Måndag – medelpass i Itrimcirkeln. Tränade på att hålla tillbaka intensiteten för att inte komma över 80% av maxpulsen. Förvånad över att det blev så jobbigt ändå!
Tisdag – eat dirt-pass med Bruno i Tanto. 250 knäböj (målet var 500…), 10 minuters burpees varvat med rush och baklänges björngång i jordslänt var bara några av delikatesserna.
Onsdag – träningsvärken från helvetet. Inspirationspass med min Itrimcoach Jocke med fokus på nya övningar, korrigeringar av övningar i maskiner samt intro till smartbells.
Kom hem och lade mig efter duschen tillsammans med den studiedagslediga dottern för att läsa tillsammans. Slutade med att a) hon fick läsa för mig för att ögonen föll ihop på mig och b) att jag gick och lade mig under täcket i min egen säng och somnade. Klockan 3 på eftermiddagen. Inte ofta det händer utan att jag är rejält sjuk – och det är jag ändå inte nu.
Har också gjort i snitt 10000 steg de här dagarna. Skulle vilja upp till åtminstone 12000 – bra att ha ett mål att sikta på:).
Foto: Alissa Whelan @ Flickr CC BY 2.0
Imorgon är det dags igen för ännu ett rookiepass i förvårliga Tanto. Älskar att träna utomhus så här års – lerigt, jordigt, blött och en fantastiskt primitiv doft av multna löv. Har nog varit ett bökande vildsvin i ett tidigare liv…
Äntligen var det dags igen. Pulsbandet fastspänt, träningskläderna pådragna och min Itrimcoach Jocke skulle lotsa oss genom ett intervallpass i cirkeln.
Pulsmätningssystemet på Itrim, Activio, har en ganska genialisk visualisering av pulszonerna. Rött är mer än 90 procent, gult 80-90 procent, grönt 70-80 procent, blått 60-70 procent och vitt mindre än 70 procent av maxpuls. Nu skulle vi köra ett uppvärmningsvarv på tio minuter på blått, därefter 90 sekunder gult, 90 sekunder grönt, 90 sekunder blått, 90 sekunder gult etc. i sammanlagt 20 minuter.
Normalt sett ska man ligga på blått under uppvärmningsvarvet – något som jag i princip aldrig klarar. Jag rycks med av musiken, av de andra som kör hårt i cirkeln och av endorfinerna som börjar susa runt i kroppen. Pulsen sticker iväg till 75 procent av maxpuls ganska snabbt – grönt. Idag var Jocke på oss som en hök – och i synnerhet mig, som fortfarande inte känner mig helt kry men som tröttnat helt på att bara promenera och ta igen mig.
Det var ett lärorikt pass, där jag insåg (än en gång) att jag alldeles för lätt går ut alldeles för hårt. Är det kanske en bidragande faktor till att jag ofta blir sjuk när jag kommit igång att träna? (Även om det är bättre i de perioder jag tränar utomhus.) Skrev för några månader sedan på Facebook om en dag då jag ”övade mig i att göra ingenting”. Uppenbarligen behöver jag träna mig i att hålla tillbaka på flera områden i livet.
Är du all in eller laid back? Behöver du, liksom jag, träna på att hålla igen – och hur gör du för att hushålla med krafterna utan att tappa inspiration och lust?
En dag står den där framför mig, i ett förklarat ljus – den nya cykeln… Foto: boofeld @ Flickr CC BY 2.
På vägen hem passade jag på att smita in på Sportson innan stängning för att höra mig för om vad experterna tycker och tänker inför mitt cykelval. Ska avsätta lite tid någon dag för att provcykla några olika modeller. Har fastnat för typen Cyclocross – från början en tävlingsform som kombinerar flera olika typer av underlag med hinder, där cykeln ofta bärs. Tro inte att jag planerar att ägna mig åt den sortens tävling. Att jag fastnat för cykeltypen beror på att den verkar vara en stadigare typ än den rena racern (som jag tycker verkar läskigt vinglig), och att den dessutom möjliggör cykling i lättare skogsterräng. Eftersom vi pratat om att ge oss ut i Hellas med familjen på cykel känns det vettigt att inte lägga alla pengarna på en racerhoj inför Damvättern och min tilltänkta triathlonsatsning inför 2015. Och eftersom jag inte har några högre satta ambitioner än att ta mig runt banorna i de cykeltävlingar som jag kommer att ställa upp i under de närmsta åren är de extra minuter som en renodlad racer skulle kunna ge mig inte så viktiga.
