… men det kändes stort när jag imorse konstaterade att jag för första gången på flera år (2006?) hade ett BMI som inte längre innebar ”fetma” utan ”bara” ”övervikt”. Och resan till trivselvikt fortsätter.

”Kan själv” har sedan det lyckade Viktväktarpasset i början av 90-talet (då jag faktiskt landade under 60 kg för första gången sedan typ 12- årsåldern). Den ansatsen har dock inte varit lika lyckad som VV, sett i backspegeln. Trots Nutrilett, GI, LCHF, kaloriräkning och upptäckten av den roligaste träningen i världen (typ) har kilona sakta och säkert klistrat sig fast på min kropp.

I våras var så vågen uppe i skrämmande närhet av 90 pannor (för en kropp på 1,61). Fötter, knän, höfter och rygg har bara blivit mer och mer problematiska med åren, och när jag drog på mig en stukning i våras ville den liksom aldrig lämna kroppen helt.

Efter att ha träffat ytterligare en reflekterande och sund person som visat sig ha förändrat sin hälsa med stöd av Itrim, slängde jag ännu en gång bort en  princip: den om att aldrig igen köra en quick-fix med pulver och gruppsamtal. Jag bytte den mot principen att faktiskt ge mig själv samma chans som jag sett fler och fler i min omgivning gett sig. Därför skrev jag i juni in mig på Itrim Södermalm (ca 500 steg från porten) och drog i slutet av juli igång min resa mot ett hälsosammare, piggare och mer lättekiperat liv.

Är nu inne på min femte vecka. Efter att ha varit på scoutläger i fyra dagar och bara druckit färdiga shakes, efter att ha sprungit halva Midnattsloppet på dagsransonen 600 kcal och efter att ha kommit in i lunchmötessvängen med ännu mer färdiga shakes, kaffe/te och ramlösa som konversationsöppnande meny tycker jag att det går förvånansvärt lätt. Lojala personer i min omgivning, som make Andreas och affärspartner Åsa, underlättar i och för sig massor!

Tillsammans med den stora livsförändring som det inneburit att gå från fast anställning i en hyperhektisk och politiskt genomsyrad miljö till entreprenörskap och lustfyllt skapande, och med det faktum att barnen i höst tagit stora steg mot mer självständighet, har min Itrimsatsning gjort att jag numera svarar ett ärligt och i hela kroppen känt ”Jättebra!” på frågan om hur läget är.

Och eftersom det ”bara” är sex år sedan det var nattsvart och jag de senaste åren mest hasplat ur mig: ”jo, huvet upp och fötterna ner” som svar, är faktiskt denna lilla detalj ett riktigt stort steg!