Etikett: Rookie camp

Ett steg till!

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Så kul det ska bli! Så nervös jag är… Kul! Nervös… Känslorna inför kvällens bootcamppass har varit minst sagt blandade. Fast någon tvekan om att jag skulle gå har det aldrig varit. Och skulle jag ha varit det minsta tveksam – ja, då har jag fördelen av att ha en bootcampfantast i min man som peppar lite extra när jag nu gett mig in i samma lek som han.

Tränare Sofia och ankaret Maria tog sina rekryter på ett balans- och styrkepass i Tantos backar. Att träna utomhus under en knivskarp månskära i den vindstilla januarikvällen – jag har inte nigit, men väl gjort knäböj, för nymånens skära för att travestera Bo Bergman – och senare i ett stilla snöfall var en helt magisk upplevelse!

Att släpa och bli släpad av sin träningskompis var en ny upplevelse. Att fightas i armhävningsposition likaså. Faktiskt kändes också mina ytterst fåfänga försök till handstående också som nya – jag kan inte minnas att jag någon gång stått på händer. Kom inte heller så långt i mina försök. När jag väl tagit sats och skulle sätta i händerna tog det bara stopp. Det sitter i huvudet. Men du feghjärnan, du kommer inte att vinna det här. Jag vet att jag förr eller senare kommer att stå på händer, även om jag kanske aldrig kommer att dansa på en hand…

Favoriter som jägarvila, plankan, knäböj och armhävningar avverkade vi givetvis. Balansövningen draken  var skönt meditativ (tror att jag tog längst tid på mig att klara mina 20) om än lätt vinglig, medan utfall i låååååång uppförsbacke och därefter spurt till toppen krävde allt och nästan lite till. Men medrookiesarnas hejande, en lätt hand i ryggen och den hägrande utsikten på toppen bar ända upp. Det bästa av allt: inga tårar idag, bara glädje och j-r anamma!

Efter de avslutande upphoppen (30 stycken, ett för vart och en av oss) i pepp-ring var ursprungsplanen att gå till bussen för att ta mig hem. Men så såg jag nergången till Södermalms allé – och i andra änden är jag ju nästan hemma. Så min skoinvestering (en av mina bästa hittills) fick fortsätta att jobba – kunde liksom inte sluta springa eller powerwalka. Lite spurt mellan lyktstolparna blev det till och med!

Projekt Midnattsloppet – progress report 2: I did it!

On By Sara ModigIn I rörelse1 Comment
Bild från se.freepik.com/Image ID: 831331

Ikväll gjorde jag det: jag tog mig igenom mitt första hela NMT-pass! De av er som läste inlägget om prova på-erfarenheten gissade rätt i att det inte var en engångsföreteelse.

Dagen var lätt surrealistisk: en snabb fly in-fly out till Karlstad för att delta i invigningen av det nya tjänsteinstitutet inom SP-koncernen i dräkt och pärlor – det var ju fest (innovationsfrågor är det som fyller mina arbetsdagar)! Som värsta Clark Kent dressade jag sedan om på damtoaletten på Arlanda till träningskläder och tog sedan sikte på Tanto/Zinken för första passet i mitt rookiecamp.

Inför starten har vi fyllt i en ”rookieöverenskommelse”. Den innebär bland annat att jag formulerar målen för mitt campande. Eftersom den här bloggen kanske kan bli en extended, crowdsourced version av den fantastiska peppning som jag möter under träningen kör jag öppna kort med målen:
– jag vill ha ett hälsosammare, smalare och gladare liv,
– jag vill kunna träna med min man (som sedan sin första kontakt med bootcamp i soluppgången i Santa Monica, CA varit frälst bootcampare. Tror jag det, han tilldelades ju ”the distinction of RAMBO”)
– jag vill springa Midnattsloppet utan att bryta (ihop).

Väl framme vid Zinken blev jag snabbt en av 100-talet (kändes det som) blåvästprydda rookiesar. Vi var några som konstaterade att det var lite skolstartsstämning över det hela – många som inte känner någon annan (jag), några som glatt återser varandra. Att träna utomhus sommar som vinter, i regnrusk likaväl som strålande sol: det kunde vi också slå fast är värdefullt för oss kontorsråttor.

Så var det dags att dra iväg. Efter att tränare Jens till sist fått ordning på såväl rookiesars som tränare Annas uppfattning om led, kolonner och hur vi hundra skulle delas upp joggade vi iväg. Lätt jogg… Ha! Jag har alla möjligheter att förbättra min joggning, om man säger så.

Via armbågar, knän, pannor, rumpor och magar (några medrookiesar gjorde värsta imponerande Anja Pärson-sälarna) i marken, jägarvila och plankan varvat med joggandet tog vi oss ner till gräsytan framför Drakensbergsparken. Jag gjorde mina första kullerbyttor på säkert 25 år i en stafett (vi hade nog bästa lagandan i vårt par!) som också innehöll knäböj och sit ups. Lite GI-Jane-känsla fick jag när vi skulle åla oss fram i snön – kände mig riktigt bra på att hålla ner rumpan. Och avslutet av just ålningen bjöd på den starka erfarenheten av den kraft som bara peppande, hejande träningskompisar kan ge. Armtag för armtag hejades jag fram sista meterna. Mer sit ups, fast i grupper om fyra, björngång (hmmm, här krävs viss hemmaträning för att knäcka koordinationen tror jag) och vad jag tror är något slags statisk arm/axelträning i par där vi turades om att hålla emot och pressa uppåt klarade jag och träningskompisarna också av.

