Behöver en ny utmaning – dag 58 i #blogg100

Är fortfarande nöjd med effekten av min #nuskatrötthetenbort-utmaning. Senaste veckan har jag dock trillat tillbaka i gamla vanor igen. Många åtaganden och behov på jobb, fritid och hemmafront har gjort att jag valt tunnelbana istället för promenad i något slags missriktad spara-tid-ambition. Dessutom har sömnen dröjt någon timme extra på grund av det som snurrat i huvud och kropp.

I och med gårdagen är två större åtaganden avklarade, och jag vill nu ta mig tillbaka till de goda vanorna med de goda effekterna.

Vårtid har de senaste åren varit tid att komma igång med löpning för mig. Så utöver att komma tillbaka till promenerandet och den goda sömnen, lägger jag till en ny utmaning:

Midnattslopp2016

För fyra år sedan sprang jag Midnattsloppet första gången. Det var syrrans fråga om jag ville springa med henne som gjorde att jag inledde ett nytt liv: som löpare och betydligt mer frekvent tränandes än vad jag någonsin varit tidigare. Det var också det som var inledningen på min kärlekshistoria med Nordic Military Training – fortfarande den absolut roligaste träningen jag kan tänka mig!

Nu är det dags igen: utmaning #midnattsloppet2016 drar igång! 107 dagar kvar, dryga 15 veckor.

För att få struktur på träningen tankar jag ner Löpskolans 10-veckors nybörjarprogram för att springa en mil. Tre pass i veckan ska det bli.

Kanske ska jag lägga till ett moment i min utmaning: att börja varje dag med att, med Kenta, skråla ”Just idag är jag stark, just idag mår jag bra”. För att visualisera och riktigt gona in mig i den pirriga känslan i startfållan i den mörka augustikvällen.

Om du har någon utmaning på gång, hojta gärna till för utbyte av pepp!

 

 

Ut ur idet – dag 21 i #blogg100; dag 1 i #nuskatrötthetenbort

Jag vet inte vad det var som verkligen fick mig att ta mig samman och ge mig ut i löparspåret. Men Rositas bilder på både utsökta bakelser från Grand Hotel och henne själv i träningsoutfit, redo för årets mål om sex stycken lopp är en stark kandidat till droppe som fick den här bägaren att rinna över, leta fram löpartights och RunKeeperapp. Och jag tog mig ut! Tack Rosita!

Med benäget tillstånd av https://www.instagram.com/rositareser/
En bra form av morot! Fotot publiceras med benäget tillstånd av Rosita reser, https://www.instagram.com/rositareser/

Har idag bestämt mig för att de tre första vårveckorna (våren började ju tydligen igår i och med vårdagjämningen – kändes inte riktigt så i i den råa senvintervinden) ska bli min kropps motsvarighet till #blogg100. Den förlamande tröttheten som sugit musten ur mig det senaste året måste få ett slut. Och av egen erfarenhet, andras vittnesbörd och forskning vet jag ju någonstans att fysisk rörelse ger mer energi i längden.

Det var ju också därför jag anmälde mig till danslektioner inför den här terminen. Jag sveptes in i den virvel av vänlighet, gemenskap och dans som danskompaniet MOD utgör, med unikt inspirerande Magdalena Bebik som instruktör och koreograf. Tyvärr har sjukdom och resor gjort att jag missat dem en månad nu, men jag ska komma igen.

Hur kul och svettigt det än är att dansa, så är det ändå något alldeles visst med utomhusträning. Under en period av livet körde jag militärträning med alldeles, alldeles underbara Nordic Military Training, och lärde mig älska doften och känslan av jord och lera i kombination med armhävningar och sit-ups, att pulsa i snö och göra ljushopp i dugg- och hällregn.

Så med en abstinens på löpning med en kylig fartvind i ansiktet, trädkronor i blickfånget under sit-ups och leriga träningsbyxor gav jag mig ut i kväll, för att lunka, köra några intervaller på både plan mark och i trappor och ta en halvlek med styrkeövningar i utegymmet vid Erikdalsbadet.

Endorfinerna kickade till på en gång! Fick så mycket energi att det till och med blev en film om min första vårlunk när jag kom hem :). Yihaa!

Jag sprang 5,42 km på 55 min enlig Runkeeper. Då ingick fem minuters prat med en granne som jag mötte i porten när jag var hemma igen. Glömde bort att stänga av registreringen… Fick till en bra runda längs Katarina Bangata hela vägen ner till vattnet via Vintertorget, Kajen längs Hammarbykanalen bort till Eriksdal och sedan upp till och under Ringvägen för att springa längs Hallandsgatan sista meterna.

I utegymmet blev det 10 knäböj, 5 axelpress, 7 bröstpress och 5 burpees (övningen från helvetet).

Tröttränad – #blogg100 26/100

Så, nu har jag kommit igång med träningen igen!

Måndag – medelpass i Itrimcirkeln. Tränade på att hålla tillbaka intensiteten för att inte komma över 80% av maxpulsen. Förvånad över att det blev så jobbigt ändå!

Tisdag – eat dirt-pass med Bruno i Tanto. 250 knäböj (målet var 500…), 10 minuters burpees varvat med rush och baklänges björngång i jordslänt var bara några av delikatesserna.

Onsdag – träningsvärken från helvetet. Inspirationspass med min Itrimcoach Jocke med fokus på nya övningar, korrigeringar av övningar i maskiner samt intro till smartbells.

