Sedan ett par veckor är jag i gång med NMT rookiecamp nr 2. Jag kan konstatera att det är första gången i livet som jag hållt ut så länge som tre och en halv månad med en träningsform. Och inte ser lusten ut att vara på upphällningen heller, tvärtom!

Ikväll drog jag i väg till Östermalms idrottsplats för att gästträna med onsdagskvällsrookiesarna. Det var ju röd dag i går tisdag, och följaktligen ingen träning. Jag har visserligen inte tränat konsekvent två gånger i veckan de två första veckorna av campen, snarare konsekvent en gång i veckan. Tjänsteresa och uppgift som cool disc jockey-mamma på C:s klassfest kom emellan de andra två gångerna. Men nu vill jag verkligen komma igång! Bilderna från NMT:s turné runt landet som jag kollade på när jag låg utslagen i magbesvär på valborg hade en närmast fysisk abstinensskapande effekt på mig.

Mina minnen av ÖIP var skräckblandade efter mitt prova på-pass i januari. Skulle jag bemästra fantomen den här gången?

Under tränare Jens militäriska ledning drog vi iväg. Den inledande joggen och uppvärmningsövningarna med knäböj, armhävningar, sit-ups och knälyft gick strålande, liksom joggen ner till den stora gräsmattan där vi tydligen skulle tillbringa kvällen. Eller gräsmatta förresten. Det som på håll såg härligt vårgrönt ut, visade sig vid närmare inspektion (mycket närgången inspektion blev det vid flera tillfällen) vara en leråker förklädd till gräsplan.

I utvecklingen av det legendariska NMT-pannbenet ingår avväjning från alla slags kladd- och plaskfobier. ”Du blir bara blöt en gång!”som Bruno uppmuntrande sade till ÖIP-rookiesarna i slutet av förra campen innan de drog rätt genom träsket. Därför kändes armhävningarna, sit-upsen, ålningen medelst hasning och tunnelstafetten mellan alla spurtturer så självklara! Nästan…

Ikväll var en sån där kväll när orken inte riktigt räckte till. Hade nog behövt fylla på med mer käk under dagen – läxa till imorgon. Fick ta många pausar, och svek laget någon gång. Avslutade med en finfin kramp under den avslutande jägarmarschen. Ännu en läxa: än får jag gå med långa löpartights, inte mina knäkorta Portugaltights. Men – inga tårar och inget brutet pass! Så, jag sörjer inte.

En stor del i utvecklingen av min inställning till mitt tränande har ankrarnaAnne-Li och Åsa som har hjälpt mig hitta strategin för min insats under passen. Likaså har träningskompisarna i rookiegängen, inte minst kära Lisen som ständigt peppar och uppmuntrar. En träningsgemenskap som jag aldrig upplevt någon annanstans, det har jag hittat här!