Ska tillbaka och provvingla mig fram till min nya träningskamrat senare i veckan…
Och ja, jippie, jag har anmält mig till DamVasan 2015! Platsar snart i Transformers – från plugghäst och musiknörd till total sportfåne 🙂 .
Så här såg det ut efter min första tävling. I år ska fler medaljer och nummerlappar läggas till skörden!
Efter vad som känns som sju förkylningar och åtta influensor (även om det inte varit riktigt så allvarligt) tycker jag att det börjar bli dags att komma igång med träningen igen.
Det är ju så här det är tänkt, va:
7 juni Damvättern – 10 mil
6 juli Vansbro damsim – 1 km
16 augusti Midnattsloppet – 10 km asfalt (för första gången INTE i sista startgruppen)
28 september Lidingö Damlopp – 10 km terräng
28 februari DamVasan – 30 km (om jag får plats)
En kombo av Itrimträning, NMT, en helgs crawlkurs (superläskigt) och egen konditionsträning ska ta mig genom detta. Och imorgon är första dagen på resten av mitt liv, så då är det bara att ta ett omtag igen. Wish me luck!
… men det kändes stort när jag imorse konstaterade att jag för första gången på flera år (2006?) hade ett BMI som inte längre innebar ”fetma” utan ”bara” ”övervikt”. Och resan till trivselvikt fortsätter.
”Kan själv” har sedan det lyckade Viktväktarpasset i början av 90-talet (då jag faktiskt landade under 60 kg för första gången sedan typ 12- årsåldern). Den ansatsen har dock inte varit lika lyckad som VV, sett i backspegeln. Trots Nutrilett, GI, LCHF, kaloriräkning och upptäckten av den roligaste träningen i världen (typ) har kilona sakta och säkert klistrat sig fast på min kropp.
I våras var så vågen uppe i skrämmande närhet av 90 pannor (för en kropp på 1,61). Fötter, knän, höfter och rygg har bara blivit mer och mer problematiska med åren, och när jag drog på mig en stukning i våras ville den liksom aldrig lämna kroppen helt.
Efter att ha träffat ytterligare en reflekterande och sund person som visat sig ha förändrat sin hälsa med stöd av Itrim, slängde jag ännu en gång bort en princip: den om att aldrig igen köra en quick-fix med pulver och gruppsamtal. Jag bytte den mot principen att faktiskt ge mig själv samma chans som jag sett fler och fler i min omgivning gett sig. Därför skrev jag i juni in mig på Itrim Södermalm (ca 500 steg från porten) och drog i slutet av juli igång min resa mot ett hälsosammare, piggare och mer lättekiperat liv.
Är nu inne på min femte vecka. Efter att ha varit på scoutläger i fyra dagar och bara druckit färdiga shakes, efter att ha sprungit halva Midnattsloppet på dagsransonen 600 kcal och efter att ha kommit in i lunchmötessvängen med ännu mer färdiga shakes, kaffe/te och ramlösa som konversationsöppnande meny tycker jag att det går förvånansvärt lätt. Lojala personer i min omgivning, som make Andreas och affärspartner Åsa, underlättar i och för sig massor!
Tillsammans med den stora livsförändring som det inneburit att gå från fast anställning i en hyperhektisk och politiskt genomsyrad miljö till entreprenörskap och lustfyllt skapande, och med det faktum att barnen i höst tagit stora steg mot mer självständighet, har min Itrimsatsning gjort att jag numera svarar ett ärligt och i hela kroppen känt ”Jättebra!” på frågan om hur läget är.
Och eftersom det ”bara” är sex år sedan det var nattsvart och jag de senaste åren mest hasplat ur mig: ”jo, huvet upp och fötterna ner” som svar, är faktiskt denna lilla detalj ett riktigt stort steg!
