decennier på nacken.
  • att få fira bästa Ps födelsedag i denna vänskap, liksom med nya bekantskaper.
  • grymt roliga konserter med vokalensemblen, såå svängiga och skickliga musiker och magisk musik som hyllning till Prince.
  • känslan när en kollega ger ett förslag som pulvriserar trix- och knöligheter i ett nafs.
  • läckraste Wallenbergarna och värmen hos vännen E. Home away from home.
  • årets första cykeltur. Den friheten och lättheten!
  • att låta vårvintersolen värma ansiktet.

… har jag tränat lite extra på att

  • fokusera på och njuta av det som är här och nu.
  • släppa taget om föreställningar om framtiden

… har jag läst

  • kapitlet om hur förändringar i samspelet mellan höger och vänster hjärnhalva kan sägas avspegla sig i utvecklingen av konst, arkitektur och litteratur under antiken i Iain McGilchrists The Master and His Emissary. En fascinerande bok, som jag läser i telefonens Kindleläsare när jag pendlar eller reser. Har därför hållit på ett tag…

… har jag bland annat lyssnat på

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Återblick på vecka 3 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Vill inte gå in

Jag känner ofta med Busan så här års. Vill inte gå in. Vill suga i mig av ljuset, dofterna, ljuden, luften och värmen mot huden.

Vill ladda hopp, glädje, lust, liv skönhet och förundran.

Så jag förstår den avmätta blicken på matte som vill stänga altandörren för kvällen. ”Vaddå? Flytta in? När en kan ligga här ute och … bara vara…? Ge dig!”

Backspegel i tacksamhet och förundran 21

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugoförsta vecka tänker jag bland annat på…

… det mentala reningsbadet i ett coachingsamtal.

… att få syn på en mental förflyttning (i önskad riktning) som jag gjort vad gäller gränserna för vad jag tar ansvar för och vad jag överlåter till andra att ta ansvar för.

… ett gäng bra intervjuer i roligt uppdrag.

… timmar av tid på egen hand.

… aha-upplevelsen när jag lyckades lösa en jobbmässig utmaning på ett i mitt tycke smart och effektivt sätt, där jag utgick från min egen kompetens istället för att försöka täcka upp kompetens som lämnat projektet.

… känslan av ”booom” när jag skickar iväg en rapport som varit en riktig surdeg, och stryker den från att göra-listan.

… blommor i alla former och färger.

… spontanfikat med en god vän på konferens.

… känslan av ”yes!” när jag får användning för min utvecklade problemlösningsförmåga vid två tydliga tillfällen.

… upplevelsen av att ha storstädat kök och badrum i ett tempo som utgick från kroppens behov istället för hjärnans prestationskrav.

… en trevlig trädgårdsdag med grannarna.

… att njuta av min altan, som badat i tung syréndoft hela veckan. Och värme.

… grön smoothie till frukost två dar i rad. Lagt till något bra och önskat istället för att dra bort och sätta förbud.

… timmar på tu man hand med min älskling. Skratt, lycka, kärlek, lust, närhet, tillhörighet. Älsklingens mästerliga kokkonst till det. Och bubbel. Så klart.

… närheten till mina barn efter 10 dagars frånvaro.

Rör mig långsamt

Högsommarvärmen bäddar in oss i sin kättja. Väcker en sensuell, nästan tabuartad, lust att stanna upp, kliva av produktionshjulet och istället låta sig översköljas av vågorna av syrénens och häggens doft. Att svepas med av fågelsången, och behagfullt sträcka ut kroppen för att möta sommarvärmens sammetslena smekning. Att låta naturen förföra mig.

Jag rör mig långsamt. Känner släktskap med sengångarna.

Först beror mina långsamma steg på att den gassande solen gör att jag inte orkar hålla mitt vanliga stockholmstempo. Men efter ett tag kommer jag på mig själv med att ha blivit mer uppmärksam på all den inte så överjordiska, utan just helt-och-hållet-jordiska ljuvlighet som dessa få dagar i maj bjuder på. Min favorittid på året. Kanske för att den är så kort. Och så underbar. Bäst då att ta in den långsamt, långsamt. Som den godaste, mest delikata måltid.

På ett sätt önskar jag att det gick att fotografera av hela härligheten med dofter, ljud, hudförnimmelser och alltihop. På ett annat sätt tvekar jag. Vad skulle hända om jag kunde få tillgång till detta himmelska jordarike, eller jordiska himmelrike, när jag ville i VR? Blasé eller totalt beroende är mina kvalificerade gissningar.

Som tur är behöver jag inte ta ställning till detta mer än på ett filosofiskt plan för tillfället. För än så länge får jag nöja mig med att kunna fotografera blommorna som står för doften som jag bara kan fånga i minnet: dvärgsyrénen vid min altan (hur lyckligt lottad är jag inte?!), äppelblommen i kvällningens släpljus, spireans vita snödrivor av blommor.