Kom hem och lade mig efter duschen tillsammans med den studiedagslediga dottern för att läsa tillsammans. Slutade med att a) hon fick läsa för mig för att ögonen föll ihop på mig och b) att jag gick och lade mig under täcket i min egen säng och somnade. Klockan 3 på eftermiddagen. Inte ofta det händer utan att jag är rejält sjuk – och det är jag ändå inte nu.

Har också gjort i snitt 10000 steg de här dagarna. Skulle vilja upp till åtminstone 12000 – bra att ha ett mål att sikta på:).

mudbath
Foto: Alissa Whelan @ Flickr CC BY 2.0

Imorgon är det dags igen för ännu ett rookiepass i förvårliga Tanto. Älskar att träna utomhus så här års – lerigt, jordigt, blött och en fantastiskt primitiv doft av multna löv. Har nog varit ett bökande vildsvin i ett tidigare liv…

 

Attack på datoraxlarna #blogg100 6/100

Efter två och en halv veckas uppehåll var det ikväll äntligen dags för ett utomhusträningspass igen. NMT Rookie is verkligen da shit för mig, som jag konstaterat många gånger på den här bloggen. Funktionell träning med bara kroppen och naturen som belastning, omväxlande kondition och styrka, frisk luft, ofta härlig utsikt, fågelsång, stöttande händer när orken tryter eller krampen sätter in,  och dessutom ca 650 förbrukade kcal – det är en ganska oslagbar kombo.

Bild
Foto: Adam & Tess @ Flickr CC BY-SA 2.0

Ikväll var det fokus på axlar och armar, med både styrka och rörlighetsträning. TränarJens körde tabataintervaller med oss så mjölksyran sprutade och min beräknade maxpuls får revideras. Massor av olika armhävningsvarianter och en aggressionsframkallande och samtidigt spänningsfrigörande boxning i upp/nerriktning gav värsta shimmykänslan i axlarna. Lite ben med benböj och utfallssteg blev det också, i kombination med trapplöpning och ca 3 km jogg i Högalidparkens och Skinnarviksbergets skugga.

På vägen hem insåg jag att alla spänningar i axlarna var borta, de spänningar som jag inte känner till vardags men som blev mycket påtagliga nu när de helt enkelt inte fanns längre.

Det är definitivt läge att fortsätta kämpa med de dagliga armhävningarna. Ska försöka lägga på den där sköna vertikala boxningen. Och så de här klassiska övningarna för nacke och axlar, gärna flera gånger under dagen. Kanske ett tips för dig också?

Ett litet steg för mänskligheten, och egentligen för mig med…

… men det kändes stort när jag imorse konstaterade att jag för första gången på flera år (2006?) hade ett BMI som inte längre innebar ”fetma” utan ”bara” ”övervikt”. Och resan till trivselvikt fortsätter.

Foto: steps av SFB579 :), http://flic.kr/p/4MfuGS
Foto: steps av SFB579 :), http://flic.kr/p/4MfuGS

”Kan själv” har sedan det lyckade Viktväktarpasset i början av 90-talet (då jag faktiskt landade under 60 kg för första gången sedan typ 12- årsåldern). Den ansatsen har dock inte varit lika lyckad som VV, sett i backspegeln. Trots Nutrilett, GI, LCHF, kaloriräkning och upptäckten av den roligaste träningen i världen (typ) har kilona sakta och säkert klistrat sig fast på min kropp.

I våras var så vågen uppe i skrämmande närhet av 90 pannor (för en kropp på 1,61). Fötter, knän, höfter och rygg har bara blivit mer och mer problematiska med åren, och när jag drog på mig en stukning i våras ville den liksom aldrig lämna kroppen helt.

Efter att ha träffat ytterligare en reflekterande och sund person som visat sig ha förändrat sin hälsa med stöd av Itrim, slängde jag ännu en gång bort en  princip: den om att aldrig igen köra en quick-fix med pulver och gruppsamtal. Jag bytte den mot principen att faktiskt ge mig själv samma chans som jag sett fler och fler i min omgivning gett sig. Därför skrev jag i juni in mig på Itrim Södermalm (ca 500 steg från porten) och drog i slutet av juli igång min resa mot ett hälsosammare, piggare och mer lättekiperat liv.

Är nu inne på min femte vecka. Efter att ha varit på scoutläger i fyra dagar och bara druckit färdiga shakes, efter att ha sprungit halva Midnattsloppet på dagsransonen 600 kcal och efter att ha kommit in i lunchmötessvängen med ännu mer färdiga shakes, kaffe/te och ramlösa som konversationsöppnande meny tycker jag att det går förvånansvärt lätt. Lojala personer i min omgivning, som make Andreas och affärspartner Åsa, underlättar i och för sig massor!

Tillsammans med den stora livsförändring som det inneburit att gå från fast anställning i en hyperhektisk och politiskt genomsyrad miljö till entreprenörskap och lustfyllt skapande, och med det faktum att barnen i höst tagit stora steg mot mer självständighet, har min Itrimsatsning gjort att jag numera svarar ett ärligt och i hela kroppen känt ”Jättebra!” på frågan om hur läget är.

Och eftersom det ”bara” är sex år sedan det var nattsvart och jag de senaste åren mest hasplat ur mig: ”jo, huvet upp och fötterna ner” som svar, är faktiskt denna lilla detalj ett riktigt stort steg!