1. Jag ska blogga oftare än vad jag gjort i sommar.
2. Jag ska göra uppehåll från löpträningen (inklusive NMT) tills jag fått ordning på min fot, mina stela höfter och mitt begynnande löparknä. Allt för att lyda min sjukgymnast som jag träffade idag. Hon sa också att jag ska bli vän med min cykel. Hm. Kommer att kräva en hel del pannben – cykelträna på en oväxlad damcykel, kan man det? Och att jag ska stretcha mycket och ofta. Hm. Mer pannben – kräver ju att jag tar ansvar själv för mer än att passa en tid i Tanto.
2,5. Jag ska springa Midnattsloppet. Fast försiktigt. Hon sa att jag fick det, min sjukgymnast. Och nu är det bara två dagar kvar!
3. Jag ska äta fler medhavda luncher för att spara pengar och kalorier.
4. Jag ska göra fler närventyr som innebär fysisk aktivitet med kidsen och maken på helgerna. Än så länge är lördagarna helt aktivitetsfria – kan bli något! Hellasgården, Tyresta nationalpark, Stockholms muséer, Tensta parkour, Klätterverket, simhallar och annat bara väntar på oss.
5. Jag ska iPhona mindre på kvällarna och släcka lite tidigare.
6. Jag ska ta fasta på de gånger jag lyckas med något av ovanstående och bortse från alla gånger som ”Jag borde ha…” dyker upp.
Ikväll gjorde jag det: jag tog mig igenom mitt första hela NMT-pass! De av er som läste inlägget om prova på-erfarenheten gissade rätt i att det inte var en engångsföreteelse.
Dagen var lätt surrealistisk: en snabb fly in-fly out till Karlstad för att delta i invigningen av det nya tjänsteinstitutet inom SP-koncernen i dräkt och pärlor – det var ju fest (innovationsfrågor är det som fyller mina arbetsdagar)! Som värsta Clark Kent dressade jag sedan om på damtoaletten på Arlanda till träningskläder och tog sedan sikte på Tanto/Zinken för första passet i mitt rookiecamp.
Inför starten har vi fyllt i en ”rookieöverenskommelse”. Den innebär bland annat att jag formulerar målen för mitt campande. Eftersom den här bloggen kanske kan bli en extended, crowdsourced version av den fantastiska peppning som jag möter under träningen kör jag öppna kort med målen: – jag vill ha ett hälsosammare, smalare och gladare liv, – jag vill kunna träna med min man (som sedan sin första kontakt med bootcamp i soluppgången i Santa Monica, CA varit frälst bootcampare. Tror jag det, han tilldelades ju ”the distinction of RAMBO”) – jag vill springa Midnattsloppet utan att bryta (ihop).
Väl framme vid Zinken blev jag snabbt en av 100-talet (kändes det som) blåvästprydda rookiesar. Vi var några som konstaterade att det var lite skolstartsstämning över det hela – många som inte känner någon annan (jag), några som glatt återser varandra. Att träna utomhus sommar som vinter, i regnrusk likaväl som strålande sol: det kunde vi också slå fast är värdefullt för oss kontorsråttor.
Så var det dags att dra iväg. Efter att tränare Jens till sist fått ordning på såväl rookiesars som tränare Annas uppfattning om led, kolonner och hur vi hundra skulle delas upp joggade vi iväg. Lätt jogg… Ha! Jag har alla möjligheter att förbättra min joggning, om man säger så.
Via armbågar, knän, pannor, rumpor och magar (några medrookiesar gjorde värsta imponerande Anja Pärson-sälarna) i marken, jägarvila och plankan varvat med joggandet tog vi oss ner till gräsytan framför Drakensbergsparken. Jag gjorde mina första kullerbyttor på säkert 25 år i en stafett (vi hade nog bästa lagandan i vårt par!) som också innehöll knäböj och sit ups. Lite GI-Jane-känsla fick jag när vi skulle åla oss fram i snön – kände mig riktigt bra på att hålla ner rumpan. Och avslutet av just ålningen bjöd på den starka erfarenheten av den kraft som bara peppande, hejande träningskompisar kan ge. Armtag för armtag hejades jag fram sista meterna. Mer sit ups, fast i grupper om fyra, björngång (hmmm, här krävs viss hemmaträning för att knäcka koordinationen tror jag) och vad jag tror är något slags statisk arm/axelträning i par där vi turades om att hålla emot och pressa uppåt klarade jag och träningskompisarna också av.
