Trög i starten – dag 77 i #blogg100

Kommer du ihåg min nya utmaning #midnattsloppet och träningsprogrammet Spring en mil på tio veckor? Det gör inte jag.

Block Start Fail

Iallafall är det så det känns när jag konstaterar att ytterligare 12 dagar har gått utan att jag fått till ytterligare löppass. Inte ens ambitionen att göra en daglig sjuminutare har infriats – de eländans jumping jacksen i början av programmet är såååå avtändande.

”Avtändande”? Att just det ordet kommer ur fingrarna när jag ska beskriva varför det inte blir något tränat avslöjar för mig, och på samma gång för dig som läser, att, ja, min inställning till träning är fortfarande så där ”känna efter- och lustdominerad” som jag egentligen inte vill att den ska vara. Detta trots all min teoretiska kunskap om och praktiska erfarenhet av rörelsens fundamentala betydelse för vår hälsa och välbefinnande, trots alla högt satta mål och högtidliga utfästelser, trots alla försök att bygga accountability via sociala medier.

Så vad gör jag med den insikten då? Tja, för det första får jag lägga krut på att inte hamna i self-bashing-diket. Det är som det är, och det blir inte bättre av att jag börjar gnälla på mig själv. För det andra… ”Det är bara att börja” typ. Blä.

När jag skriver detta sitter jag och tittar på 8-åringens fotbollsträning på Zinkensdamms idrottsplan. Barn och vuxna spelar fotboll (tyvärr inte lekfullt med varandra, utan som organiserad träning i ålders- och könsindelade grupper), en grupp av yngre vuxna samlas runt kulstötningsgropen för styrketräning, andra människor springer varv efter varv på löparbanorna.

Inspiration till rörelse finns det alltså gott om just nu, ändå känner jag bara – just det –  blä.

Jag vill, men har inte lust. ”Anden är villig, men köttet är svagt” skrev Paulus. Jag är i gott (?) sällskap med andra ord. I teorin skulle jag kunna stänga öronen för känslorna, men… Jag orkar inte, de skriker nej så himla högt. Huruvida de är min sanna röst, den där som möjligen är förutsättningen för fullföljandets svåra konst, det vet jag inte just nu.

Du undrar kanske varför jag skriver detta inlägg; det är ju inte direkt ett inlägg om det där goda, perfekta, framgångsrika livet? Jag skriver för att, tillsammans med Paulus, göra sällskap med dig som i perioder också hamnar i de trögstartade utmaningarnas kvicksand. Tillsammans kanske vi kan komma på sätt att simma och så småningom nå den fasta marken, där träningen är något vi ”bara gör”. Som tandborstningen, andningen eller bloggandet…

Springtur i bröllopsbutik – dag 69 i #blogg100

Utmaning #midnattsloppet2016 började sådär lagom. På 10 dagar hade jag sprungit en gång, och jag kan inte riktigt redogöra för mig själv varför det blev så. Tror att det var så att timmarna fylldes av jobb och härligt mycket sociala aktiviteter istället.

Med 96 dagar kvar har jag ikväll gett mig ut på asfalt och grus. Efter att först ha kört ett sjuminuters högintensiv (nåja) träning för hela kroppen körde jag sedan det första (igen) intervallpasset från Löpskolans nybörjarprogram Spring en mil. Jag lyckades lägga upp programmet i Endomondo så att automatrösten talade om för mig när det var dags att byta moment.

Förutom löpning/gång-intervallen så blev det även några helt-stopp i programmet (de ingår INTE i Löpskolevarianten…). Jag hejdades av skönheten i magnolior, i blommande hägg (åh, vad jag önskar att jag kunde fotografera doften och spara till mörka vinterkvällar), i äppelblom… Det var stundtals som att springa genom en brudklänningsbutik!

vitblomJag känner igen mig i Sylvias och Helenas insikt om att de upplever skönheten omkring oss alltmer intensivt. Lindblommornas spädgröna flor, snödrivorna av vita blommor på trädet som jag inte kan placera, brudspireans kaskader av doft och blomning, koltrastens skönsång som vinner min melodifestival vilken gång som helst… Tacksam och glad för naturens rikedom, och för att jag verkar uppskatta den mer för varje år som går.

En utmaning avklarad – dag 40 i #blogg100

IMG_1584
Fjolårsbären möter nyutspruckna blad på nyponbusken. Känns lite som jag själv på något sätt.

Sista dagen i min #nuskatrötthetenbort-utmaning. 21 dagar av mitt liv har passerat. För att få stopp på en förlamande trötthet som förföljt mig ett bra tag har jag bland annat strävat efter att öka antalet steg och sömnminuter för att få stopp på en förlamande trötthet. De flesta morgnar har morgonmackan ersatts av  yoghurt eller fil, chiafrön och hallon. Jag avslutade utmaningen med att pröva att ta digital helg – 24 timmar utan digitala media, för att koppla ner och koppla av.

