Trög i starten – dag 77 i #blogg100

Kommer du ihåg min nya utmaning #midnattsloppet och träningsprogrammet Spring en mil på tio veckor? Det gör inte jag.

Block Start Fail

Iallafall är det så det känns när jag konstaterar att ytterligare 12 dagar har gått utan att jag fått till ytterligare löppass. Inte ens ambitionen att göra en daglig sjuminutare har infriats – de eländans jumping jacksen i början av programmet är såååå avtändande.

”Avtändande”? Att just det ordet kommer ur fingrarna när jag ska beskriva varför det inte blir något tränat avslöjar för mig, och på samma gång för dig som läser, att, ja, min inställning till träning är fortfarande så där ”känna efter- och lustdominerad” som jag egentligen inte vill att den ska vara. Detta trots all min teoretiska kunskap om och praktiska erfarenhet av rörelsens fundamentala betydelse för vår hälsa och välbefinnande, trots alla högt satta mål och högtidliga utfästelser, trots alla försök att bygga accountability via sociala medier.

Så vad gör jag med den insikten då? Tja, för det första får jag lägga krut på att inte hamna i self-bashing-diket. Det är som det är, och det blir inte bättre av att jag börjar gnälla på mig själv. För det andra… ”Det är bara att börja” typ. Blä.

När jag skriver detta sitter jag och tittar på 8-åringens fotbollsträning på Zinkensdamms idrottsplan. Barn och vuxna spelar fotboll (tyvärr inte lekfullt med varandra, utan som organiserad träning i ålders- och könsindelade grupper), en grupp av yngre vuxna samlas runt kulstötningsgropen för styrketräning, andra människor springer varv efter varv på löparbanorna.

Inspiration till rörelse finns det alltså gott om just nu, ändå känner jag bara – just det –  blä.

Jag vill, men har inte lust. ”Anden är villig, men köttet är svagt” skrev Paulus. Jag är i gott (?) sällskap med andra ord. I teorin skulle jag kunna stänga öronen för känslorna, men… Jag orkar inte, de skriker nej så himla högt. Huruvida de är min sanna röst, den där som möjligen är förutsättningen för fullföljandets svåra konst, det vet jag inte just nu.

Du undrar kanske varför jag skriver detta inlägg; det är ju inte direkt ett inlägg om det där goda, perfekta, framgångsrika livet? Jag skriver för att, tillsammans med Paulus, göra sällskap med dig som i perioder också hamnar i de trögstartade utmaningarnas kvicksand. Tillsammans kanske vi kan komma på sätt att simma och så småningom nå den fasta marken, där träningen är något vi ”bara gör”. Som tandborstningen, andningen eller bloggandet…

Behöver en ny utmaning – dag 58 i #blogg100

Är fortfarande nöjd med effekten av min #nuskatrötthetenbort-utmaning. Senaste veckan har jag dock trillat tillbaka i gamla vanor igen. Många åtaganden och behov på jobb, fritid och hemmafront har gjort att jag valt tunnelbana istället för promenad i något slags missriktad spara-tid-ambition. Dessutom har sömnen dröjt någon timme extra på grund av det som snurrat i huvud och kropp.

I och med gårdagen är två större åtaganden avklarade, och jag vill nu ta mig tillbaka till de goda vanorna med de goda effekterna.

Vårtid har de senaste åren varit tid att komma igång med löpning för mig. Så utöver att komma tillbaka till promenerandet och den goda sömnen, lägger jag till en ny utmaning:

Midnattslopp2016

För fyra år sedan sprang jag Midnattsloppet första gången. Det var syrrans fråga om jag ville springa med henne som gjorde att jag inledde ett nytt liv: som löpare och betydligt mer frekvent tränandes än vad jag någonsin varit tidigare. Det var också det som var inledningen på min kärlekshistoria med Nordic Military Training – fortfarande den absolut roligaste träningen jag kan tänka mig!

Nu är det dags igen: utmaning #midnattsloppet2016 drar igång! 107 dagar kvar, dryga 15 veckor.

För att få struktur på träningen tankar jag ner Löpskolans 10-veckors nybörjarprogram för att springa en mil. Tre pass i veckan ska det bli.

Kanske ska jag lägga till ett moment i min utmaning: att börja varje dag med att, med Kenta, skråla ”Just idag är jag stark, just idag mår jag bra”. För att visualisera och riktigt gona in mig i den pirriga känslan i startfållan i den mörka augustikvällen.