Så småningom anslöt vi till Jens grupp – bara för att hamna direkt i en tävling. Priset var Stockholms vackraste utsikt, från toppen i Tanto dit en ganska så brant, snöig och isig bergssluttning var enda vägen. Och tävlingen handlade givetvis om att ta sig först upp. Som tur var tävlade grupperna, inte enskilda personer mot varandra.

Att skutta i berg har liksom aldrig varit min favoritsysselsättning. Ständigt rädd för att förlora greppet eller glida (att tappa kontrollen, helt enkelt) tar jag en väldig tid på mig vare sig det handlar om klipporna på Smögen eller fjällvandringar i Jämtland. Nu fanns ingen tid att ta det lugnt och ha kontroll. Tack vare peppning och stöttning från träningskompisar, fantastiska ankaret Åsa och Anna kom jag upp! Och jag försökte åtminstone återgälda en del av hjälpen under väg – jag hade ju iallafall skor som gav ett fast grepp.

Väl uppe tog jag helt slut. Och då händer det som ofta händer när jag tappar kontrollen (inser jag nu) och dessutom har slut på energi – jag började gråta. Ett jättetack till dig Åsa för att du tog mig tillbaks till  sans och till energin att fortsätta!

Efter en lätt jogg ner mot fotbollsplanen, den avslutande stafetten och avslutningen hade jag klarat det. Kvällens lärdomar:
1) jag är ett kontrollfreak som nu ska lära mig att släppa kontrollen och bara köra, viss om att jag klarar det med andras hjälp.
2) jag kan slutföra ett bootcamppass
3) björngång är vansinnigt svårt och min koordination har stark förbättringspotential!

På torsdag är det dags igen!

I did it (nästan, beror på hur man ser det)!

On By Sara ModigIn I rörelseLeave a comment

Sporrad av makens träningsentusiasm och närmast barnsliga (i positiv bemärkelse) förtjusning över att träna militärträning hos Nordic Military Training anmälde jag mig till ett prova på-pass för rookiesar, dvs. otränade. Så i lördags drog jag klockan 1000 på mig träningsvästen vid Östermalms IP, redo att för första gången kasta mig ut i vad som visade sig vara den hårdaste träningen jag någonsin upplevt.

Visserligen körde min biffige PT på LA Fitness blodsmakshårt med mig 2008 – men det var bara halvtimmespass i eget majestät.  Nu skulle jag, visade det sig, hålla ut 75 minuter i grupp på en nivå som för mig är ganska nära max; det motsvarade den nivå när jag på löpbandet på F&S raskt drar ner tempot till återhämtningspromenerande.

Låt mig säga på en gång att det gjorde jag inte. Höll ut alltså. Efter 65 minuter i en isande kall vind och, visserligen lätt, snöfall, med blodsmak och konstant puls i 80-90%-intervallet (allt bara dåliga ursäkter, jag vet) försvann alla färger ur synfältet och tydligen från mitt ansikte också. Så, på fråga av ett vänligt ankare valde jag att bryta och blev följd tillbaka till IP. Inte nöjd med att ha brutit, men nöjd med att jag tog mig dit. Så nervös inför ett träningspass har jag nämligen aldrig varit!

Ingen anledning till det dock – den värme och professionalitet som tränar, ankare (assistenttränare, typ) och entusiasmen som träningskompisarna visade smälte nästan isen på IP. Och som krönikören och författaren Hillevi Wahl så träffsäkert beskriver träningen är den till stora delar som en enda stor lek – helt enkelt extremt kul! Det måste ha sett oerhört roande ut när 30 mestadels medelålders personer i alla storlekar och former avbryter sin lätta jogg (ja, tjena, typ min maxfart hittills) kastar sig ner på marken för att sätta armbågen, knäet, rumpan och till sist pannan mot marken. Roande var det i alla fall, det garvades friskt i leden – befriade skratt: tänk att jag kan och att det är så galet kul! Den lätta joggen, varvad med stafett över ett dike, brottning och diverse bus varvades med plankan, jägarvila, benböj, benlyft, (försök till) armhävningar och alla möjliga och omöjliga styrkeövningar du kan tänka dig, bidrog till att hålla pulsen konstant hög. Att jag överhuvudtaget höll ut så länge var bara möjligt tack vare den närmast euforiska stämningen i gruppen – vilken peppning!

Jag konstaterar att för mig erbjuder den här träningen inte bara möjlighet att utvecklas fysiskt. Att kunna ta emot den utsträckta handen på väg upp för den omöjligt hala dikesslänten utan att trycka dit loserstämpeln i pannan på mig själv, att sluta tänka ”det kommer jag aldrig att klara” inför en ny utmaning, att sluta tänka tankarna att min träningskompis nog hellre skulle vilja träna med någon mera fit och att jag drar ner allas möjlighet till utveckling, att bara ge sig hän i buset och lekarna – tja, det vore en mental utveckling som både jag och min omgivning skulle må ganska bra av.

Så – kommer jag att fortsätta? Det får den som läser denna blogg framöver se!