Nu har klockan ringt 05.15 både måndag och onsdag morgon. 05.36 har bussen gått till Östermalms IP. Knappt 20 minuter senare, i byggkillarnas bussällskap, har jag varit framme och lassat av mig väskor och parkas i omklädningsrummet. Fjärilarna i magen har landat, lugnade av alla glada leenden och Annas stora välkommen tillbaka-kram i måndags. Nya och bekanta ansikten har ställt upp i morgonmörket och gett sig ut i Lill-jansskogens vita trolskhet.

NMTs mesta ryggrad Jens har under dessa två morgnar guidat, peppat, pressat och tränat oss med sin alldeles egna kombination av barskhet och stort hjärta. Jag har gråtit (jo, NMTs mesta gråterska var tillbaka, fast bara i måndags), jag har kämpat, burits både fysiskt och mentalt av träningskompisarna, peppat, burpeeat, knäböjt, sit-upat och jägarvilat, jag har sprungit på stigar som jag knappt kunnat se i morgonmörkret med mina allt mörkersvagare 40+-ögon. Och – jag har besegrat mitt ÖIP-monster (innan i måndags hade jag brutit varje pass som jag kört på ÖIP av någon outgrundlig anledning)!

Visst är det oerhört jobbigt för flåset och de ikväll rätt så ömma musklerna att köra igång igen. Men jobbigast verkar det faktiskt vara – nu liksom för ett år sedan – för pannbenet. Som Jens sa efter måndagspasset till mig: ”Du tänker för mycket!”. Så utöver att försöka träna mig till grönvästform den här våren har jag nu målet att under träningen bli bättre på att släppa överjaget, att koppla bort analyserna och kännandet för att bara vara och göra!