På era platser… Färdiga… Gå!

Bild: Cecilia Modig

Nej, det var inte den klassiska startnedräkningen. Vi körde gemensam nedräkning med startern: Tre, Två, Ett istället i startfållan. Och det var inte heller tävlingsmomentet som var det viktiga för mig. Att komma i mål i gårdagens Springcross efter att ha sprungit större delen av de sex kilometrarna, och därmed fullföljt mitt livs första lopp – det var liksom det som var grejen!

Konstigt nog hade jag inte varit nervös eller känt någon prestationsångest i förväg. Lite grann började det dock pirra när jag väl stod där i startfållan. När starten gått, och jag kommit ur värsta trängseln och dessutom travat rätt genom första lervattenpölen utan att tveka, var dock pirret bortblåst och fokus på de svartgula banden som angav banan.

Jag var i gott sällskap – ca 60 NMT:are var anmälda till loppet, liksom ungefär 2400 till. Det första som mötte mig när jag kom fram till start- och målområdet var NMT:s flagga, gröna tält och NMT-bekanta som var där, flera inte för att träna, utan för att heja på och stötta oss som skulle göra det.

Banan gick i varierad natur – genom trollskog där mossan bredde ut sig mjuk mellan träden, över fält och fällen. Fick smaka på några meter av terräng utan stig, hoppandes över kvistar och nedfällda stammar, letandes smartaste vägen över tuvorna. Gillar’t! Vitsippor och tussilago, liksom gulvästade funktionärer från Hässelby SK och Spårvägen IF, kantade stigen. Solstrålarna strilade ner genom ett lövverk som precis bara kunde börja anas.

Tillsammans med polarna L och L forcerade jag meter för meter inklusive några rejäla backar. Vi blev omkörda och körde om dem som höll mer jämnt powerwalkingtempo, eftersom vi var lite mer inne på intervallstuket: springa, springa, gå… springa, springa, gå… SPRINGA, inte minst uppför sista backen! ”Små, korta steg; hjälp till med armarna; blicken framåt, uppåt” – MarathonMias och Rookiegängets ord ekade i huvudet. ”Andas ut… och fyll! Andas ut… och fyll!”.

Och där, där såg vi plötsligt målet! NMT-polarnas leenden och hejarop i början av spurten bar oss framåt, och så hör jag speakerns röst: ”Och här har vi Sara Modig från Nordic Military Training…”. What?! Mitt namn i högtalarna på ett sportevent, och som deltagare dessutom?!

Barnen firar mamma!

Med hjälp av NMT har jag faktiskt förändrat mitt liv från träningsskygg till träningssuktare. Vågen visar visserligen på ungefär samma som när terminen startade – skyller på att stress sänker ämnesomsättningen och ökar onyttighetssuget. Konditionen har dock blivit bättre, det märker jag inte minst på trapporna på jobbet. Någonstans kanske jag börjar bli lite piggare och få lite bättre koll på stressen också. Att lita på andra är något som jag börjar lära mig – både på jobbet (stackars kollegor) och på NMT. Den tillitsövning som vi gjorde i tisdags – att föras framåt liggandes på magen på träningskompisarnas utsträckta armar – var något jag nästan höll på att banga. Men jag gjorde den ändå, och kommer inte att tveka nästa gång.

Så nog är jag på min plats och färdig och i full gång mot resten av mitt liv!

Projekt Midnattsloppet – progressreport 3

http://www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-5524.html

Mitt i all militärträning och alla vårlopp (nåja, de två jag ska springa i vår) har jag nu på nytt tagit fäste på målbilden Midnattsloppet på under 90 minuter. Dvs., jag ska ta mig förbi repen som dras längs banan och i mål innan de stänger det!

Min plan för att klara detta är att under våren träna genom att springa delar av banan som min ”reguljära” löpträning. För jag kan med viss förundran konstatera att kroppen har börjat ge ifrån sig signaler om att den vill ut och röra på sig med nästan dagliga intervall. Inte för att det går av sig själv att dra på sig löpartightsen, och benen är verkligen som bly (”statyben”, som 9-åringen träffsäkert kallade dem för ) under den första kilometern.

I veckan missade jag båda NMT-tillfällena pga den obligatoriska förkylningen – en konstig variant utan snuva och hosta, men med feber och sjukdomskänsla i kroppen. Men igår lördag kändes det helt OK att ge sig ut och nöta löparskor.

