Etikett: Rookie camp

Pannben som ett äggskal eller upp som en sol, ner som ett förlorat ägg

On By Sara ModigIn I rörelse2 Comments

ÄNTLIGEN! Efter att ha hunnit hem i någorlunda tid för att ladda tomtegröten till barnen och restmiddagen till mig, hällt i mig ytterligare tre glas vatten och svidat om till träningskläder trampade jag glad i hågen mot Tanto. Efter förra veckans förkylningsmissade träningstillfällen var jag taggad till tusen inför kvällens träningspass. Skulle jag äntligen få leriga träningskläder?

Den senaste tiden har den prestations- och jämförelsespiral som genereras av Facebook och många andra kanaler i sociala medier stötts och blötts. Även med bloggformatet finns det en risk att man väljer att skriva om solskenshistorierna och förtiger de livsskeenden som äger rum i skuggan. Här är ett inlägg för att hålla balansen i den här bloggen – det goda livet handlar ju om att ”lära sig dansa i regnet, inte om att vänta ut stormarna”. Om du störs av folk som digitalflashar sina svagheter så kan du därför sluta läsa nu.

En timme senare trampar jag hemåt, rödgråten och nederlagad. Det är något med träningen som gör att jag släpper ut all stress (förståeligt med tanke på hur min leveransspäckade tillvaro ser ut just nu, även om min fantastiska chef gör vad han kan för att rensa undan för mig) och otillräcklighet (dumt, jag vet mycket väl vad jag kan prestera, men har så svårt att överföra tankens övertygelse till känslans visshet). Det är ett aber med utsläppet – det tar sig formen av tårar när den fysiska ansträngningen närmar sig gränsen av vad jag klarar av.

Nu var det backrusher i par som tog knäcken på mig. Gråten blandades med kväljningskänslor, och när det utvecklades till en smärre syndaflod bestämde jag mig för att trampa tillbaka hemåt igen. Fastän ankaret Anne-Li gjorde sitt yttersta för att peppa och stötta mig – underbara du! Känslorna och tankarna böljade fram och tillbaka som ett upprört hav: ”Lika bra att ge upp. Nej, det sitter bara i huvudet och DET vet jag att jag kan övervinna!” ”Det är ingen idé, det här blir ytterligare en av mina periodiska träningsperioder mellan perioder av inaktivitet. Nej, det här får jag inte släppa, jag kan faktiskt inte tänka mig något sätt jag vill röra mig regelbundet på, det är så sanslöst kul, sunt och himlahärligt!”

Väl hemma möttes jag av en mycket förstående och uppmuntrande 9-åring. ”Mamma, du gjorde ditt bästa, eller hur? 30 minuter var jättebra för att vara du! Kanske ska du börja med yoga istället, jag kan lära dig! Eller så går du på Friskis och Svettis, som ju är lättare, en vecka och prövar sedan hur det känns igen. Om det fortfarande är för svårt så kan du gå två veckor på Friskis, och sedan pröva igen. Ta det lugnt, du får inte dränka huvudet i vatten!”.

Jag ska träna på torsdag kväll igen. Vill inte fastna i nederlagets begränsande tankar. Om jag kan vara tillräckligt mycket i nuet för att bara fokusera på andningen, på nästa steg, samtidigt som jag är tillräckligt mycket i framtiden för att se bortom ångesten över att inte klara, över att vara långsammast (se, där kom den igen, jämförelsen – häck väck päronspäck eller nåt), över att känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Då kommer pannbenet att tjocka på sig lite, lite.

Mot ljusare tider

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

För mig har den alltid varit en signal om hopp, om ljusare tider. I torsdags kände jag den för första gången i år. Mitt i en sit-upsession med tre träningskompisar, hand i hand, fot mot fot, upp, ner, kom den: doften av vårens fuktiga jord när snön dragit sig tillbaka och naturen börjar röra på ögonlocken och sakta, nyvaket, sträcka sig mot den väntande våren.

Källa: http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-708.html

Vi hade tränat oss genom ett Tanto där snö och is nästan helt försvunnit, men där marken ännu var tjälhård mot knän och rygg. Vi hade avverkat en step-upsession på bänkar, där jag upptäckte att vänsterbenet är avsevärt svagare än höger. Backträning och 200 sit-ups, som tur var mätt sammanlagt i grupper om fyra, var avklarade. Jag hade kämpat hårdare än någonsin tidigare i styrkeövningarna, och jag bestämde mig för att aldrig äta ärtsoppa innan ett träningspass igen.

Det var ljust när träningen började. Allt eftersom pulsen steg föll mörkret. Idag är det lördag, och våren har kommit på riktigt. Det är 42 dagar kvar till mitt livs första lopp.

