I all utvecklingsverksamhet, vare sig det gäller innovationsstrategien som fyller mina arbetsdagar eller bättre fysik, finns det ju en poäng med att kunna mäta nivåer av olika variabler för att kunna följa utvecklingen och se om den går åt rätt håll, tillräckligt snabbt etc.

I kväll var det dags för att fastställa baselinevärdena för den här NMT-rookien. Eftersom jag läst Hillevi Wahls beskrivning av rookietesterna i boken Extremt kul! visste jag på ett ungefär vad som väntade, och hade ställt in mig på mitt sedvanliga loserscenario vad gällde mina förväntade tider och antal av olika övningar (inte för att jag tävlar med någon annan än mig själv, men jag har tränat många år på att förlora till och med mot denna motståndare). Å andra sidan skulle ju nollvärden på styrketesterna ge bästa möjliga utgångspunkt för förbättring…

Men som så ofta, kom mina farhågor på skam. Vi inledde med att springa en kilometer ”ungefär”. I början av januari när jag sprang på löpbandet – utan lutning – lyckades jag släpa till mig en ungefärlig kilometertid på knappt nio minuter, vilket i och för sig nätt och jämnt skulle klara mig innan repet på Midnattsloppet. Men idag – i riktig terräng och med en rysarbacke på slutet mellan Tantos kolonistugor i vinterdvala fick jag tiden 8.05. Att bli påhejad av Annika som joggade förbi med basicgänget gav extra energi!

(Den riktigt stora skillnaden mot tidigare är att jag nu orkar springa ungefär dubbelt så länge som jag gjorde för knappt en månad sen. Det märkte jag redan i söndags, när jag inte kunde hålla mig inne utan drog på mig Icebugsen och mitt nya underställ (fr Icebreaker i merinoull, köpte den tunnare varianten som är precis lagom varmt och mysigt har det visat sig än så länge)  och drog mot Tanto. Lite fartlek var kul, liksom dips och handståendeträning – jag SKA stå på händer en dag – som jag vågade mig på när jag hittat en lagom undanskymd plats.)

Sen var det dags för armhävningar i två minuter. På tårna. Förväntad prestation: noll stycken – jag har ju för tusan prövat här hemma! Men i stundens allvar och tack vare uppmuntran från träningskompisar och tränare förvandlades jag tydligen till Hulken (minus den gröna färgen, trasiga kläder och de konstiga lätena som tur var) och pressade ur mig sex stycken! Gammastrålningen måste ha varit gynnsam i kväll.

Statisk magövning – lyft axlar, övre delen av ryggen och benen från marken och HÅLL! Siktade på fem sekunder, men klarade tio.

Rusha 20 meter fram och tillbaka så många gånger du hinner på 2 minuter: ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Tur att träningskompisen Anna höll räkningen på varven, för efter en minut var jag nästan nere för räkning. Anne-Lis ”En minut kvar!” kändes närmast overkligt. Men jag höll ut hela två minuterna och presterade 16 längder – att jämföra med om tre månader.

Till sist – burpees light (dvs. utan armhävningar). Eftersom jag räknat med armhävningarna var mina förväntningar inställda på typ fem-sex stycken. Men nu gjorde jag 11 på två minuter och är nöjd med det, eftersom jag de facto hoppade bak med fötterna när jag satt händerna i marken, något jag inte trodde att jag skulle fixa överhuvudtaget. (Träning för otränade heter det ju!)

Kvällens lärdom: Aj, aj, aj, aj – jag är bra!