Training in the rain

De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.

Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!

Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass  körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…

Leriga, lyckliga, stolta!

I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.

Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har.  Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.

Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!

Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.

Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!

Gå i lera och sörja

Sedan ett par veckor är jag i gång med NMT rookiecamp nr 2. Jag kan konstatera att det är första gången i livet som jag hållt ut så länge som tre och en halv månad med en träningsform. Och inte ser lusten ut att vara på upphällningen heller, tvärtom!

Ikväll drog jag i väg till Östermalms idrottsplats för att gästträna med onsdagskvällsrookiesarna. Det var ju röd dag i går tisdag, och följaktligen ingen träning. Jag har visserligen inte tränat konsekvent två gånger i veckan de två första veckorna av campen, snarare konsekvent en gång i veckan. Tjänsteresa och uppgift som cool disc jockey-mamma på C:s klassfest kom emellan de andra två gångerna. Men nu vill jag verkligen komma igång! Bilderna från NMT:s turné runt landet som jag kollade på när jag låg utslagen i magbesvär på valborg hade en närmast fysisk abstinensskapande effekt på mig.

Mina minnen av ÖIP var skräckblandade efter mitt prova på-pass i januari. Skulle jag bemästra fantomen den här gången?

Under tränare Jens militäriska ledning drog vi iväg. Den inledande joggen och uppvärmningsövningarna med knäböj, armhävningar, sit-ups och knälyft gick strålande, liksom joggen ner till den stora gräsmattan där vi tydligen skulle tillbringa kvällen. Eller gräsmatta förresten. Det som på håll såg härligt vårgrönt ut, visade sig vid närmare inspektion (mycket närgången inspektion blev det vid flera tillfällen) vara en leråker förklädd till gräsplan.

I utvecklingen av det legendariska NMT-pannbenet ingår avväjning från alla slags kladd- och plaskfobier. ”Du blir bara blöt en gång!”som Bruno uppmuntrande sade till ÖIP-rookiesarna i slutet av förra campen innan de drog rätt genom träsket. Därför kändes armhävningarna, sit-upsen, ålningen medelst hasning och tunnelstafetten mellan alla spurtturer så självklara! Nästan…

Ikväll var en sån där kväll när orken inte riktigt räckte till. Hade nog behövt fylla på med mer käk under dagen – läxa till imorgon. Fick ta många pausar, och svek laget någon gång. Avslutade med en finfin kramp under den avslutande jägarmarschen. Ännu en läxa: än får jag gå med långa löpartights, inte mina knäkorta Portugaltights. Men – inga tårar och inget brutet pass! Så, jag sörjer inte.

En stor del i utvecklingen av min inställning till mitt tränande har ankrarnaAnne-Li och Åsa som har hjälpt mig hitta strategin för min insats under passen. Likaså har träningskompisarna i rookiegängen, inte minst kära Lisen som ständigt peppar och uppmuntrar. En träningsgemenskap som jag aldrig upplevt någon annanstans, det har jag hittat här!

På era platser… Färdiga… Gå!

Bild: Cecilia Modig

Nej, det var inte den klassiska startnedräkningen. Vi körde gemensam nedräkning med startern: Tre, Två, Ett istället i startfållan. Och det var inte heller tävlingsmomentet som var det viktiga för mig. Att komma i mål i gårdagens Springcross efter att ha sprungit större delen av de sex kilometrarna, och därmed fullföljt mitt livs första lopp – det var liksom det som var grejen!

Konstigt nog hade jag inte varit nervös eller känt någon prestationsångest i förväg. Lite grann började det dock pirra när jag väl stod där i startfållan. När starten gått, och jag kommit ur värsta trängseln och dessutom travat rätt genom första lervattenpölen utan att tveka, var dock pirret bortblåst och fokus på de svartgula banden som angav banan.

Jag var i gott sällskap – ca 60 NMT:are var anmälda till loppet, liksom ungefär 2400 till. Det första som mötte mig när jag kom fram till start- och målområdet var NMT:s flagga, gröna tält och NMT-bekanta som var där, flera inte för att träna, utan för att heja på och stötta oss som skulle göra det.