Min mentala hangup i Midnattsloppet är Sofia kyrkbacke, som jag skrivit tidigare om. Så jag drog åt Sofiahållet till via Norra Hammarbyhamnen. Ett stort steg för mig var att jag lyckades springa två kilometer i ett sträck på egen hand! Det lutade visserligen neråt på Östgötagatan…

Idag sprang jag till min andra backnemesis, Helvetesbacken i Tanto. På vägen dit är det dessutom några mindre backutmaningar, där jag tränar enligt MarathonMias råd: små, nästan trippande steg och mycket hjälp av armarna. Bytte i en av backarna dessutom ut farten mot rejält höga knän enligt löpskolningsmodellen. Och hela tiden fokus på utandningen. Gissar att jag låter som en smärre ångmaskin… Via promenadvägen längs Årstaviken tog jag mig sedan till och uppför rampen vid Eriksdalsbadet – visserligen springandes bara delar av vägen.

Utsikterna för att klara mitt mål ser ganska ljusa ut. Runkeeper gav tiderna 8.45 igår respektive 9.36 idag på kilometern. Och då har jag fortfarande bara kommit igång med min träning som jag ser det. Och tillräckligt med backträning ska det bli!

I fortsättningen måste jag bara komma ihåg att dricka ordentligt innan och efter passet. Däckade igår med knallhuvudvärk, och kände av den idag också. Ett halvt glas vatten innan turen räcker visst inte…

Det är 153 dagar kvar till Midnattsloppet, 79 dagar kvar till Vårruset och 34 dagar till Springcross! Jag ser våren an med tillförsikt!

Mot ljusare tider

För mig har den alltid varit en signal om hopp, om ljusare tider. I torsdags kände jag den för första gången i år. Mitt i en sit-upsession med tre träningskompisar, hand i hand, fot mot fot, upp, ner, kom den: doften av vårens fuktiga jord när snön dragit sig tillbaka och naturen börjar röra på ögonlocken och sakta, nyvaket, sträcka sig mot den väntande våren.

Källa: www.fotoakuten.se/gratisbilder_foto-708.html

Vi hade tränat oss genom ett Tanto där snö och is nästan helt försvunnit, men där marken ännu var tjälhård mot knän och rygg. Vi hade avverkat en step-upsession på bänkar, där jag upptäckte att vänsterbenet är avsevärt svagare än höger. Backträning och 200 sit-ups, som tur var mätt sammanlagt i grupper om fyra, var avklarade. Jag hade kämpat hårdare än någonsin tidigare i styrkeövningarna, och jag bestämde mig för att aldrig äta ärtsoppa innan ett träningspass igen.

Det var ljust när träningen började. Allt eftersom pulsen steg föll mörkret. Idag är det lördag, och våren har kommit på riktigt. Det är 42 dagar kvar till mitt livs första lopp.

Lördagsträning

Inspirerad av torsdagens löpträning med MarathonMia gav jag mig ut idag för att för första gången närma mig killerbacken vid Sofia kyrka – har hört mycket om den från tidigare Midnattsloppslöpare. ”Lika bra att ge sig i kast med att göra sig av med respekten för den redan nu!”, tänkte jag och småsprang österut längs Katarina Bangata.

”One minute” sa plötsligt rösten i hörlurarna. Har laddat ner Runkeeper för att hålla fokus på nuet och inte överväldigas av hur lång tid det är kvar när jag tränar på egen hand. Hade tänkt att göra som Mia tipsade nybörjarlöpare om, dvs. att gå en minut och springa en. Men fötterna gick på, det kändes ok och plötsligt hade jag sprungit fem minuter. Inte särskilt snabbt, men uthålligare än jag gjort tidigare på egen hand. Tar kortare och lägre steg än tidigare och då orkar jag längre. Tack Mia!

Väl framme vid Sofia gav jag mig på backintervallerna för att besegra backen en bit i taget. Kämpaspring upp, lunka ner, lyktstolpe för lyktstolpe. Väl uppe måste man ju bara passa på att njuta av utsikten. Sedan – backen ner i full fart, hitta barnaskrattet igen, frihet!

Sprang totalt sett långsammare än vad jag gjorde på löpbandet i början av januari, och betydligt långsammare än på rookietestet – Runkeeper visade en snittid på 9.43/km. Men å andra sidan sprang jag ju nu nästan hela tiden, totalt sett drygt tre km. Så jag är rätt nöjd ändå! Tre km är ju också halva Springcross, som jag anmält mig till i god NMT-tradition.

Idag är det precis sex månader kvar till Midnattsloppet, 108 dagar till Vårruset och 63 dagar till Springcross.