Det är snart ett år sedan jag gick ut från Centralposthuset för sista gången som anställd. Jag såg ingen annan utväg på min framtida yrkeskarriär än att bli min egen chef för att kunna följa mitt eget hjärta och min egen hjärna. Steget blev lättare och mindre läskigt av att jag fick sällskap på vägen av Åsa, god vän och kollega sedan starten av mitt förvärvsarbetande heltidsliv.

Året som gått har varit enormt lärorikt, energikrävande och energigivande på samma gång. Min skräck för ”sälj” har försvunnit. Jag har kanske blivit lite bättre på att hantera avvisandet som en affär som inte går i lås lätt kan uppfattas som för en bekräftelsejunkie som jag. Jag har blivit djärvare på att ta kontakt med nya människor, och djärvare i att tro på mina idéer. Jag har blivit mer optimistisk och mer envis.

Jag har också blivit varse att mina instabila serotoninnivåer sannolikt är något jag får leva med hela livet, och att jag har ett jättebehov av ensamhet och att få rå om mina egna tankar. Jag har sett kalendern fyllas än en gång – nu med helt självvalda åtaganden.

Under sensommaren och hösten har jag också tagit tag i min övervikt och trötthet genom att skriva in mig hos Itrim. Snart klar med första lågkalorifasen och nästan 20% mindre än när jag började är jag glad, men inte nöjd – programmet är tvåårigt, vilket förhoppningsvis kan bidra till att göra detta till en hållbar början på resten av mitt fysiska liv. Som en manifestation av detta hållbara liv har jag satt målet för det kommande året (nästan) att, tillsammans med syrran, göra slag i den tjejklassiker som jag en gång yrade om att göra mitt fyrtionde år i livet – bättre sent än aldrig sägs det ju.

Kanske är det en fyrtioårskris, vad vet jag. Mitt i livet är jag i alla fall, och jag har stakat ut en möjligheternas riktning för de närmaste åren.

Photo by ressaure on Flickr