Attack på datoraxlarna #blogg100 6/100

Efter två och en halv veckas uppehåll var det ikväll äntligen dags för ett utomhusträningspass igen. NMT Rookie is verkligen da shit för mig, som jag konstaterat många gånger på den här bloggen. Funktionell träning med bara kroppen och naturen som belastning, omväxlande kondition och styrka, frisk luft, ofta härlig utsikt, fågelsång, stöttande händer när orken tryter eller krampen sätter in,  och dessutom ca 650 förbrukade kcal – det är en ganska oslagbar kombo.

Bild
Foto: Adam & Tess @ Flickr CC BY-SA 2.0

Ikväll var det fokus på axlar och armar, med både styrka och rörlighetsträning. TränarJens körde tabataintervaller med oss så mjölksyran sprutade och min beräknade maxpuls får revideras. Massor av olika armhävningsvarianter och en aggressionsframkallande och samtidigt spänningsfrigörande boxning i upp/nerriktning gav värsta shimmykänslan i axlarna. Lite ben med benböj och utfallssteg blev det också, i kombination med trapplöpning och ca 3 km jogg i Högalidparkens och Skinnarviksbergets skugga.

På vägen hem insåg jag att alla spänningar i axlarna var borta, de spänningar som jag inte känner till vardags men som blev mycket påtagliga nu när de helt enkelt inte fanns längre.

Det är definitivt läge att fortsätta kämpa med de dagliga armhävningarna. Ska försöka lägga på den där sköna vertikala boxningen. Och så de här klassiska övningarna för nacke och axlar, gärna flera gånger under dagen. Kanske ett tips för dig också?

Släppa överjaget

Nu har klockan ringt 05.15 både måndag och onsdag morgon. 05.36 har bussen gått till Östermalms IP. Knappt 20 minuter senare, i byggkillarnas bussällskap, har jag varit framme och lassat av mig väskor och parkas i omklädningsrummet. Fjärilarna i magen har landat, lugnade av alla glada leenden och Annas stora välkommen tillbaka-kram i måndags. Nya och bekanta ansikten har ställt upp i morgonmörket och gett sig ut i Lill-jansskogens vita trolskhet.

NMTs mesta ryggrad Jens har under dessa två morgnar guidat, peppat, pressat och tränat oss med sin alldeles egna kombination av barskhet och stort hjärta. Jag har gråtit (jo, NMTs mesta gråterska var tillbaka, fast bara i måndags), jag har kämpat, burits både fysiskt och mentalt av träningskompisarna, peppat, burpeeat, knäböjt, sit-upat och jägarvilat, jag har sprungit på stigar som jag knappt kunnat se i morgonmörkret med mina allt mörkersvagare 40+-ögon. Och – jag har besegrat mitt ÖIP-monster (innan i måndags hade jag brutit varje pass som jag kört på ÖIP av någon outgrundlig anledning)!

Visst är det oerhört jobbigt för flåset och de ikväll rätt så ömma musklerna att köra igång igen. Men jobbigast verkar det faktiskt vara – nu liksom för ett år sedan – för pannbenet. Som Jens sa efter måndagspasset till mig: ”Du tänker för mycket!”. Så utöver att försöka träna mig till grönvästform den här våren har jag nu målet att under träningen bli bättre på att släppa överjaget, att koppla bort analyserna och kännandet för att bara vara och göra!

Först så går det framåt…

Den här träningsterminen (har jag aldrig kunnat säga förut) har verkligen gått i 5 myror-tango-tema. Ni vet, ”Först så går det framåt, å 1,2,3,4. Sen så går det bakåt, å 5,6,7,8.” Vissa perioder har det verkligen känts som om frånvaron på träning har varit mer dominerande än närvaron.

Glad i hågen var jag ju tillbaka i raden i tisdags. Räknat dagarna till i torsdags hade jag gjort sedan första halvan av Rookiegänget körde denna omgångs löpträning med MarathonMia – den kick jag fick av hennes pass under min första camp ville jag få mer av. Repetition är ju dessutom all kunskaps moder.

Gamle gode Murphy lurade dock i buskarna – med kliande hals och kallsvettningar slog jag upp mina melerade i torsdags morse. Och det blev bara värre framåt lunchen. Så beslutet var lätt, om än tungt, att fatta. Soffan, inte Tanto, it was.

Men så gärna jag hade sprungit med det här gänget!

Bild: Fotoakuten.se

Back in the row again

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

Träningsgudinnan

Nej, det är inte mig det är frågan om, utan 7-åringen som förklarade att tränarna på NMT Kids hade tyckt att hon var just en träningsgudinna. ”Åh, vad bra”, sa jag, ”då kanske jag kan få ärva lite av dig!”.

Fast när jag ser tillbaka på kvällens träningspass infinner sig nog lite en gudinnekänsla ändå. Som vanligt gjorde jag inte alla övningarna, och en del bara till hälften. Men än en gång höll jag ut hela passet. Jag orkade dessutom fokusera på kvaliteten, tekniken och att ge järnet i de övningar och de sträckor jag ändå gjorde. TränarJohan bjöd på ett regelrätt intervallträningspass med massor av plankor (upptäckte att jag orkar längre om jag spänner magen genom att dra in den mot ryggraden), jägarvilor, sit-ups, step-ups, armhävningar och dips som styrkemoment. Faktiskt känns det som att jag börjar närma mig en riktigt djup armhävning utan knän i backen. Många löpintervaller i backe med peppande ankaret Maria och träningskompisen Annelie som stöd på det gjorde min kväll!

Att träna med NMT innebär ganska ofta att återupptäcka barnet inom mig. I kväll har jag lekt kull och rullat som ett barn över gräset. Under den senare övningen fick jag än en gång en påminnelse om att balanssinnet inte riktigt hänger med med åren… Undrar om det går att träna upp.

Återigen kan jag konstatera att det a) är oerhört motigt att börja träna igen efter ett uppehåll, men b) att jag relativt snabbt kommer tillbaks och vidare. Känns tröstefullt på något sätt.

I morgon är det äntligen dags för VårRuset – rapport kommer!