Fötterna har skämts bort och motiverats med nya skor, både för promenaden och löprundan. Och ja, de gjorde skillnad – plötsligt var det mycket skönare, och därmed roligare, att springa och gå. Körsjungandet ger massor av glädje och energi, inte minst det fantastiska repet här i veckan med skottska gäster. Min dansklass har jag tyvärr missat under hela utmaningen på grund av sjukdom och resa, men på tisdag smäller det, då ska jag stå där ombytt och laddad!

IMG_1592
Slösande krokusprakt – lila och nygräsgrönt…

Resultatet då? Jo, genomsnittsenergin har ökat. Jag formulerade en 10-gradig skala för upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under. Från att ha legat på en uppskattad genomsnitts-3:a innan utmaningen startade, så skulle jag nu säga att jag ligger på 6-6,5 i genomsnitt över veckan. Eftersom jag har ett långsiktigt mål att ligga på runt 7 har jag alltså närmat mig mitt mål med sjumilakliv!

 

IMG_1579
Nu vet jag hur svenska flaggan fått sina färger

Har firat våren, nyskorna och energin med massa frisk luft den här helgen. Igår blev det först en fotbollsmatch med 8-åring och make. Sen en härlig skogspromenad i fint sällskap av maken. T-banan till Skarpnäck och så rätt ut i spenaten – 2,5 timmar senare hemma igen via t-bana från Björkhagen, efter att en stor del av tiden ha knatat och smålunkat i härlig skogsterräng. Att vi dessutom satte första kontrollen i årets naturpass – en sporre till fortsatta skogsutflykter – på självaste premiärdagen var en bonus.

(har inte valt musiken själv – det är iPhotos inbyggda bildspelsmusik, som jag blev varse först när jag gjort hela filmen i iMovie…)

IMG_1587
Motlut med massa motivation

Idag blev det löpning på Södermalm. Backintervaller vid Sofia kyrka och lite trappor avverkades. Som återhämtning mellan intervallen passade jag på att fotografera lite – bestämde mig för att den digitala helgen inte omfattade kamerafunktionen på mobilen… 🙂

IMG_1591
Stillhet i väntan på sommaren

 

Back in the row again

VårRusandet satte sig på höft och rygg. Aj. Jag VET att jag har övningar att göra för att hålla värken i schack, men jag ÄR så svag i anden… Det blev i alla fall en och en halv veckas träningsuppehåll efter vårruset. Tre missade RookieCampstillfällen och inga springrundor på egen hand.

Men när jag packade inför resa till kära syster med familj inklusive en student, kändes det helt självklart att träningskläderna skulle med. Det är en stor mental förändring! Två korta rundor hann vi med också, mitt i firandet. Båda turerna bjöd på schyssta naturupplevelser. Vi sprang rofyllda Hågestaön runt med Ångermanälvens stilla vattenspegel hela tiden i sikte den ena dagen, och avverkade de galna backarna i Sollefteås nya rullskidsanläggning med en makalös utsikt över ådalen den andra dagen – givetvis med några sugande backintervaller! Andningen var trögare än någonsin – min gräsallergi börjar göra sig påmind. Hello, nu är det sommar igen liksom.

Och i kväll var det dags för comeback i Tanto. Gôtt mos! Jens körde puristmilitärträning: stjärnorientering och utmattningen. Diverse parövningar för styrka och kondis hann vi också med. Jag lät RunKeeper gå under passet för att mäta löpsträcka och km-tider – givetvis väl medveten om att det blir helknasigt på totalen med alla styrke- eller andra stillastående övningar. På 1.15 blev det en total sträcka på 2.63 km med km-tider från stillastående ner till dryga 5 minuter, vilket måste ha varit nerförsbackarna där vi körde MarathonMias flygplan-visa skosulorna-luta framåt-släpp på-teknik. Förflyttningspassen klockade jag på dryga 7 minuter. Det är betydligt snabbare än vad jag lyckas prestera på egen hand, även på tävling. Inte konstigt att jag blir helt slut redan efter inledningen av passet – fortfarande!

Har precis anmält mig till nästa Camp med start i september. Vågar du haka på? Du har allt att vinna (inklusive 10 procent på anmälningsavgiften om du anmäler dig via mig;)) – hälsa, mentalt välbefinnande och styrka, nya fantastiska bekantskaper och upplevelsen att behärska din kropp i alla slags väder och alla element till exempel.

Bild: Fotoakuten.se

VårRus 2012

Helgens högsommarvärme hade gett vika för mer normala försommartemperaturer. Långtightsen och vindjackan var därför nedpackade tillsammans med nummerlappar, energy bars och säkerhetsnålar för laget ”De modiga”. Här skulle begås VårRuspremiär!