Banan gick i varierad natur – genom trollskog där mossan bredde ut sig mjuk mellan träden, över fält och fällen. Fick smaka på några meter av terräng utan stig, hoppandes över kvistar och nedfällda stammar, letandes smartaste vägen över tuvorna. Gillar’t! Vitsippor och tussilago, liksom gulvästade funktionärer från Hässelby SK och Spårvägen IF, kantade stigen. Solstrålarna strilade ner genom ett lövverk som precis bara kunde börja anas.

Tillsammans med polarna L och L forcerade jag meter för meter inklusive några rejäla backar. Vi blev omkörda och körde om dem som höll mer jämnt powerwalkingtempo, eftersom vi var lite mer inne på intervallstuket: springa, springa, gå… springa, springa, gå… SPRINGA, inte minst uppför sista backen! ”Små, korta steg; hjälp till med armarna; blicken framåt, uppåt” – MarathonMias och Rookiegängets ord ekade i huvudet. ”Andas ut… och fyll! Andas ut… och fyll!”.

Och där, där såg vi plötsligt målet! NMT-polarnas leenden och hejarop i början av spurten bar oss framåt, och så hör jag speakerns röst: ”Och här har vi Sara Modig från Nordic Military Training…”. What?! Mitt namn i högtalarna på ett sportevent, och som deltagare dessutom?!

Barnen firar mamma!

Med hjälp av NMT har jag faktiskt förändrat mitt liv från träningsskygg till träningssuktare. Vågen visar visserligen på ungefär samma som när terminen startade – skyller på att stress sänker ämnesomsättningen och ökar onyttighetssuget. Konditionen har dock blivit bättre, det märker jag inte minst på trapporna på jobbet. Någonstans kanske jag börjar bli lite piggare och få lite bättre koll på stressen också. Att lita på andra är något som jag börjar lära mig – både på jobbet (stackars kollegor) och på NMT. Den tillitsövning som vi gjorde i tisdags – att föras framåt liggandes på magen på träningskompisarnas utsträckta armar – var något jag nästan höll på att banga. Men jag gjorde den ändå, och kommer inte att tveka nästa gång.

Så nog är jag på min plats och färdig och i full gång mot resten av mitt liv!

Grön träning i vårkvällen

http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/knoppar.jpg

Hektiskt skrivande mot deadline och påföljande dunderförkylning hos både mig och ett par av barnen har avhållit mig från både träning och bloggande sedan senaste inlägget.

Igår lyckades jag i alla fall ta mig iväg till Tanto. Det var med bävan jag insåg att passet skulle utövas under Magnus ledning – även kallad Spyfys. Gissa varför…. Och han hade med sig ytterligare en tränare, Johan. ”Ikväll ska ni få pröva era gränser! Fysisk fostran i 75 minuter” röt Magnus, och beordrade ner oss i plankan. Två lag, där det lag som först satt fem knän i marken förlorade.

Mitt knä blev inte det första, men väl femte i marken. Fast den förlusten kompenserade laget senare, i peakdelen av passet som bestod i att forcera en lerig slänt på ca 50 meter upp och ner tre gånger, i parintervaller med armhävningar, sit-ups och rygglyft däremellan. Underbara ankarna Anne-Li och Åsa stöttade och hjälpte mig att hålla mig inom gränser som gjorde det möjligt att orka hela passet – utan att fälla en enda tår dessutom!

Dessförinnan hade vi i lagtävling kört armhävningsrace. Tre sets, med lagen indelade i grupper om 10, 20 och 50 reps. Självfallet valde jag att starta på 10. Eftersom man fick köra på knä, kunde jag i nästa omgång ge mig på 20. I sista omgången lyckades jag till och med pressa ur mig (ansatser till) 40 armhävningar – allt för laget! Vi vann alla seten tror jag mig minnas. Knappast på grund av min insats, men kanske för att vi var de som hejade på våra 50-repare mest och intensivast.

Jag har ganska luddiga minnen för övrigt av kvällen: knäböj i par, där det gäller att lita på att den andre håller i när vi lutar oss bakåt åt varsitt håll, lätt jogg med valda kroppsdelar i marken med jämna mellanrum, vätskepaus i jägarvila rygg mot rygg, höga knän mot kompisens händer och en statisk övning i att pressa kompisen bakåt. Vad jag tydligt kommer ihåg är den avslutande joggen/lunken tillbaka till idrottsplatsen, där solen bländade mig. En stor lysande boll, som fyllde hela synfältet och signalerade att våren definitivt är på väg tillbaka till Stockholm.