Ett speciellt minne under glimmande stjärnor

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Ovanför mig glimmar Karlavagnen. Under mig känner jag gruset på Helvetesbergets topp. Runt mig hör jag träningskompisarnas kvidanden när vi försöker oss på en ryggplanka.

Det är NMT-rookiecamp i Tanto igen, och under kapten Sofias ledning och med ankaret Anne-Lis stöd kör vi styrka. För att distrahera hjärnan från ansträngingen fokuserar jag på att ta in en av Söders vackraste utsikter, när jag inte koncentrerar mig på andningen för fulla muggar. Ljudligt ut – fyll på, ljudligt ut – fyll på. Efter MarathonMias råd och tips om andningens betydelse för att orka skäms jag inte längre för att jag låter som en ångmaskin när jag tränar. Tvärtom, det fyller ett centralt syfte eftersom det blir lättare för frisk luft att strömma in när lungorna är väl tömda.

Bild: Jpstanley http://korta.nu/p4cke

Styrketräning för mig har varit typ sit-ups, armhävningar, dips och utfall. Förutom maskinerna i gymmet då. Men Sofia har gott om andra övningar på lager, och ikväll är det framför allt i par som vi gör dem. Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv när vi ska fightas om att slå varandra på händerna i armhävningsposition eller i rygglyft. Att göra knäböj på ett ben – om än med stöd av kompisen – är vansinnigt svårt och tränar både stora och minimala muskler känns det som.

Jag klarar till och med av skottkärran, både som hjul och förare. I björngången räcker dock energin inte till längre – den högintensiva dagen på kontoret, några nätters sömnbrist och taskig mat- och vätskeladdning inför passet tar ut sin rätt och jag blir än en gång NMT:s mesta gråterska. Nåja, någon ska väl ha den rollen också.

Även om den inledande ”lätta joggen” uppför det som min träningskompis Lisen kallar för Helvetesberget, men som oftast kallas Tantoberget, är tung för mig (hur farao kan man få ont i armarna av att springa – är det den omtalade mjölksyran som känns så?) så konstaterar jag att det nu faktiskt går lättare än den första gången jag upplevde backen, och med Anne-Lis stöttande röst i öronen tar jag mig nästan hela vägen upp joggandes.

Och med Karlavagnen mot den mörka februarihimlen kan till och med ett taskigt försök till ryggplanka bli till ett njutningsfullt minne som finns kvar hela livet.

"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

On By Sara ModigIn I rörelse2 Comments

Tjänsteresa och deadlines har gjort att jag missade två av fyra träningar de förra veckorna. Och även om jag bara tränat mer eller mindre regelbundet sedan början av januari kändes det i kroppen som en krypande rastlöshet.

Så i tisdags var det med otålighet i stegen som jag hastade från Uppsalatåget till Tanto. Belöningen kom i form av ett styrke- och lekfokuserat pass med dips, armhävningar, sit ups i grupparmkrok – mycket svårare än man kan ana – och benböj varvat med backintervaller och krypa-genom-bentunnelstafett.  Halvtaskig uppladdning i form av två bananer gjorde att kroppen bara tog stopp lagom till skottkärreövningen. Men min lojala träningskompis Eva peppade och drog med mig upp för backen gåendes i alla fall. Mitt i värsta backintervallandet kom den ljuvliga snön – stora, härliga julaftonsflingor!

I kväll var det dags för löptips från MarathonMia. Vi rookiesar har förmånen att få ett pass med löpcoaching av denna inspirerande person som springer låååååånga lopp. Det var med bävan jag gick till passet – annars så varvar vi ju styrka och löpning, hur skulle det gå att bara springa? Men löpträning innebär stor variation i övningarna fick jag lära mig. Vi sprang och fokuserade på hållning och andning i den första omgången. Nästa omgång handlade om fotnedsättning – ”Hela foten i, inte hälen först!”.

Så en omgång Löpskolning. Hade aldrig hört begreppet förut, men det handlar om metodiska övningar som bygger teknik och styrka i syfte att förbättra löpsteget. (Vaddå löpsteg, jag?!) . De här övningarna ska helst göras i lätt uppförsbacke enligt vad jag googlat mig till, och det gjorde också vi. Först körde vi vad jag tror heter ”hög skipping” som bygger styrka och stabilitet i höfterna. Indianhopp för spänsten och spark-i-rumpan för… ja, det fattade jag inte riktigt och har inte lyckats googla heller.

Löpning handlar om muskelstyrka, javisst. Men också om andning och förmågan att återhämta sig, gå ner i puls, efter en ansträngning som en backe. Därför pratade Mia om vikten av att tömma lungorna så att ny frisk luft kan ge maximalt med syre till musklerna. Så istället för att fokusera på inandningen fokuserar jag nu istället på utandningen. Jag försöker förlänga den, och mina ångmaskinsflåsningar på utandningen har plötsligt fått ett syfte: att hjälpa mig tänka på att tömma lungorna så mycket som möjligt.

