1. Jag ska blogga oftare än vad jag gjort i sommar.
2. Jag ska göra uppehåll från löpträningen (inklusive NMT) tills jag fått ordning på min fot, mina stela höfter och mitt begynnande löparknä. Allt för att lyda min sjukgymnast som jag träffade idag. Hon sa också att jag ska bli vän med min cykel. Hm. Kommer att kräva en hel del pannben – cykelträna på en oväxlad damcykel, kan man det? Och att jag ska stretcha mycket och ofta. Hm. Mer pannben – kräver ju att jag tar ansvar själv för mer än att passa en tid i Tanto.
2,5. Jag ska springa Midnattsloppet. Fast försiktigt. Hon sa att jag fick det, min sjukgymnast. Och nu är det bara två dagar kvar!
3. Jag ska äta fler medhavda luncher för att spara pengar och kalorier.
4. Jag ska göra fler närventyr som innebär fysisk aktivitet med kidsen och maken på helgerna. Än så länge är lördagarna helt aktivitetsfria – kan bli något! Hellasgården, Tyresta nationalpark, Stockholms muséer, Tensta parkour, Klätterverket, simhallar och annat bara väntar på oss.
5. Jag ska iPhona mindre på kvällarna och släcka lite tidigare.
6. Jag ska ta fasta på de gånger jag lyckas med något av ovanstående och bortse från alla gånger som ”Jag borde ha…” dyker upp.
De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.
Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!
Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…
Leriga, lyckliga, stolta!
I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.
Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har. Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.
Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!
Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.
Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!
Mitt i all militärträning och alla vårlopp (nåja, de två jag ska springa i vår) har jag nu på nytt tagit fäste på målbilden Midnattsloppet på under 90 minuter. Dvs., jag ska ta mig förbi repen som dras längs banan och i mål innan de stänger det!
Min plan för att klara detta är att under våren träna genom att springa delar av banan som min ”reguljära” löpträning. För jag kan med viss förundran konstatera att kroppen har börjat ge ifrån sig signaler om att den vill ut och röra på sig med nästan dagliga intervall. Inte för att det går av sig själv att dra på sig löpartightsen, och benen är verkligen som bly (”statyben”, som 9-åringen träffsäkert kallade dem för ) under den första kilometern.
I veckan missade jag båda NMT-tillfällena pga den obligatoriska förkylningen – en konstig variant utan snuva och hosta, men med feber och sjukdomskänsla i kroppen. Men igår lördag kändes det helt OK att ge sig ut och nöta löparskor.
Min mentala hangup i Midnattsloppet är Sofia kyrkbacke, som jag skrivit tidigare om. Så jag drog åt Sofiahållet till via Norra Hammarbyhamnen. Ett stort steg för mig var att jag lyckades springa två kilometer i ett sträck på egen hand! Det lutade visserligen neråt på Östgötagatan…
Idag sprang jag till min andra backnemesis, Helvetesbacken i Tanto. På vägen dit är det dessutom några mindre backutmaningar, där jag tränar enligt MarathonMias råd: små, nästan trippande steg och mycket hjälp av armarna. Bytte i en av backarna dessutom ut farten mot rejält höga knän enligt löpskolningsmodellen. Och hela tiden fokus på utandningen. Gissar att jag låter som en smärre ångmaskin… Via promenadvägen längs Årstaviken tog jag mig sedan till och uppför rampen vid Eriksdalsbadet – visserligen springandes bara delar av vägen.
Utsikterna för att klara mitt mål ser ganska ljusa ut. Runkeeper gav tiderna 8.45 igår respektive 9.36 idag på kilometern. Och då har jag fortfarande bara kommit igång med min träning som jag ser det. Och tillräckligt med backträning ska det bli!
I fortsättningen måste jag bara komma ihåg att dricka ordentligt innan och efter passet. Däckade igår med knallhuvudvärk, och kände av den idag också. Ett halvt glas vatten innan turen räcker visst inte…
Det är 153 dagar kvar till Midnattsloppet, 79 dagar kvar till Vårruset och 34 dagar till Springcross! Jag ser våren an med tillförsikt!
Inspirerad av torsdagens löpträning med MarathonMia gav jag mig ut idag för att för första gången närma mig killerbacken vid Sofia kyrka – har hört mycket om den från tidigare Midnattsloppslöpare. ”Lika bra att ge sig i kast med att göra sig av med respekten för den redan nu!”, tänkte jag och småsprang österut längs Katarina Bangata.
”One minute” sa plötsligt rösten i hörlurarna. Har laddat ner Runkeeper för att hålla fokus på nuet och inte överväldigas av hur lång tid det är kvar när jag tränar på egen hand. Hade tänkt att göra som Mia tipsade nybörjarlöpare om, dvs. att gå en minut och springa en. Men fötterna gick på, det kändes ok och plötsligt hade jag sprungit fem minuter. Inte särskilt snabbt, men uthålligare än jag gjort tidigare på egen hand. Tar kortare och lägre steg än tidigare och då orkar jag längre. Tack Mia!
Väl framme vid Sofia gav jag mig på backintervallerna för att besegra backen en bit i taget. Kämpaspring upp, lunka ner, lyktstolpe för lyktstolpe. Väl uppe måste man ju bara passa på att njuta av utsikten. Sedan – backen ner i full fart, hitta barnaskrattet igen, frihet!
Sprang totalt sett långsammare än vad jag gjorde på löpbandet i början av januari, och betydligt långsammare än på rookietestet – Runkeeper visade en snittid på 9.43/km. Men å andra sidan sprang jag ju nu nästan hela tiden, totalt sett drygt tre km. Så jag är rätt nöjd ändå! Tre km är ju också halva Springcross, som jag anmält mig till i god NMT-tradition.
