Släppa överjaget

Nu har klockan ringt 05.15 både måndag och onsdag morgon. 05.36 har bussen gått till Östermalms IP. Knappt 20 minuter senare, i byggkillarnas bussällskap, har jag varit framme och lassat av mig väskor och parkas i omklädningsrummet. Fjärilarna i magen har landat, lugnade av alla glada leenden och Annas stora välkommen tillbaka-kram i måndags. Nya och bekanta ansikten har ställt upp i morgonmörket och gett sig ut i Lill-jansskogens vita trolskhet.

NMTs mesta ryggrad Jens har under dessa två morgnar guidat, peppat, pressat och tränat oss med sin alldeles egna kombination av barskhet och stort hjärta. Jag har gråtit (jo, NMTs mesta gråterska var tillbaka, fast bara i måndags), jag har kämpat, burits både fysiskt och mentalt av träningskompisarna, peppat, burpeeat, knäböjt, sit-upat och jägarvilat, jag har sprungit på stigar som jag knappt kunnat se i morgonmörkret med mina allt mörkersvagare 40+-ögon. Och – jag har besegrat mitt ÖIP-monster (innan i måndags hade jag brutit varje pass som jag kört på ÖIP av någon outgrundlig anledning)!

Visst är det oerhört jobbigt för flåset och de ikväll rätt så ömma musklerna att köra igång igen. Men jobbigast verkar det faktiskt vara – nu liksom för ett år sedan – för pannbenet. Som Jens sa efter måndagspasset till mig: ”Du tänker för mycket!”. Så utöver att försöka träna mig till grönvästform den här våren har jag nu målet att under träningen bli bättre på att släppa överjaget, att koppla bort analyserna och kännandet för att bara vara och göra!

1.23.34, plats 8642 av 8825

We did it! Med pannben, pliktkänsla (”Måste ta mig i mål för att lämna tillbaks tidtagningschipet ordentligt”), party och people som hejade fram mig, även när tårarna var nära och tänderna nästan gjorde hål i underläppen, krossade jag både kyrkbacke och alla tvivel på mig själv.

Det var väl i december som syrran kläckte idén att hon och jag skulle springa Midnattsloppet. Har glömt varifrån hon fick inspiration till denna galna idé, men jag antog utmaningen. Första steget var att börja träna på löpband i grannhusets F&S. Sedan gav jag mig hän till den bästa träningsform med de bästa ledarna och stöttepelare jag råkat på. Plötsligt hade jag sprungit mitt livs första löptävling, och kunde faktiskt säga om mig själv att jag var en löpare. Jag löptränade, även utanför NMT-passen, och lyckades samla ihop ett helt lag vänner som vårrusade på Djurgården och picknickade i gräset.

Jag fortsatte att löpträna, med Runkeeper som en allt bättre vän och coach. Som de flesta nybörjarlöpare går jag ut för hårt, springer för fort och tar slut för tidigt. Men med Runkeeper har jag lärt mig att disponera insatserna bättre och bättre.

Inspirerad av boken Born to Run, barfotalöpningens evangelium, gav jag mig på att två gånger träna i mina Tevasandaler på Roslagens rofyllda vägar. Jag fullkomligt flög fram, men fick så ont i höger framfot att jag skulle vilja skriva några väl valda svärord framför ”ont”.

Inspirerad igen, denna gång av maken som kontaktade en sjukgymnast – min sjukgymnast Ann – , fick jag för någon vecka sedan tummen ur för en koll av fot och höfter. Domen: du får springa Midnattsloppet, men sedan är det uppehåll tills foten är utredd och rehabad.

Så igår kväll stod jag och syrran där i fållan för startgrupp 7A. Vi svor Midnattsloppseden – att vara schyssta och ha kul, typ. Vi sjöng med Kenta att ”Just idag är jag stark…

Och så gick skottet! Adrenalinstinn och meddragen av medlöparna stack jag iväg i ett alldeles för högt utgångstempo. Så även sträckor som jag tidigare sprungit utan problem (Norra Hammarby sjö kaj t.ex.) blev igår trögsprungna. Händerna på och ovanför huvudet titt som tätt för att få luft; andas in på fem, in på tre; sträck på dig, in med svanken…  Alla nedförsbackar använde jag för att ta igen förlorade minuter. Runkeepern hjälpte mig att ha koll på att jag låg under de magiska 9 min/km som jag behövde för att hinna i mål innan de stängde. I sanningens namn gick jag nog större delen av sträckan.

Att bo i stan har många fördelar, inte minst att det är lätt att stolt och lyckorusig släpa sig hemåt med syrran efter fullbordat lopp. En farlig frestelse att bryta var det dock när jag passerade Katarina Bangata med smärta i båda fötterna, knäna och höfterna på en massa nya och gamla ställen. ”Därborta, till vänster, väntar sängen…” Men så var det ju chipet, jag kunde ju inte lita på att den funktionär som jag tänkt ut att jag skulle lämna det till längs vägen skulle komma att återbörda det på rätt sätt. Så, vidare mot mål!

