Tröttränad – #blogg100 26/100

Så, nu har jag kommit igång med träningen igen!

Måndag – medelpass i Itrimcirkeln. Tränade på att hålla tillbaka intensiteten för att inte komma över 80% av maxpulsen. Förvånad över att det blev så jobbigt ändå!

Tisdag – eat dirt-pass med Bruno i Tanto. 250 knäböj (målet var 500…), 10 minuters burpees varvat med rush och baklänges björngång i jordslänt var bara några av delikatesserna.

Onsdag – träningsvärken från helvetet. Inspirationspass med min Itrimcoach Jocke med fokus på nya övningar, korrigeringar av övningar i maskiner samt intro till smartbells.

Kom hem och lade mig efter duschen tillsammans med den studiedagslediga dottern för att läsa tillsammans. Slutade med att a) hon fick läsa för mig för att ögonen föll ihop på mig och b) att jag gick och lade mig under täcket i min egen säng och somnade. Klockan 3 på eftermiddagen. Inte ofta det händer utan att jag är rejält sjuk – och det är jag ändå inte nu.

Har också gjort i snitt 10000 steg de här dagarna. Skulle vilja upp till åtminstone 12000 – bra att ha ett mål att sikta på:).

mudbath
Foto: Alissa Whelan @ Flickr CC BY 2.0

Imorgon är det dags igen för ännu ett rookiepass i förvårliga Tanto. Älskar att träna utomhus så här års – lerigt, jordigt, blött och en fantastiskt primitiv doft av multna löv. Har nog varit ett bökande vildsvin i ett tidigare liv…

 

Attack på datoraxlarna #blogg100 6/100

Efter två och en halv veckas uppehåll var det ikväll äntligen dags för ett utomhusträningspass igen. NMT Rookie is verkligen da shit för mig, som jag konstaterat många gånger på den här bloggen. Funktionell träning med bara kroppen och naturen som belastning, omväxlande kondition och styrka, frisk luft, ofta härlig utsikt, fågelsång, stöttande händer när orken tryter eller krampen sätter in,  och dessutom ca 650 förbrukade kcal – det är en ganska oslagbar kombo.

Bild
Foto: Adam & Tess @ Flickr CC BY-SA 2.0

Ikväll var det fokus på axlar och armar, med både styrka och rörlighetsträning. TränarJens körde tabataintervaller med oss så mjölksyran sprutade och min beräknade maxpuls får revideras. Massor av olika armhävningsvarianter och en aggressionsframkallande och samtidigt spänningsfrigörande boxning i upp/nerriktning gav värsta shimmykänslan i axlarna. Lite ben med benböj och utfallssteg blev det också, i kombination med trapplöpning och ca 3 km jogg i Högalidparkens och Skinnarviksbergets skugga.

På vägen hem insåg jag att alla spänningar i axlarna var borta, de spänningar som jag inte känner till vardags men som blev mycket påtagliga nu när de helt enkelt inte fanns längre.

Det är definitivt läge att fortsätta kämpa med de dagliga armhävningarna. Ska försöka lägga på den där sköna vertikala boxningen. Och så de här klassiska övningarna för nacke och axlar, gärna flera gånger under dagen. Kanske ett tips för dig också?

Släppa överjaget

Nu har klockan ringt 05.15 både måndag och onsdag morgon. 05.36 har bussen gått till Östermalms IP. Knappt 20 minuter senare, i byggkillarnas bussällskap, har jag varit framme och lassat av mig väskor och parkas i omklädningsrummet. Fjärilarna i magen har landat, lugnade av alla glada leenden och Annas stora välkommen tillbaka-kram i måndags. Nya och bekanta ansikten har ställt upp i morgonmörket och gett sig ut i Lill-jansskogens vita trolskhet.

NMTs mesta ryggrad Jens har under dessa två morgnar guidat, peppat, pressat och tränat oss med sin alldeles egna kombination av barskhet och stort hjärta. Jag har gråtit (jo, NMTs mesta gråterska var tillbaka, fast bara i måndags), jag har kämpat, burits både fysiskt och mentalt av träningskompisarna, peppat, burpeeat, knäböjt, sit-upat och jägarvilat, jag har sprungit på stigar som jag knappt kunnat se i morgonmörkret med mina allt mörkersvagare 40+-ögon. Och – jag har besegrat mitt ÖIP-monster (innan i måndags hade jag brutit varje pass som jag kört på ÖIP av någon outgrundlig anledning)!

Visst är det oerhört jobbigt för flåset och de ikväll rätt så ömma musklerna att köra igång igen. Men jobbigast verkar det faktiskt vara – nu liksom för ett år sedan – för pannbenet. Som Jens sa efter måndagspasset till mig: ”Du tänker för mycket!”. Så utöver att försöka träna mig till grönvästform den här våren har jag nu målet att under träningen bli bättre på att släppa överjaget, att koppla bort analyserna och kännandet för att bara vara och göra!