Så småningom anslöt vi till Jens grupp – bara för att hamna direkt i en tävling. Priset var Stockholms vackraste utsikt, från toppen i Tanto dit en ganska så brant, snöig och isig bergssluttning var enda vägen. Och tävlingen handlade givetvis om att ta sig först upp. Som tur var tävlade grupperna, inte enskilda personer mot varandra.
Att skutta i berg har liksom aldrig varit min favoritsysselsättning. Ständigt rädd för att förlora greppet eller glida (att tappa kontrollen, helt enkelt) tar jag en väldig tid på mig vare sig det handlar om klipporna på Smögen eller fjällvandringar i Jämtland. Nu fanns ingen tid att ta det lugnt och ha kontroll. Tack vare peppning och stöttning från träningskompisar, fantastiska ankaret Åsa och Anna kom jag upp! Och jag försökte åtminstone återgälda en del av hjälpen under väg – jag hade ju iallafall skor som gav ett fast grepp.
Väl uppe tog jag helt slut. Och då händer det som ofta händer när jag tappar kontrollen (inser jag nu) och dessutom har slut på energi – jag började gråta. Ett jättetack till dig Åsa för att du tog mig tillbaks till sans och till energin att fortsätta!
Efter en lätt jogg ner mot fotbollsplanen, den avslutande stafetten och avslutningen hade jag klarat det. Kvällens lärdomar: 1) jag är ett kontrollfreak som nu ska lära mig att släppa kontrollen och bara köra, viss om att jag klarar det med andras hjälp. 2) jag kan slutföra ett bootcamppass 3) björngång är vansinnigt svårt och min koordination har stark förbättringspotential!
Sporrad av makens träningsentusiasm och närmast barnsliga (i positiv bemärkelse) förtjusning över att träna militärträning hos Nordic Military Training anmälde jag mig till ett prova på-pass för rookiesar, dvs. otränade. Så i lördags drog jag klockan 1000 på mig träningsvästen vid Östermalms IP, redo att för första gången kasta mig ut i vad som visade sig vara den hårdaste träningen jag någonsin upplevt.
Visserligen körde min biffige PT på LA Fitness blodsmakshårt med mig 2008 – men det var bara halvtimmespass i eget majestät. Nu skulle jag, visade det sig, hålla ut 75 minuter i grupp på en nivå som för mig är ganska nära max; det motsvarade den nivå när jag på löpbandet på F&S raskt drar ner tempot till återhämtningspromenerande.
Låt mig säga på en gång att det gjorde jag inte. Höll ut alltså. Efter 65 minuter i en isande kall vind och, visserligen lätt, snöfall, med blodsmak och konstant puls i 80-90%-intervallet (allt bara dåliga ursäkter, jag vet) försvann alla färger ur synfältet och tydligen från mitt ansikte också. Så, på fråga av ett vänligt ankare valde jag att bryta och blev följd tillbaka till IP. Inte nöjd med att ha brutit, men nöjd med att jag tog mig dit. Så nervös inför ett träningspass har jag nämligen aldrig varit!
Ingen anledning till det dock – den värme och professionalitet som tränar, ankare (assistenttränare, typ) och entusiasmen som träningskompisarna visade smälte nästan isen på IP. Och som krönikören och författaren Hillevi Wahl så träffsäkert beskriver träningen är den till stora delar som en enda stor lek – helt enkelt extremt kul! Det måste ha sett oerhört roande ut när 30 mestadels medelålders personer i alla storlekar och former avbryter sin lätta jogg (ja, tjena, typ min maxfart hittills) kastar sig ner på marken för att sätta armbågen, knäet, rumpan och till sist pannan mot marken. Roande var det i alla fall, det garvades friskt i leden – befriade skratt: tänk att jag kan och att det är så galet kul! Den lätta joggen, varvad med stafett över ett dike, brottning och diverse bus varvades med plankan, jägarvila, benböj, benlyft, (försök till) armhävningar och alla möjliga och omöjliga styrkeövningar du kan tänka dig, bidrog till att hålla pulsen konstant hög. Att jag överhuvudtaget höll ut så länge var bara möjligt tack vare den närmast euforiska stämningen i gruppen – vilken peppning!
Jag konstaterar att för mig erbjuder den här träningen inte bara möjlighet att utvecklas fysiskt. Att kunna ta emot den utsträckta handen på väg upp för den omöjligt hala dikesslänten utan att trycka dit loserstämpeln i pannan på mig själv, att sluta tänka ”det kommer jag aldrig att klara” inför en ny utmaning, att sluta tänka tankarna att min träningskompis nog hellre skulle vilja träna med någon mera fit och att jag drar ner allas möjlighet till utveckling, att bara ge sig hän i buset och lekarna – tja, det vore en mental utveckling som både jag och min omgivning skulle må ganska bra av.