Utsträckta på gräset fick vi sedan veta att vi just kört ett pass på basicnivå – grön väst. Och att alla klarat det! I mitt fall var det en mycket generös bedömning. Jag väntar definitivt med att byta ut min vackra blå väst mot en grön ännu ett tag. För jag har mycket mer att ge – och få – på rookienivå.

Har jag då märkt någon skillnad? Dumma baciller eller elaka virus gjorde att jag missade testerna förra veckan. Men även utan test märker jag att konditionen – flåset – är mycket bättre än tidigare. Lite starkare har jag nog också blivit, klarar t ex plankan lite längre, någon mer armhävning etc. Och framförallt har jag nu lättare att ge mig hän och bara fokusera på nästa steg i lerbranten istället för att se hur låååångt det är kvar till toppen och jag har lättare att slappna av och lita på kompisen. Kort sagt, jag har helt enkelt fått tjockare pannben!

Det man inte har i sitt eget pannben kan man få av sina träningskompisars

http://www.fotoakuten.se/albums/userpics/handtag.jpg

De satt där på parkbänken i förvårskvällen, pappan och hans son. Tantolunden bredde ut sina gräsmattor nedanför dem; naken jord och fjolårsgräs hade ännu inte täckts av nygrönska. Stillheten förbyttes på ett ögonblick av en känsla av att vara under attack – en hord av människor i blåvästsuniform närmade sig plötsligt i fullt språng. Ljudet av fågelsång byttes mot vilda flåsningar och högljudda, nästan oanständiga, stönanden när den märkliga armén slängde sig ner på marken, två och två i armkrok. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio sit-ups. Sedan – raskt upp igen, och, på samma sätt som de hade närmat sig, avlägsnade de sig snabbt, fortfarande arm i arm.

Några av de sista att komma upp, och framför allt att komma tillbaka till gruppen som samlade ihop sig nere på gångvägen medan pappan och hans son sannolikt i chock undrade vad de just upplevt, var jag och min bästa blåvästskompis L.

Jo, jag tog tjuren vid hornen igår kväll. Även om dotterns F&S-mjukvariant lät ganska lockande efter mitt nederlag i tisdags, så insåg jag att jag hade allt att vinna på att ge Rookiecampen ännu en chans. Klockan artonhundra ställde jag därför upp mig tillsammans med blåvästarna på parkeringen vid Zinkens idrottsplats för att ta rygg på polisChrister och stöttad av ankaret Åsa. Och så med L vid min sida förstås. L som har ett pannben av stål, och som är full av positiv energi som liksom rinner över till mig.

Vi började med jumping jacks och burpees. Två riktiga killerövningar, där jag i princip kunde ha tagit ut mig efter bara några minuter. Men, efter lite coaching från tisdagens kloka ankare Anne-Li hade jag fattat beslutet att ha som enda målsättning att ta mig igenom ett helt pass. Körde därför liiiite lättare – fuskigt kanske hard-coremotionären skulle ha sagt – och liiiite långsammare än vad jag gjort tidigare. Därför hade jag faktiskt en hel del kvar att ge till joggen ner till ängarna.

Och det räckte till! Det räckte till knäböj i par, till fler burpees, till ålning framåt och bakåt i det vårfuktiga gräset. Det räckte till mer jogg, till rusher med sit-ups och armhävningar, till smart statisk lårträning och roddövning i par, till brottning – attans, vad stark hon var, L, jag flög som en vante ner i gräset – , till höga knän där Åsas och L:s röster nådde mig i töcknet och genom ljudet av mitt flåsande: ”Kom igen! Du är grym!”. Det räckte till och med till den avslutande jägarmarschen både i plankan och springandes. När det var min tur att sticka förvandlades Tanto till savann och jag löpte i kapp med antiloperna. Typ!

Nära att krokna de sista stegen till den avslutande upphoppsringen fördes jag hela vägen fram av den vänliga handen i ryggen och av att höra ”Du klarar det, nästan framme nu!” från L och paret bakom oss.

På vägen hem sjöng jag för mig själv: ”Euphoria!”. Sedan slängde jag, lerlycklig, mina gräs- och jorddoftande träningskläder i tvättmaskinen.