Det man inte har i sitt eget pannben kan man få av sina träningskompisars

http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/handtag.jpg

De satt där på parkbänken i förvårskvällen, pappan och hans son. Tantolunden bredde ut sina gräsmattor nedanför dem; naken jord och fjolårsgräs hade ännu inte täckts av nygrönska. Stillheten förbyttes på ett ögonblick av en känsla av att vara under attack – en hord av människor i blåvästsuniform närmade sig plötsligt i fullt språng. Ljudet av fågelsång byttes mot vilda flåsningar och högljudda, nästan oanständiga, stönanden när den märkliga armén slängde sig ner på marken, två och två i armkrok. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio sit-ups. Sedan – raskt upp igen, och, på samma sätt som de hade närmat sig, avlägsnade de sig snabbt, fortfarande arm i arm.

Några av de sista att komma upp, och framför allt att komma tillbaka till gruppen som samlade ihop sig nere på gångvägen medan pappan och hans son sannolikt i chock undrade vad de just upplevt, var jag och min bästa blåvästskompis L.

Jo, jag tog tjuren vid hornen igår kväll. Även om dotterns F&S-mjukvariant lät ganska lockande efter mitt nederlag i tisdags, så insåg jag att jag hade allt att vinna på att ge Rookiecampen ännu en chans. Klockan artonhundra ställde jag därför upp mig tillsammans med blåvästarna på parkeringen vid Zinkens idrottsplats för att ta rygg på polisChrister och stöttad av ankaret Åsa. Och så med L vid min sida förstås. L som har ett pannben av stål, och som är full av positiv energi som liksom rinner över till mig.

Vi började med jumping jacks och burpees. Två riktiga killerövningar, där jag i princip kunde ha tagit ut mig efter bara några minuter. Men, efter lite coaching från tisdagens kloka ankare Anne-Li hade jag fattat beslutet att ha som enda målsättning att ta mig igenom ett helt pass. Körde därför liiiite lättare – fuskigt kanske hard-coremotionären skulle ha sagt – och liiiite långsammare än vad jag gjort tidigare. Därför hade jag faktiskt en hel del kvar att ge till joggen ner till ängarna.

Och det räckte till! Det räckte till knäböj i par, till fler burpees, till ålning framåt och bakåt i det vårfuktiga gräset. Det räckte till mer jogg, till rusher med sit-ups och armhävningar, till smart statisk lårträning och roddövning i par, till brottning – attans, vad stark hon var, L, jag flög som en vante ner i gräset – , till höga knän där Åsas och L:s röster nådde mig i töcknet och genom ljudet av mitt flåsande: ”Kom igen! Du är grym!”. Det räckte till och med till den avslutande jägarmarschen både i plankan och springandes. När det var min tur att sticka förvandlades Tanto till savann och jag löpte i kapp med antiloperna. Typ!

Nära att krokna de sista stegen till den avslutande upphoppsringen fördes jag hela vägen fram av den vänliga handen i ryggen och av att höra ”Du klarar det, nästan framme nu!” från L och paret bakom oss.

På vägen hem sjöng jag för mig själv: ”Euphoria!”. Sedan slängde jag, lerlycklig, mina gräs- och jorddoftande träningskläder i tvättmaskinen.

En reaktion på ”Det man inte har i sitt eget pannben kan man få av sina träningskompisars

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s