Etikett: Andningen

Överinspirerad – dag 79 i #blogg100

On By Sara ModigIn Inspiration, Medveten närvaro, Tankar4 Comments

Den tunna linjen mellan inspireradoch överinspirerad. Hur balanserar du på den?

Läste Louises inlägg idag på bloggen lugnochfin om Inspirationssjukan, och ordet träffade mig som en knytnäve i solar plexus.

Information overload.

Den där yrseln och nästan fysiska illamåendet man känner när man tagit in, eller känner sig tvungen att ta in för mycket intryck. Den där känslan av att vara överinspirerad.

Överinspirerad. Det är jag, det, sedan några dagar. Nyförälskad i min kör och i nyupptäckten av den helande, omvälvande, berörande kraften i musiken. Fullsprängd i huvudet av idéer till blogginlägg, kanske till och med böcker… Översköljd av intressanta artiklar, poddar, videos, tweets, bloggar, FB-inlägg som alla väcker nya tankar och gör att jag ser nya samband. Inspirerad av makens framgångar i sitt envetna, tålmodiga sångövande och barnens erövringar av nya förmågor och insikter. Glad och stolt över stadig, växande ström av roliga möjligheter, uppdrag och projekt i företaget.

Var och en för sig stora källor till glädje, inspiration och energi. Sammantaget en urkraft som surrat i huvudet och fått mig att flacka som biet mellan blommorna av oändliga möjligheter.

Vad gäller citatet från Louises inlägg ovan kan jag i och för sig konstatera att det är extremt sällan som jag känner mig tvungen att ta in intryck. Min medfödda nyfikenhet och vetgirighet gör att jag hungrigt, och med ett starkt inre driv, kastar mig över och letar nya insikter, kompletterande perspektiv och större sammanhang. På senare tid har jag dessutom systematiskt börjat utforska nya sidor av min kreativitet, bland annat för att ha tillgång till fler former för att få ur mig de insikter och idéer som blir resultatet av alla intryck och upplevelser, all information och kunskap jag trycker in i skallen på daglig basis. Det utforskandet förutsätter i sin tur att jag, åtminstone rudimentärt, tar in mer information…

Balans mellan insättning och uttag

Louise skriver också

Inspiration är underbart. Det kan ge näring åt ens egna kreativitet. Men för mycket inspiration kommer istället döda den.

Vi kan inte bara andas in och andas in och andas in utan att någon gång andas ut. Vi kan inte tillföra något till världen om vi hela tiden är upptagna med att konsumera. Vi måste bli bättre på att blockera, filtrera och sortera bland intrycken.

Jag har också ofta för mig själv kommit tillbaka till liknelsen mellan livsrytm och andningens rytm. Som Louise är inne på: vi andas in, och vi andas ut. Vi tar in inspiration och intryck, och vi ger av vår insikt, kreativitet och medkänsla till världen.

Medicin mot informationssjukan

Louise ger fem råd för att bättre hantera informationssjukan (läs hela hennes inlägg, hon har en bra, konkret checklista med lite verktygstips i också):

1. Rensa bland informationen du tar in.

2. Bli kvitt din FOMO (Fear of Missing Out)

3. Ha en plan med informationen du tar in. 

4.Unna dig (lagom mycket) nöjeskonsumtion. 

5. Avsätt tid för att inte ta in några intryck alls.

Jag skrev om min digitala vila i min kommentar på hennes inlägg. Att jag känner mig så uppe i varv, så överinspirerad, kan ha att göra med att jag naggat den vilan i kanterna de senaste två helgerna. Så här ska helgas vilodagar i fortsättningen!

Vila och varande

Andningscykeln i avslappnat läge har ju ytterligare en fas: vilan mellan två andetag. Överfört till mitt liv och intag av information och intryck, handlar det om att jag också behöver stunder av öppet, icke-presterande varande och hjärnvila. I meditation, i en kram, i en skogspromenad, i en löptur längs Skeppsbron längs det glittrande vattnet. I en celloton eller en körklang.

För att ta en annan liknelse: det är när pengarna står på bankkontot ”i vila”, som de växer (åtminstone med historiskt sett mer normala räntenivåer…)

I inlägget om andningsliknelsen som jag länkade till ovan (från #blogg100-utmaningen för två år för övrigt) skrev jag

…precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten, pausen mellan utandning och inandning får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och min själ återhämtningen i det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.

Har du några bra tips att dela med dig av från hur du balanserar ditt informationsflöde?

 

"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

On By Sara ModigIn I rörelse2 Comments

Tjänsteresa och deadlines har gjort att jag missade två av fyra träningar de förra veckorna. Och även om jag bara tränat mer eller mindre regelbundet sedan början av januari kändes det i kroppen som en krypande rastlöshet.