Back in the row again

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

Training in the rain

De senaste veckorna har varit mer än vanligt fyllda av bokstäver, tangentbord och datorskärmar på jobbet, varför jag inte roat er med rapporter om mina fysiska företräden, jag menar förehavanden, i samma utsträckning som tidigare. Ska begränsa rapporterna om förehavandena till träningen – det har blivit några pass sedan sist.

Två torsdagar i blåa rookieledet i Tanto har avverkats. Två supertränare likaså. Ännu ett pass med Jens från ÖIP och lervällingen, och ett med Jörgen. Båda två är helt suveräna: mycket pedagogiska, peppande och med hjärnorna fulla med för mig nya övningar. Massor med olika hopp, styrke-, rörlighets- och koordinationsövningar i båda passen. Frustande av skratt försökte vi oss på vad Jörgen kallade ljushopp: ett hopp där man hoppar upp och försöker få benen rakt framför sig och samtidigt nudda tårna med händerna. Begränsad framgång – stor förbättringspotential med andra ord! Samtidigt kikade jag i ögonvrån på naturens egna ljus – häggen – som var på väg att slå ut. Ett av mina absoluta favoritvårtecken!

Även under den sälinspirerade övningen där vi flyttade oss framåt med bara magen (och möjligen ben) i backen skrattade de flesta av oss nog mer än vad vi tog oss framåt. Under Jens fjälljägarinspirerade pass  körde vi bland annat ”Utmattningen”: från basen springer du fram till första kon, där du slänger dig på mage. Upp igen till nästa kon, där det är rygg i backen. Upp till sista kon där det är upphopp som gäller. Och så tillbaka till basen på samma sätt. Man kan variera med lite armhävningar eller sit-ups. Det krävs ganska lite för att jag ska känna mig som ett lyckligt barn: till exempel att helhjärtat kasta sig på mage och rygg på marken för att i nästa stund studsa (nåja….) upp igen. Som skattebetalare är jag dock väldigt glad att Sveriges försvar inte behöver ta sin tillit till mig…

Leriga, lyckliga, stolta!

I lördags dristade jag mig till att haka på det 2-timmarspass med grön- och rödvästar som körs varje lördag på ÖIP, och där maken är stammis. Det skulle ju vara så kul (och lite coolt) om 4/5 av familjen kunde köra NMT samtidigt. Det var nämligen premiär för säsongens NMT Kids (2 ggr i vår och 2 ggr i höst). 9-åringen provade redan i höstas och gav då utlåtandet ”det roligaste jag har gjort!” Nu var det dags för både 9- och 7-åringen. Riktigt leriga och lyckliga blev de! Läs om hur några andra av barnen upplevde det här.

Jag hängde med de vuxna grön- och rödvästarna så gott jag kunde, under stock och över sten, upp för backe och ner i planka. ASJOBBIGT! Fast ändå trodde jag aldrig att jag skulle dö… Så lite tjockare pannben har jag tydligen fått! Efter halva passet rådde mig tränare Jörgen (ja, samma som ovan) att köra vidare på egen hand – det var vår överenskommelse från start att bryta om det inte funkade. Passet är ju egentligen inte för rookies, framförallt inte med så långt kvar till grönt som jag har.  Efter att den första besvikelsen över att än en gång ha brutit ett pass – på ÖIP, någon gång ska denna förbannelse brytas! – travade jag tillbaka till bilen genom skogen, nu med Runkeeper som ankare och med en måltid på 8.30 per km (liiiite kvar där). Dessutom passade jag på att njuta av skogens och ängarnas skönhet i regnet, liksom doften av fuktig mossa.

Och apropå regn, så måste jag bara få dela med mig av min upplevelse av den underbara intervallbrottningsmatchen som Jens bjöd upp oss till i torsdags. 20 sekunders intensiv brottning, 10 sekunders ryggvila på gräset. Medan ett stilla och inte alls kyligt vårregn föll över våra hettande kinder och svettiga pannor. Ännu ett Magic NMT Moment!

Ett par rena löppass har det blivit också, bland annat ett med kära syster. Hon är ju en starkt bidragande orsak till mitt nya, tränande liv med sin idé om Midnattsloppet… När hon var på besök här nere nu veckan, sprang vi knappt fem km på en km-tid på 8.52. Med tanke på att vi körde Sofiabacken och passerade ett antal illvilligt inställda rödljus på vägen var vi mycket nöjda, inte minst med tanke på att vi sprang minst 95 procent av tiden.

Det är 17 dagar kvar till Vårruset och 96 dagar kvar till Midnattsloppet!