Först så går det framåt…

Den här träningsterminen (har jag aldrig kunnat säga förut) har verkligen gått i 5 myror-tango-tema. Ni vet, ”Först så går det framåt, å 1,2,3,4. Sen så går det bakåt, å 5,6,7,8.” Vissa perioder har det verkligen känts som om frånvaron på träning har varit mer dominerande än närvaron.

Glad i hågen var jag ju tillbaka i raden i tisdags. Räknat dagarna till i torsdags hade jag gjort sedan första halvan av Rookiegänget körde denna omgångs löpträning med MarathonMia – den kick jag fick av hennes pass under min första camp ville jag få mer av. Repetition är ju dessutom all kunskaps moder.

Gamle gode Murphy lurade dock i buskarna – med kliande hals och kallsvettningar slog jag upp mina melerade i torsdags morse. Och det blev bara värre framåt lunchen. Så beslutet var lätt, om än tungt, att fatta. Soffan, inte Tanto, it was.

Men så gärna jag hade sprungit med det här gänget!

Bild: Fotoakuten.se

Back in the row again

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

Lördagsträning

Inspirerad av torsdagens löpträning med MarathonMia gav jag mig ut idag för att för första gången närma mig killerbacken vid Sofia kyrka – har hört mycket om den från tidigare Midnattsloppslöpare. ”Lika bra att ge sig i kast med att göra sig av med respekten för den redan nu!”, tänkte jag och småsprang österut längs Katarina Bangata.

”One minute” sa plötsligt rösten i hörlurarna. Har laddat ner Runkeeper för att hålla fokus på nuet och inte överväldigas av hur lång tid det är kvar när jag tränar på egen hand. Hade tänkt att göra som Mia tipsade nybörjarlöpare om, dvs. att gå en minut och springa en. Men fötterna gick på, det kändes ok och plötsligt hade jag sprungit fem minuter. Inte särskilt snabbt, men uthålligare än jag gjort tidigare på egen hand. Tar kortare och lägre steg än tidigare och då orkar jag längre. Tack Mia!

Väl framme vid Sofia gav jag mig på backintervallerna för att besegra backen en bit i taget. Kämpaspring upp, lunka ner, lyktstolpe för lyktstolpe. Väl uppe måste man ju bara passa på att njuta av utsikten. Sedan – backen ner i full fart, hitta barnaskrattet igen, frihet!

Sprang totalt sett långsammare än vad jag gjorde på löpbandet i början av januari, och betydligt långsammare än på rookietestet – Runkeeper visade en snittid på 9.43/km. Men å andra sidan sprang jag ju nu nästan hela tiden, totalt sett drygt tre km. Så jag är rätt nöjd ändå! Tre km är ju också halva Springcross, som jag anmält mig till i god NMT-tradition.

Idag är det precis sex månader kvar till Midnattsloppet, 108 dagar till Vårruset och 63 dagar till Springcross.

"En uppförsbacke är bara en upp-o-nervänd nerförsbacke"

Tjänsteresa och deadlines har gjort att jag missade två av fyra träningar de förra veckorna. Och även om jag bara tränat mer eller mindre regelbundet sedan början av januari kändes det i kroppen som en krypande rastlöshet.

Så i tisdags var det med otålighet i stegen som jag hastade från Uppsalatåget till Tanto. Belöningen kom i form av ett styrke- och lekfokuserat pass med dips, armhävningar, sit ups i grupparmkrok – mycket svårare än man kan ana – och benböj varvat med backintervaller och krypa-genom-bentunnelstafett.  Halvtaskig uppladdning i form av två bananer gjorde att kroppen bara tog stopp lagom till skottkärreövningen. Men min lojala träningskompis Eva peppade och drog med mig upp för backen gåendes i alla fall. Mitt i värsta backintervallandet kom den ljuvliga snön – stora, härliga julaftonsflingor!

I kväll var det dags för löptips från MarathonMia. Vi rookiesar har förmånen att få ett pass med löpcoaching av denna inspirerande person som springer låååååånga lopp. Det var med bävan jag gick till passet – annars så varvar vi ju styrka och löpning, hur skulle det gå att bara springa? Men löpträning innebär stor variation i övningarna fick jag lära mig. Vi sprang och fokuserade på hållning och andning i den första omgången. Nästa omgång handlade om fotnedsättning – ”Hela foten i, inte hälen först!”.

Så en omgång Löpskolning. Hade aldrig hört begreppet förut, men det handlar om metodiska övningar som bygger teknik och styrka i syfte att förbättra löpsteget. (Vaddå löpsteg, jag?!) . De här övningarna ska helst göras i lätt uppförsbacke enligt vad jag googlat mig till, och det gjorde också vi. Först körde vi vad jag tror heter ”hög skipping” som bygger styrka och stabilitet i höfterna. Indianhopp för spänsten och spark-i-rumpan för… ja, det fattade jag inte riktigt och har inte lyckats googla heller.

Löpning handlar om muskelstyrka, javisst. Men också om andning och förmågan att återhämta sig, gå ner i puls, efter en ansträngning som en backe. Därför pratade Mia om vikten av att tömma lungorna så att ny frisk luft kan ge maximalt med syre till musklerna. Så istället för att fokusera på inandningen fokuserar jag nu istället på utandningen. Jag försöker förlänga den, och mina ångmaskinsflåsningar på utandningen har plötsligt fått ett syfte: att hjälpa mig tänka på att tömma lungorna så mycket som möjligt.

Sen var det dags för backintervaller… Men vaddå – det är väl inget att vara rädd för menade Mia och delade med sig av visdomen i rubriken till det här inlägget. I like, den går att tillämpa på många rädslor i livet, eller hur?

Vi kämpade på i våra egna tempon. Några snabba som vinden (otränade? nja.), andra, som jag, mer snigelartade. Men upp och ner gick det flera gånger, med beröm för teknik och kämpaanda som bränsle. Och högre upp och längre tid än vad jag kunde föreställa mig att jag skulle orka i det här läget.

Belöningen kom i form av utförslöpning. ”Tänk på hur barnen springer nerför en backe, fullständigt naturligt! Ta hjälp av gravitationen!” manade Mia. Och vi sprang. Och vi skrattade!  Som barn – fullständigt fria!

Idag är det sex månader och två dagar kvar till Midnattsloppet, och 110 dagar till Vårruset.