Om du har någon utmaning på gång, hojta gärna till för utbyte av pepp!

 

 

Dags att ta sig samman igen – #blogg100 17/100

På era platser... Färdiga... Gå!
Så här såg det ut efter min första tävling. I år ska fler medaljer och nummerlappar läggas till skörden!

Efter vad som känns som sju förkylningar och åtta influensor (även om det inte varit riktigt så allvarligt) tycker jag att det börjar bli dags att komma igång med träningen igen.

Det är ju så här det är tänkt, va:

  • 7 juni Damvättern – 10 mil
  • 6 juli Vansbro damsim – 1 km
  • 16 augusti Midnattsloppet – 10 km asfalt (för första gången INTE i sista startgruppen)
  • 28 september Lidingö Damlopp – 10 km terräng
  • 28 februari DamVasan – 30 km (om jag får plats)

En kombo av Itrimträning, NMT, en helgs crawlkurs (superläskigt) och egen konditionsträning ska ta mig genom detta. Och imorgon är första dagen på resten av mitt liv, så då är det bara att ta ett omtag igen. Wish me luck!

 

Ett litet steg för mänskligheten, och egentligen för mig med…

… men det kändes stort när jag imorse konstaterade att jag för första gången på flera år (2006?) hade ett BMI som inte längre innebar ”fetma” utan ”bara” ”övervikt”. Och resan till trivselvikt fortsätter.

Foto: steps av SFB579 :), http://flic.kr/p/4MfuGS
Foto: steps av SFB579 :), http://flic.kr/p/4MfuGS

”Kan själv” har sedan det lyckade Viktväktarpasset i början av 90-talet (då jag faktiskt landade under 60 kg för första gången sedan typ 12- årsåldern). Den ansatsen har dock inte varit lika lyckad som VV, sett i backspegeln. Trots Nutrilett, GI, LCHF, kaloriräkning och upptäckten av den roligaste träningen i världen (typ) har kilona sakta och säkert klistrat sig fast på min kropp.

I våras var så vågen uppe i skrämmande närhet av 90 pannor (för en kropp på 1,61). Fötter, knän, höfter och rygg har bara blivit mer och mer problematiska med åren, och när jag drog på mig en stukning i våras ville den liksom aldrig lämna kroppen helt.

Efter att ha träffat ytterligare en reflekterande och sund person som visat sig ha förändrat sin hälsa med stöd av Itrim, slängde jag ännu en gång bort en  princip: den om att aldrig igen köra en quick-fix med pulver och gruppsamtal. Jag bytte den mot principen att faktiskt ge mig själv samma chans som jag sett fler och fler i min omgivning gett sig. Därför skrev jag i juni in mig på Itrim Södermalm (ca 500 steg från porten) och drog i slutet av juli igång min resa mot ett hälsosammare, piggare och mer lättekiperat liv.

Är nu inne på min femte vecka. Efter att ha varit på scoutläger i fyra dagar och bara druckit färdiga shakes, efter att ha sprungit halva Midnattsloppet på dagsransonen 600 kcal och efter att ha kommit in i lunchmötessvängen med ännu mer färdiga shakes, kaffe/te och ramlösa som konversationsöppnande meny tycker jag att det går förvånansvärt lätt. Lojala personer i min omgivning, som make Andreas och affärspartner Åsa, underlättar i och för sig massor!

Tillsammans med den stora livsförändring som det inneburit att gå från fast anställning i en hyperhektisk och politiskt genomsyrad miljö till entreprenörskap och lustfyllt skapande, och med det faktum att barnen i höst tagit stora steg mot mer självständighet, har min Itrimsatsning gjort att jag numera svarar ett ärligt och i hela kroppen känt ”Jättebra!” på frågan om hur läget är.

Och eftersom det ”bara” är sex år sedan det var nattsvart och jag de senaste åren mest hasplat ur mig: ”jo, huvet upp och fötterna ner” som svar, är faktiskt denna lilla detalj ett riktigt stort steg!

 

1.23.34, plats 8642 av 8825

We did it! Med pannben, pliktkänsla (”Måste ta mig i mål för att lämna tillbaks tidtagningschipet ordentligt”), party och people som hejade fram mig, även när tårarna var nära och tänderna nästan gjorde hål i underläppen, krossade jag både kyrkbacke och alla tvivel på mig själv.

