"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

Tjänsteresa och deadlines har gjort att jag missade två av fyra träningar de förra veckorna. Och även om jag bara tränat mer eller mindre regelbundet sedan början av januari kändes det i kroppen som en krypande rastlöshet.

Så i tisdags var det med otålighet i stegen som jag hastade från Uppsalatåget till Tanto. Belöningen kom i form av ett styrke- och lekfokuserat pass med dips, armhävningar, sit ups i grupparmkrok – mycket svårare än man kan ana – och benböj varvat med backintervaller och krypa-genom-bentunnelstafett.  Halvtaskig uppladdning i form av två bananer gjorde att kroppen bara tog stopp lagom till skottkärreövningen. Men min lojala träningskompis Eva peppade och drog med mig upp för backen gåendes i alla fall. Mitt i värsta backintervallandet kom den ljuvliga snön – stora, härliga julaftonsflingor!

I kväll var det dags för löptips från MarathonMia. Vi rookiesar har förmånen att få ett pass med löpcoaching av denna inspirerande person som springer låååååånga lopp. Det var med bävan jag gick till passet – annars så varvar vi ju styrka och löpning, hur skulle det gå att bara springa? Men löpträning innebär stor variation i övningarna fick jag lära mig. Vi sprang och fokuserade på hållning och andning i den första omgången. Nästa omgång handlade om fotnedsättning – ”Hela foten i, inte hälen först!”.

Så en omgång Löpskolning. Hade aldrig hört begreppet förut, men det handlar om metodiska övningar som bygger teknik och styrka i syfte att förbättra löpsteget. (Vaddå löpsteg, jag?!) . De här övningarna ska helst göras i lätt uppförsbacke enligt vad jag googlat mig till, och det gjorde också vi. Först körde vi vad jag tror heter ”hög skipping” som bygger styrka och stabilitet i höfterna. Indianhopp för spänsten och spark-i-rumpan för… ja, det fattade jag inte riktigt och har inte lyckats googla heller.

Löpning handlar om muskelstyrka, javisst. Men också om andning och förmågan att återhämta sig, gå ner i puls, efter en ansträngning som en backe. Därför pratade Mia om vikten av att tömma lungorna så att ny frisk luft kan ge maximalt med syre till musklerna. Så istället för att fokusera på inandningen fokuserar jag nu istället på utandningen. Jag försöker förlänga den, och mina ångmaskinsflåsningar på utandningen har plötsligt fått ett syfte: att hjälpa mig tänka på att tömma lungorna så mycket som möjligt.

Sen var det dags för backintervaller… Men vaddå – det är väl inget att vara rädd för menade Mia och delade med sig av visdomen i rubriken till det här inlägget. I like, den går att tillämpa på många rädslor i livet, eller hur?

Vi kämpade på i våra egna tempon. Några snabba som vinden (otränade? nja.), andra, som jag, mer snigelartade. Men upp och ner gick det flera gånger, med beröm för teknik och kämpaanda som bränsle. Och högre upp och längre tid än vad jag kunde föreställa mig att jag skulle orka i det här läget.

Belöningen kom i form av utförslöpning. ”Tänk på hur barnen springer nerför en backe, fullständigt naturligt! Ta hjälp av gravitationen!” manade Mia. Och vi sprang. Och vi skrattade!  Som barn – fullständigt fria!

Idag är det sex månader och två dagar kvar till Midnattsloppet, och 110 dagar till Vårruset.

2 reaktioner på ”"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

  1. Pingback: Först så går det framåt… « Saras goda.

  2. Pingback: Back in the row again « Saras goda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s