Sporrad av makens träningsentusiasm och närmast barnsliga (i positiv bemärkelse) förtjusning över att träna militärträning hos Nordic Military Training anmälde jag mig till ett prova på-pass för rookiesar, dvs. otränade. Så i lördags drog jag klockan 1000 på mig träningsvästen vid Östermalms IP, redo att för första gången kasta mig ut i vad som visade sig vara den hårdaste träningen jag någonsin upplevt.

Visserligen körde min biffige PT på LA Fitness blodsmakshårt med mig 2008 – men det var bara halvtimmespass i eget majestät.  Nu skulle jag, visade det sig, hålla ut 75 minuter i grupp på en nivå som för mig är ganska nära max; det motsvarade den nivå när jag på löpbandet på F&S raskt drar ner tempot till återhämtningspromenerande.

Låt mig säga på en gång att det gjorde jag inte. Höll ut alltså. Efter 65 minuter i en isande kall vind och, visserligen lätt, snöfall, med blodsmak och konstant puls i 80-90%-intervallet (allt bara dåliga ursäkter, jag vet) försvann alla färger ur synfältet och tydligen från mitt ansikte också. Så, på fråga av ett vänligt ankare valde jag att bryta och blev följd tillbaka till IP. Inte nöjd med att ha brutit, men nöjd med att jag tog mig dit. Så nervös inför ett träningspass har jag nämligen aldrig varit!

Ingen anledning till det dock – den värme och professionalitet som tränar, ankare (assistenttränare, typ) och entusiasmen som träningskompisarna visade smälte nästan isen på IP. Och som krönikören och författaren Hillevi Wahl så träffsäkert beskriver träningen är den till stora delar som en enda stor lek – helt enkelt extremt kul! Det måste ha sett oerhört roande ut när 30 mestadels medelålders personer i alla storlekar och former avbryter sin lätta jogg (ja, tjena, typ min maxfart hittills) kastar sig ner på marken för att sätta armbågen, knäet, rumpan och till sist pannan mot marken. Roande var det i alla fall, det garvades friskt i leden – befriade skratt: tänk att jag kan och att det är så galet kul! Den lätta joggen, varvad med stafett över ett dike, brottning och diverse bus varvades med plankan, jägarvila, benböj, benlyft, (försök till) armhävningar och alla möjliga och omöjliga styrkeövningar du kan tänka dig, bidrog till att hålla pulsen konstant hög. Att jag överhuvudtaget höll ut så länge var bara möjligt tack vare den närmast euforiska stämningen i gruppen – vilken peppning!

Jag konstaterar att för mig erbjuder den här träningen inte bara möjlighet att utvecklas fysiskt. Att kunna ta emot den utsträckta handen på väg upp för den omöjligt hala dikesslänten utan att trycka dit loserstämpeln i pannan på mig själv, att sluta tänka ”det kommer jag aldrig att klara” inför en ny utmaning, att sluta tänka tankarna att min träningskompis nog hellre skulle vilja träna med någon mera fit och att jag drar ner allas möjlighet till utveckling, att bara ge sig hän i buset och lekarna – tja, det vore en mental utveckling som både jag och min omgivning skulle må ganska bra av.

Så – kommer jag att fortsätta? Det får den som läser denna blogg framöver se!