Det var väl i december som syrran kläckte idén att hon och jag skulle springa Midnattsloppet. Har glömt varifrån hon fick inspiration till denna galna idé, men jag antog utmaningen. Första steget var att börja träna på löpband i grannhusets F&S. Sedan gav jag mig hän till den bästa träningsform med de bästa ledarna och stöttepelare jag råkat på. Plötsligt hade jag sprungit mitt livs första löptävling, och kunde faktiskt säga om mig själv att jag var en löpare. Jag löptränade, även utanför NMT-passen, och lyckades samla ihop ett helt lag vänner som vårrusade på Djurgården och picknickade i gräset.

Jag fortsatte att löpträna, med Runkeeper som en allt bättre vän och coach. Som de flesta nybörjarlöpare går jag ut för hårt, springer för fort och tar slut för tidigt. Men med Runkeeper har jag lärt mig att disponera insatserna bättre och bättre.

Inspirerad av boken Born to Run, barfotalöpningens evangelium, gav jag mig på att två gånger träna i mina Tevasandaler på Roslagens rofyllda vägar. Jag fullkomligt flög fram, men fick så ont i höger framfot att jag skulle vilja skriva några väl valda svärord framför ”ont”.

Inspirerad igen, denna gång av maken som kontaktade en sjukgymnast – min sjukgymnast Ann – , fick jag för någon vecka sedan tummen ur för en koll av fot och höfter. Domen: du får springa Midnattsloppet, men sedan är det uppehåll tills foten är utredd och rehabad.

Så igår kväll stod jag och syrran där i fållan för startgrupp 7A. Vi svor Midnattsloppseden – att vara schyssta och ha kul, typ. Vi sjöng med Kenta att ”Just idag är jag stark…

Och så gick skottet! Adrenalinstinn och meddragen av medlöparna stack jag iväg i ett alldeles för högt utgångstempo. Så även sträckor som jag tidigare sprungit utan problem (Norra Hammarby sjö kaj t.ex.) blev igår trögsprungna. Händerna på och ovanför huvudet titt som tätt för att få luft; andas in på fem, in på tre; sträck på dig, in med svanken…  Alla nedförsbackar använde jag för att ta igen förlorade minuter. Runkeepern hjälpte mig att ha koll på att jag låg under de magiska 9 min/km som jag behövde för att hinna i mål innan de stängde. I sanningens namn gick jag nog större delen av sträckan.

Att bo i stan har många fördelar, inte minst att det är lätt att stolt och lyckorusig släpa sig hemåt med syrran efter fullbordat lopp. En farlig frestelse att bryta var det dock när jag passerade Katarina Bangata med smärta i båda fötterna, knäna och höfterna på en massa nya och gamla ställen. ”Därborta, till vänster, väntar sängen…” Men så var det ju chipet, jag kunde ju inte lita på att den funktionär som jag tänkt ut att jag skulle lämna det till längs vägen skulle komma att återbörda det på rätt sätt. Så, vidare mot mål!

På väg ner från Fjällgatan verkade det som om de skulle stänga banan – hade jag trots allt varit så långsam? Spurtade förbi funktionären med staketet och hann. Bara två bilar till, bara till den lyktstolpen – bit för bit tog jag mig framåt. I korsningen Götgatan/St Paulsgatan hejade funktionärerna: bara nio minuter kvar nu, kom igen! Titt på Runkeeper – jo, jag borde fixa det. Och även om jag inte skulle hinna i mål medan det var öppet och kanske därmed missa medaljen, så skulle jag i alla fall slutföra för mig själv!

Och till slut såg jag målet. Hade tänkt spurta hela Hornsgatan, men valde att spara mig till de sista 50 – nu var det väl ändå själva den om jag inte skulle fixa det. Och så – var det slut, jag hade gjort det! Utsträckta funktionärshänder highfivade, syrran ringde och skrek i luren när hon hörde att jag kommit i mål.

Ända sedan 2008 har jag hört Doras och Boots jubel när de, bit för bit, klarat utmaningen och utmanövrerat Swiper än en gång: ”We did it!” På samma sätt har jag, bit för bit, klarat utmaningen att se på mig själv som en tränande, på-mig-rörande, individ. Och jag har utmanövrerat Swiper i form av mitt tvivel och bekvämlighet. TACK alla ni som stöttat mig i detta – Andreas och barnen, Kicki med idén, Anne-Li, Åsa, Lisen och alla andra magiska NMT-människor, ni läsare av den här bloggen. Tack vare er – och mig själv – jublar jag idag: ”I dit it!”