Sen var det dags för backintervaller… Men vaddå – det är väl inget att vara rädd för menade Mia och delade med sig av visdomen i rubriken till det här inlägget. I like, den går att tillämpa på många rädslor i livet, eller hur?

Vi kämpade på i våra egna tempon. Några snabba som vinden (otränade? nja.), andra, som jag, mer snigelartade. Men upp och ner gick det flera gånger, med beröm för teknik och kämpaanda som bränsle. Och högre upp och längre tid än vad jag kunde föreställa mig att jag skulle orka i det här läget.

Belöningen kom i form av utförslöpning. ”Tänk på hur barnen springer nerför en backe, fullständigt naturligt! Ta hjälp av gravitationen!” manade Mia. Och vi sprang. Och vi skrattade!  Som barn – fullständigt fria!

Idag är det sex månader och två dagar kvar till Midnattsloppet, och 110 dagar till Vårruset.

Baseline – testdags i rookiecampen

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

I all utvecklingsverksamhet, vare sig det gäller innovationsstrategien som fyller mina arbetsdagar eller bättre fysik, finns det ju en poäng med att kunna mäta nivåer av olika variabler för att kunna följa utvecklingen och se om den går åt rätt håll, tillräckligt snabbt etc.

I kväll var det dags för att fastställa baselinevärdena för den här NMT-rookien. Eftersom jag läst Hillevi Wahls beskrivning av rookietesterna i boken Extremt kul! visste jag på ett ungefär vad som väntade, och hade ställt in mig på mitt sedvanliga loserscenario vad gällde mina förväntade tider och antal av olika övningar (inte för att jag tävlar med någon annan än mig själv, men jag har tränat många år på att förlora till och med mot denna motståndare). Å andra sidan skulle ju nollvärden på styrketesterna ge bästa möjliga utgångspunkt för förbättring…

Men som så ofta, kom mina farhågor på skam. Vi inledde med att springa en kilometer ”ungefär”. I början av januari när jag sprang på löpbandet – utan lutning – lyckades jag släpa till mig en ungefärlig kilometertid på knappt nio minuter, vilket i och för sig nätt och jämnt skulle klara mig innan repet på Midnattsloppet. Men idag – i riktig terräng och med en rysarbacke på slutet mellan Tantos kolonistugor i vinterdvala fick jag tiden 8.05. Att bli påhejad av Annika som joggade förbi med basicgänget gav extra energi!

(Den riktigt stora skillnaden mot tidigare är att jag nu orkar springa ungefär dubbelt så länge som jag gjorde för knappt en månad sen. Det märkte jag redan i söndags, när jag inte kunde hålla mig inne utan drog på mig Icebugsen och mitt nya underställ (fr Icebreaker i merinoull, köpte den tunnare varianten som är precis lagom varmt och mysigt har det visat sig än så länge)  och drog mot Tanto. Lite fartlek var kul, liksom dips och handståendeträning – jag SKA stå på händer en dag – som jag vågade mig på när jag hittat en lagom undanskymd plats.)

Sen var det dags för armhävningar i två minuter. På tårna. Förväntad prestation: noll stycken – jag har ju för tusan prövat här hemma! Men i stundens allvar och tack vare uppmuntran från träningskompisar och tränare förvandlades jag tydligen till Hulken (minus den gröna färgen, trasiga kläder och de konstiga lätena som tur var) och pressade ur mig sex stycken! Gammastrålningen måste ha varit gynnsam i kväll.

Statisk magövning – lyft axlar, övre delen av ryggen och benen från marken och HÅLL! Siktade på fem sekunder, men klarade tio.

Rusha 20 meter fram och tillbaka så många gånger du hinner på 2 minuter: ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Tur att träningskompisen Anna höll räkningen på varven, för efter en minut var jag nästan nere för räkning. Anne-Lis ”En minut kvar!” kändes närmast overkligt. Men jag höll ut hela två minuterna och presterade 16 längder – att jämföra med om tre månader.

Till sist – burpees light (dvs. utan armhävningar). Eftersom jag räknat med armhävningarna var mina förväntningar inställda på typ fem-sex stycken. Men nu gjorde jag 11 på två minuter och är nöjd med det, eftersom jag de facto hoppade bak med fötterna när jag satt händerna i marken, något jag inte trodde att jag skulle fixa överhuvudtaget. (Träning för otränade heter det ju!)

Kvällens lärdom: Aj, aj, aj, aj – jag är bra!