Bild: Cecilia Modig

Nej, det var inte den klassiska startnedräkningen. Vi körde gemensam nedräkning med startern: Tre, Två, Ett istället i startfållan. Och det var inte heller tävlingsmomentet som var det viktiga för mig. Att komma i mål i gårdagens Springcross efter att ha sprungit större delen av de sex kilometrarna, och därmed fullföljt mitt livs första lopp – det var liksom det som var grejen!

Konstigt nog hade jag inte varit nervös eller känt någon prestationsångest i förväg. Lite grann började det dock pirra när jag väl stod där i startfållan. När starten gått, och jag kommit ur värsta trängseln och dessutom travat rätt genom första lervattenpölen utan att tveka, var dock pirret bortblåst och fokus på de svartgula banden som angav banan.

Jag var i gott sällskap – ca 60 NMT:are var anmälda till loppet, liksom ungefär 2400 till. Det första som mötte mig när jag kom fram till start- och målområdet var NMT:s flagga, gröna tält och NMT-bekanta som var där, flera inte för att träna, utan för att heja på och stötta oss som skulle göra det.

Banan gick i varierad natur – genom trollskog där mossan bredde ut sig mjuk mellan träden, över fält och fällen. Fick smaka på några meter av terräng utan stig, hoppandes över kvistar och nedfällda stammar, letandes smartaste vägen över tuvorna. Gillar’t! Vitsippor och tussilago, liksom gulvästade funktionärer från Hässelby SK och Spårvägen IF, kantade stigen. Solstrålarna strilade ner genom ett lövverk som precis bara kunde börja anas.

Tillsammans med polarna L och L forcerade jag meter för meter inklusive några rejäla backar. Vi blev omkörda och körde om dem som höll mer jämnt powerwalkingtempo, eftersom vi var lite mer inne på intervallstuket: springa, springa, gå… springa, springa, gå… SPRINGA, inte minst uppför sista backen! ”Små, korta steg; hjälp till med armarna; blicken framåt, uppåt” – MarathonMias och Rookiegängets ord ekade i huvudet. ”Andas ut… och fyll! Andas ut… och fyll!”.

Och där, där såg vi plötsligt målet! NMT-polarnas leenden och hejarop i början av spurten bar oss framåt, och så hör jag speakerns röst: ”Och här har vi Sara Modig från Nordic Military Training…”. What?! Mitt namn i högtalarna på ett sportevent, och som deltagare dessutom?!

Barnen firar mamma!

Med hjälp av NMT har jag faktiskt förändrat mitt liv från träningsskygg till träningssuktare. Vågen visar visserligen på ungefär samma som när terminen startade – skyller på att stress sänker ämnesomsättningen och ökar onyttighetssuget. Konditionen har dock blivit bättre, det märker jag inte minst på trapporna på jobbet. Någonstans kanske jag börjar bli lite piggare och få lite bättre koll på stressen också. Att lita på andra är något som jag börjar lära mig – både på jobbet (stackars kollegor) och på NMT. Den tillitsövning som vi gjorde i tisdags – att föras framåt liggandes på magen på träningskompisarnas utsträckta armar – var något jag nästan höll på att banga. Men jag gjorde den ändå, och kommer inte att tveka nästa gång.

Så nog är jag på min plats och färdig och i full gång mot resten av mitt liv!