Så i tisdags var det med otålighet i stegen som jag hastade från Uppsalatåget till Tanto. Belöningen kom i form av ett styrke- och lekfokuserat pass med dips, armhävningar, sit ups i grupparmkrok – mycket svårare än man kan ana – och benböj varvat med backintervaller och krypa-genom-bentunnelstafett.  Halvtaskig uppladdning i form av två bananer gjorde att kroppen bara tog stopp lagom till skottkärreövningen. Men min lojala träningskompis Eva peppade och drog med mig upp för backen gåendes i alla fall. Mitt i värsta backintervallandet kom den ljuvliga snön – stora, härliga julaftonsflingor!

I kväll var det dags för löptips från MarathonMia. Vi rookiesar har förmånen att få ett pass med löpcoaching av denna inspirerande person som springer låååååånga lopp. Det var med bävan jag gick till passet – annars så varvar vi ju styrka och löpning, hur skulle det gå att bara springa? Men löpträning innebär stor variation i övningarna fick jag lära mig. Vi sprang och fokuserade på hållning och andning i den första omgången. Nästa omgång handlade om fotnedsättning – ”Hela foten i, inte hälen först!”.

Så en omgång Löpskolning. Hade aldrig hört begreppet förut, men det handlar om metodiska övningar som bygger teknik och styrka i syfte att förbättra löpsteget. (Vaddå löpsteg, jag?!) . De här övningarna ska helst göras i lätt uppförsbacke enligt vad jag googlat mig till, och det gjorde också vi. Först körde vi vad jag tror heter ”hög skipping” som bygger styrka och stabilitet i höfterna. Indianhopp för spänsten och spark-i-rumpan för… ja, det fattade jag inte riktigt och har inte lyckats googla heller.

Löpning handlar om muskelstyrka, javisst. Men också om andning och förmågan att återhämta sig, gå ner i puls, efter en ansträngning som en backe. Därför pratade Mia om vikten av att tömma lungorna så att ny frisk luft kan ge maximalt med syre till musklerna. Så istället för att fokusera på inandningen fokuserar jag nu istället på utandningen. Jag försöker förlänga den, och mina ångmaskinsflåsningar på utandningen har plötsligt fått ett syfte: att hjälpa mig tänka på att tömma lungorna så mycket som möjligt.

Sen var det dags för backintervaller… Men vaddå – det är väl inget att vara rädd för menade Mia och delade med sig av visdomen i rubriken till det här inlägget. I like, den går att tillämpa på många rädslor i livet, eller hur?

Vi kämpade på i våra egna tempon. Några snabba som vinden (otränade? nja.), andra, som jag, mer snigelartade. Men upp och ner gick det flera gånger, med beröm för teknik och kämpaanda som bränsle. Och högre upp och längre tid än vad jag kunde föreställa mig att jag skulle orka i det här läget.

Belöningen kom i form av utförslöpning. ”Tänk på hur barnen springer nerför en backe, fullständigt naturligt! Ta hjälp av gravitationen!” manade Mia. Och vi sprang. Och vi skrattade!  Som barn – fullständigt fria!

Idag är det sex månader och två dagar kvar till Midnattsloppet, och 110 dagar till Vårruset.

Clifflanding

On By Sara ModigIn Energibalans, Medveten närvaro1 Comment

OK, för de av er som mot all förmodan funderade över den där cliffhangern i inlägget Energisk… så kan jag avslöja att mina klart svagaste energiområden är fysisk energi och mental energi. Känslomässig och andlig energi fanns det däremot gott om. Ni som känner mig är knappast förvånade, eller hur? Exakt vad som ligger i dessa begrepp får bli en röd tråd för bloggandet under hösten.

Vi börjar med min största utmaning: fysisk energi. Alltså, för mig är det inte en kakbit att upprätthålla de goda vanor (disciplin låter såååå trist) gällande näring, rörelse, sömn och andning som är förutsättningen för schysst energinivå i detta hänseende. Min livlina när livet rasar över mig, och det verktyg som jag lättast hittar tillbaka till mellan varven, är ändå den medvetna andningen. ”Andas in, andas ut….” säger min sjuåring och jag till varandra när humöret pressas i botten av stress och krav. Faktum är att en bra diagnostisk check på mina spänningsnivåer är att kolla hur grunt jag andas. Om andningen landar i bröstkorgen – ju högre upp desto mer spänning – ”hey, det här är inte hållbart!”

Därför försöker jag så ofta som möjligt känna in, fokusera om man vill låta lite mer pretentiös, mitt andningsankare (ett begrepp från Mindfullnessterapin). När jag stannar vid rödljusen på promenaden till jobbet, när jag går iväg för att hämta utskrifter i skrivaren, när jag viker tvätten eller torkar av diskbänken – då  andas in genom näsan, med full uppmärksamhet på hur det känns när luften strömmar in i näsborrarna. Jag följer sedan med tanken luftströmmen ner i magen. Känner hur de nedre bilringarna utvidgar sig av luften, och hur de slappnar av i takt med att luften strömmar ut ur lungorna igen, allt medan tanken följer luftströmmen ut ur näsan.

Då kan jag vädra livsluft igen och känna livsandarna fylla kroppen!