På väg ner från Fjällgatan verkade det som om de skulle stänga banan – hade jag trots allt varit så långsam? Spurtade förbi funktionären med staketet och hann. Bara två bilar till, bara till den lyktstolpen – bit för bit tog jag mig framåt. I korsningen Götgatan/St Paulsgatan hejade funktionärerna: bara nio minuter kvar nu, kom igen! Titt på Runkeeper – jo, jag borde fixa det. Och även om jag inte skulle hinna i mål medan det var öppet och kanske därmed missa medaljen, så skulle jag i alla fall slutföra för mig själv!

Och till slut såg jag målet. Hade tänkt spurta hela Hornsgatan, men valde att spara mig till de sista 50 – nu var det väl ändå själva den om jag inte skulle fixa det. Och så – var det slut, jag hade gjort det! Utsträckta funktionärshänder highfivade, syrran ringde och skrek i luren när hon hörde att jag kommit i mål.

Ända sedan 2008 har jag hört Doras och Boots jubel när de, bit för bit, klarat utmaningen och utmanövrerat Swiper än en gång: ”We did it!” På samma sätt har jag, bit för bit, klarat utmaningen att se på mig själv som en tränande, på-mig-rörande, individ. Och jag har utmanövrerat Swiper i form av mitt tvivel och bekvämlighet. TACK alla ni som stöttat mig i detta – Andreas och barnen, Kicki med idén, Anne-Li, Åsa, Lisen och alla andra magiska NMT-människor, ni läsare av den här bloggen. Tack vare er – och mig själv – jublar jag idag: ”I dit it!”

Först så går det framåt…

Den här träningsterminen (har jag aldrig kunnat säga förut) har verkligen gått i 5 myror-tango-tema. Ni vet, ”Först så går det framåt, å 1,2,3,4. Sen så går det bakåt, å 5,6,7,8.” Vissa perioder har det verkligen känts som om frånvaron på träning har varit mer dominerande än närvaron.

Glad i hågen var jag ju tillbaka i raden i tisdags. Räknat dagarna till i torsdags hade jag gjort sedan första halvan av Rookiegänget körde denna omgångs löpträning med MarathonMia – den kick jag fick av hennes pass under min första camp ville jag få mer av. Repetition är ju dessutom all kunskaps moder.

Gamle gode Murphy lurade dock i buskarna – med kliande hals och kallsvettningar slog jag upp mina melerade i torsdags morse. Och det blev bara värre framåt lunchen. Så beslutet var lätt, om än tungt, att fatta. Soffan, inte Tanto, it was.

Men så gärna jag hade sprungit med det här gänget!

Bild: Fotoakuten.se

Träningsgudinnan

Nej, det är inte mig det är frågan om, utan 7-åringen som förklarade att tränarna på NMT Kids hade tyckt att hon var just en träningsgudinna. ”Åh, vad bra”, sa jag, ”då kanske jag kan få ärva lite av dig!”.

Fast när jag ser tillbaka på kvällens träningspass infinner sig nog lite en gudinnekänsla ändå. Som vanligt gjorde jag inte alla övningarna, och en del bara till hälften. Men än en gång höll jag ut hela passet. Jag orkade dessutom fokusera på kvaliteten, tekniken och att ge järnet i de övningar och de sträckor jag ändå gjorde. TränarJohan bjöd på ett regelrätt intervallträningspass med massor av plankor (upptäckte att jag orkar längre om jag spänner magen genom att dra in den mot ryggraden), jägarvilor, sit-ups, step-ups, armhävningar och dips som styrkemoment. Faktiskt känns det som att jag börjar närma mig en riktigt djup armhävning utan knän i backen. Många löpintervaller i backe med peppande ankaret Maria och träningskompisen Annelie som stöd på det gjorde min kväll!

Att träna med NMT innebär ganska ofta att återupptäcka barnet inom mig. I kväll har jag lekt kull och rullat som ett barn över gräset. Under den senare övningen fick jag än en gång en påminnelse om att balanssinnet inte riktigt hänger med med åren… Undrar om det går att träna upp.

Återigen kan jag konstatera att det a) är oerhört motigt att börja träna igen efter ett uppehåll, men b) att jag relativt snabbt kommer tillbaks och vidare. Känns tröstefullt på något sätt.

I morgon är det äntligen dags för VårRuset – rapport kommer!

Training in the rain

De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.

Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!

Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass  körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…

Leriga, lyckliga, stolta!

I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.

Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har.  Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.

Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!

Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.

Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!