Ett speciellt minne under glimmande stjärnor

Ovanför mig glimmar Karlavagnen. Under mig känner jag gruset på Helvetesbergets topp. Runt mig hör jag träningskompisarnas kvidanden när vi försöker oss på en ryggplanka.

Det är NMT-rookiecamp i Tanto igen, och under kapten Sofias ledning och med ankaret Anne-Lis stöd kör vi styrka. För att distrahera hjärnan från ansträngingen fokuserar jag på att ta in en av Söders vackraste utsikter, när jag inte koncentrerar mig på andningen för fulla muggar. Ljudligt ut – fyll på, ljudligt ut – fyll på. Efter MarathonMias råd och tips om andningens betydelse för att orka skäms jag inte längre för att jag låter som en ångmaskin när jag tränar. Tvärtom, det fyller ett centralt syfte eftersom det blir lättare för frisk luft att strömma in när lungorna är väl tömda.

Bild: Jpstanley http://korta.nu/p4cke

Styrketräning för mig har varit typ sit-ups, armhävningar, dips och utfall. Förutom maskinerna i gymmet då. Men Sofia har gott om andra övningar på lager, och ikväll är det framför allt i par som vi gör dem. Tävlingsmänniskan i mig vaknar till liv när vi ska fightas om att slå varandra på händerna i armhävningsposition eller i rygglyft. Att göra knäböj på ett ben – om än med stöd av kompisen – är vansinnigt svårt och tränar både stora och minimala muskler känns det som.

Jag klarar till och med av skottkärran, både som hjul och förare. I björngången räcker dock energin inte till längre – den högintensiva dagen på kontoret, några nätters sömnbrist och taskig mat- och vätskeladdning inför passet tar ut sin rätt och jag blir än en gång NMT:s mesta gråterska. Nåja, någon ska väl ha den rollen också.

Även om den inledande ”lätta joggen” uppför det som min träningskompis Lisen kallar för Helvetesberget, men som oftast kallas Tantoberget, är tung för mig (hur farao kan man få ont i armarna av att springa – är det den omtalade mjölksyran som känns så?) så konstaterar jag att det nu faktiskt går lättare än den första gången jag upplevde backen, och med Anne-Lis stöttande röst i öronen tar jag mig nästan hela vägen upp joggandes.

Och med Karlavagnen mot den mörka februarihimlen kan till och med ett taskigt försök till ryggplanka bli till ett njutningsfullt minne som finns kvar hela livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s