Så – kommer jag att fortsätta? Det får den som läser denna blogg framöver se!
En kär bekant, Stefan Jämtbäck, alias @fembarnsfarsan på Twitter, lanserade en gång sin egen kost- och motionsmetod som ett alternativ till alla LCHF, GI med fler förkortningar. Han kallade den för BAKOM-metoden: Balanserad Allsidig Kost Och Motion. Och det är nu den kloka metoden som mina nya ambitioner gäller.
Har under flera år försökt att öka andelen baljväxter – alltså bönor, linser, ärtor etc. – i min mat. (OBS! Detta är ingen rekommendation från Stefan, som utöver den genialiskt enkla förkortningen inte angav några närmare riktlinjer, förutom att jag kan gissa att han hellre dricker grön mjölk än blå… ) Ingen hit med tre små barn, som även om de från början glatt vräkt i sig många sorters bönor, från och med den vad gäller matpickiness magiska två och halvtårs åldern konsekvent börjat rata allt i den vägen. Dessutom är entusiasmen hos familjens övrige vuxne inte 100-procentig för dessa baljväxter.
Men nu blir det nya tag. För det första är ju bönor och sånt ett oslagbart sätt att få i sig protein om man vill skära ner på köttet – enligt många positivt för både miljö och hälsa. För det andra rekommenderade en ayurvedisk läkare som jag uppsökt (varför inte testa, liksom) att jag baserar min kost på just bönor, inte minst då mungbönor. Ensidigt tänker du kanske? Inte mer ensidigt än de rätter som alla köttfärspaket jag släpat hem genom åren resulterat i.
Nåja, nu tänker jag inte sitta och peta bort alla andra smarriga alternativ bland baljväxterna. Mitt första storkok av bönor det här året ledde visserligen, förutom till ett antal burkar med just mungbönor i frysen, till en currydoftande mungbönsröra med blomkål, gul paprika och vitlök samt en anings grädde för att kräma till det hela. Men en enkel bönsallad med svarta bönor, rödlök, en god olivolja, nymalet salt och svartpeppar har också förgyllt måltiderna i helgen, och den passar super till de flesta rester verkar det som. Och till fredagstacosen har jag tidigare ibland fräst lök och vitlök, tillsatt kidneybönor och såsat ihop det hela med lite öl (allsidig kost var det ju :)), lite salt och peppar.
Men kanske har någon av er som läser detta fler tips att dela med er av som inspiration? Kokböcker i all ära, men rekommendationer om recept från folk jag känner är ofta säkrare tips (detta innebär INTE att jag tänker göra mig av med mina kokböcker!).
PS. Tror att jag lånat ut en bra bok på temat, ”Bönbok” av Caroline Hofberg. Om det är till någon av er som läser detta, vore jag tacksam för att få låna tillbaks boken en stund 🙂 DS.
Maken noterade en freudiansk felskrivning i förra inlägget. Min ambition är naturligtvis att ta mig runt banan på max 90 minuter! Det är liksom maxgränsen, åtminstone som det verkar av anmälningsformuläret.
Så det är ju tur att löppasset i Skrapans källare faktiskt har följts av några fler träningspass av varierande karaktär. Åttaåringen förklarade i lördags att hon och jag minsann skulle ut och springa nu på helgerna – och en sådan utmaning säger jag inte nej till! Så iväg och införskaffa löpartights (att visa sig offentligt i sådana krävde MYCKET mod, för att inte säga dumdristighet), vindjacka och handskar. Så drog vi!
Dottern har ärvt sin korta uthållighet av åtminstone sin mor – så det gick väldigt fort för henne att bli trött. Å andra sidan kan hon nästan inte springa rakt fram, utan kör slalom så fort det finns något att svänga kring, hoppar upp på bänkar och allt annat som kan hoppas på, kör sidohopp, grodhopp och så vidare, så hon tränar nog aningens intensivare än vad jag gör. Trots allt blev det dryga 30 minuter i den kyliga vinterkvällen i rask gång/långsam jogg. Schysst känsla att komma in, andfådd, lite köldnupen men ändå varm!
Vidare har bootcampproffset fått visa resten av familjen var träningsskåpet ska stå – ett styrkepass med (försök till) armhävningar, supermans, cyckling och annat smått och gott blev det igår.
Idag trängde jag mig in på gymmet igen och rodde och crosstrainade för glatta livet. Lite för kort tid egentligen – knappa 30 minuter. Men – hellre lite varje dag plus att ta trappor istället för hissar och rulltrappor för effekt på ork och humör än (som vanligt för mig) brustna ambitioner om lååånga och hårda pass.