Vi som gjorde det: Ida-Li (hon ligger i träning) och Eva-Karin, Helene, Yours truly, Ulrika och Åsa

Tillsammans med dryga 14 000 andra löpare (däribland många kära NMT-bekanta, som jag dock aldrig såg i massorna) skulle jag och några av mina tappra väninnor springa 5 km på underbara Norra Djurgården. Det var närmaste kollegorna Åsa och Helene, tjänsteinnovationssjälsfränden Eva-Karin och bästa körkompisen Ulrika från tidiga tonåren i Coromanterna, ungdomskören i Svenska kyrkan i Sandviken. Litet kvinnfall hade vi drabbats av och saknade givetvis Amalia, Hedvig och Rosita. Ni får en ny chans, kanske nästa år, kanske i en annan tävling redan i år!

Hmm, är det Jona Gold eller Åkerö som vi sträcker oss efter?

Frescati var verkligen ett gytter av människor. Det var en minst sagt suggestiv upplevelse att komma ner mot startfållorna där 14 000 händer sträcktes efter fiktiva äpplen i luften, samtidigt som 28 000 ben böjdes i uppvärmningen.

Eftersom jag hittills presterat km-tider på dryga åtta minuter hade jag bestämt mig att köra i sista startgrupp. Visserligen hette den ”Strosa”, men den var samtidigt för oss som siktade på en tid på 40+ minuter – och så räknekunnig är jag, min ekonomutbildning till trots (enligt maken), att jag insåg mina begränsningar vad gäller övriga grupper. Så tillsammans med personer med barnvagnar och gåstavar tryckte jag i startfållorna allt eftersom grupperna innan drog iväg.

3,2,1 – DÄR gick startskottet för mig! Start för Runkeeperappen för att ha full kontroll på min egen tid. Men – något springa blev det inte av de första hundratals metrarna. Tjockt, tjockt med folk. Efter ett litet tag delade sig banan dock i två – jag valde den högra som många uppenbarligen inte såg, och äntligen fick jag sätta fart över gräset.

Sedan blev det till att kryssa mellan stavgångare, barnvagnar och grupper av damer som uppenbarligen gav blanka … i rekommendationerna: håll till höger för att de som vill springa om ska kunna göra det till vänster; om ni springer i grupp, gör det inte i bredd… Nåja, på det sättet avverkade jag väl egentligen mer än de 4 850 m som banan enligt uppgift mätte.

Som vanligt var det oerhört trögt att komma igång. Varför jag blir trött i axlarna och överarmarna av att springa (och det innan jag kommer ihåg att jobba med armarna) är för mig en gåta. Men plötsligt var 1-km och 2-kmskyltarna passerade. Och där kom visst 3-km också, med vätskekontroll. Sprungit i ett sträck – ja, sedan det gick att börja springa – hade jag gjort. Yes, det kändes riktigt bra! Svepte tre glas vatten i kontrollen: orutinerat. Även om törsten blev släckt och torkan i mun och hals försvann blev det mycket tyngre att springa igen, och en liten känning av håll gjorde sig gällande. Kan man verkligen få det av vatten?

Banan gick nu över ängar och hagar, där kossorna låg och idisslade i lugn och ro. De glodde likgiltigt på oss – jag undrar vad de tänkte om de tokiga människorna som jagade fram… En människa orkade i alla fall inte springa. Det var nog bilden av det lugna idisslandet som inspirerade mig till att slå av på tempot och gå några hundra meter.

Men där var ju 4-kmskylten! Och en ny vätskekontroll – nej tack till vatten den här gången, men ja tack! till peppet: Bara åttahundra meter kvar nu, kämpa på, kom igen, bra jobbat! NMT-reflexen slog till – peptalk=nu kör jag, full fart framåt! Så i god fart sprang jag in i målfållan med en sluttid enligt Runkeeper på 41.21, vilket verkade stämma bra med mål- och armbandsklockan. Fast appen tyckte att jag sprungit 8,5 km med svindlande km-tider på 1,2 minuter emellanåt…. Klart fall av störd GPS.

Sen firade vi! Alla var nöjda, ja till och med lite småimponerade av sina insatser och inspirerade till fortsatta träningsinsatser. Tack Åsa, Helene, Eva-Karin och Ulrika för en VårbeRusande kul kväll!

PS. Picnic i gräset är ju mysigt, men jag MÅSTE kombinera befintlig träning med smidighetsträning och behandling. För jisses, vad grässittandet (i kombination med springandet) frestade på höft och rygg – det mycket sena insomnandet berodde inte på höga endorfinnivåer, utan snarare på höga smärtnivåer. Så ikväll står jag över Rookie Campen för att vila höft och rygg. Men på tisdag, då är det banne mig dags igen!