9 december – om konsten att bygga tillit

Vi bor i ett land som i internationella jämförelser brukar benämnas som ett högtillitssamhälle, det vill säga ett land där människor i allmänhet litar på varandra och på de offentliga institutionerna. I just de offentliga institutionerna har tillitsbegreppet aktualiserats extra mycket på senare år, då regeringen 2016 tillsatte den så kallade Tillitsdelegationen för idé- och verksamhetsutveckling bort från New Public Management i offentliga verksamheter. Tillit till gruppen är en viktig del av psykologisk trygghet, som i sin tur har visat sig vara en väsentlig faktor i vad som skapar framgångsrika team. 

Jag, Sara, har på sistone haft flera anledningar att fundera över hur vi kan bygga tillit till varandra. I relationer, i grupper, som ledare och i samhällen. I min kärleksrelation har jag fått uppleva nåden att känna tilliten växa genom att utmanas i att ta ansvar för och vara tydlig med och mina behov och lita på att min partner tar ansvar för och är tydlig med sina. Det har varit tufft för mig, som av ohejdad vana har en tendens att förekomma det som jag tror är omgivningens behov och gränser. Istället för att vänta in och låta motparten känna in och ta ansvar för att uttrycka dem.

Louise Bringselius, forskare i organisation, tillit och ledning vid Lunds universitet och forskningsledare i Tillitsdelegationen har tagit fram en modell för hur tillit skapas, som jag vill ta som avstamp.

Den tillitsskapande processen (med inspiration från Mayer et al, 1995). s. 9 i Bringselius, L. (2017). Tillitsbaserad styrning och ledning: Ett ramverk. (2 uppl.) (Samtal om tillit i styrning). Tillitsdelegationen.

Modellen visar för det första att tillit skapas över tid, i en ständigt pågående process mellan att vi visar en person, grupp eller organisation (i fortsättningen ”person” för enkelhets skull) tillit och att vi får återkoppling från resultatet av vår tillit. För det andra visar den att den tillit vi visar är beroende av i vilken utsträckning vi uppfattar personen som att hen 

  • besitter förmågan att göra det vi förväntar oss av hen (”kunna”), 
  • har integritet nog att agera så att principer och handlingar överensstämmer, även när det är obekvämt (”våga”)
  • är beredd att göra det som är anledningen till att vi vänder oss med vår tillit till hen (”vilja”). 

För det tredje pekar modellen också på att vår benägenhet att känna och visa tillit är beroende av vår egen inneboende förmåga till tillit. Den här punkten påverkas av tidigare erfarenheter, kulturella aspekter etc. För det fjärde pekar den på att graden av tillit hänger ihop med graden av upplevd risk – att låna en person en tia kräver sannolikt en lägre grad av tillit än att låna någon 10 000 kronor, då risken kan antas vara högre ju högre belopp jag riskerar att förlora.

Parterapeuten John Gottman beskriver hur tillit byggs upp över tid i ett antal ”sliding doors”-ögonblick, med syftning på filmen Sliding doors. Där utspelar sig två parallella historier med helt olika utfall, allt beroende på om Gwyneth Paltrow, som spelade huvudpersonen, hann med tunnelbanan eller ej. Innebörden är, som Gottman skriver, att 

In any interaction, there is a possibility of connecting with your partner or turning away from your partner. (I varje interaktion finns det en möjlighet att knyta an till din partner eller att vända dig bort från din partner.)

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/john_gottman_on_trust_and_betrayal

Som exempel på vad det innebär, berättar Gottman om han, en kväll när han hade siktet på att fortsätta läsa en deckare han fastnat i, såg sin hustrus ledsna ansikte i badrumsspegeln. Han stod då inför valet att välja sin deckare eller att uppmärksamma sin fru. Valet föll på att fråga hustrun om vad som tyngde. Genom att se och lyssna till hennes berättelse, bidrog han till att stärka tilliten dem emellan. 

Brené Brown har identifierat vad hon kallar för tillitens anatomi. Jag tänker att det handlar om sju stycken värderingar, som vi kan välja att följa eller ej i alla de sliding doors-ögonblick som vi ställs inför i våra möten med andra. Som ledare, vänner, partners, föräldrar, kollegor… Och jag tänker att vi också har de där sliding doors-ögonblicken i förhållande till oss själva – för vi behöver även kunna känna tillit till oss själva för att kunna visa tillit till andra. 

1. Gränssättning – Du respekterar mina gränser, och du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Du är beredd att säga nej.

2. Pålitlighet – Du gör det du säger att du ska göra. Du lovar inte för mycket, utan levererar det du sagt och prioriterar mellan olika åtaganden. 

3. Ansvarstagande – Du står för dina misstag, ber om ursäkt och rättar till. 

4. Tystnadsplikt (eller som i orginalet ”vault – valvet”) – Du för inte saker vidare som du inte har lov att berätta. Jag måste veta att jag kan säga saker i förtroende och att du inte berättar hemliga saker om andra för mig. 

5. Integritet – du väljer det som är modigt framför det som är bekvämt. Du väljer det som är rätt framför det som är roligt, snabbt eller lätt. Och du väljer att leva dina värderingar istället för att enbart prata om dem. 

6. Icke-dömande – Vi kan prata om vad vi känner och behöver utan att döma varandra (eller oss själva, eftersom det hänger ihop med vår benägenhet att döma andra, tänker jag, förf:s tillägg). 

7. Generositet – Du tolkar andras avsikter, ord och handlingar så generöst du kan. 

s. 234-235 i Brown, B. (2015). Resa sig stark. Libris, Örebro

I det tillitsskapande i min kärleksrelation, som jag beskrev ovan, ser jag tydligt hur kombinationen av i synnerhet gränssättning, icke-dömande och generositet har varit en gynnsam grogrund. Och tilliten har befästs genom ett växande antal sliding doors-ögonblick där var och en tar ansvar för att ge uttryck för respektive svara med sina behov, idéer och önskemål.

Dagens luckpaket till dig är utmaningen är att identifiera ett sliding door-ögonblick när du valde att handla på ett sätt som, enligt de här punkterna, påverkade andras tillit till dig i positiv eller negativ riktning. Vilken känsla får du i kroppen av att tanken på det ögonblicket och din handling? Vad kan du dra för lärdom av ditt agerande för framtiden? Hur påverkade situationen din tillit till dig själv?

5 december – min trosbekännelse

Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa. 

De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel. 

I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund. 

”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.

För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp. 

De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss. 

Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?

Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen. 

Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.

Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig. 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye, 1935, ur För trädets skull

Frågvis

Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?

Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är. 

Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?

Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken. 

Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?

Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling. 

Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.

Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam. 

Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg? 

Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till. 

Till A, själabror och vän.

Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Bättre när jag inte tar i

50-årspresenten till vännen A i form av en gemensam sånglektion materialiserades i fredags. Det blev en present även till mig, inte bara i form av sångglädje, utan också i form av en påminnelse om en viktig livsinsikt.

Min närmast liggande utmaning i sjungandet handlar om att jag sjunger med för hårt tryck. Det gör att jag spänner mig och tappar luften supersnabbt. Det fick sångcoachen Lotta mig att jobba ganska framgångsrikt för att komma tillrätta med. Till slut fällde hon kommentaren

Du ser, det går lättare när du inte jobbar så hårt.

Jag tittade på mina vänner och vi skrattade till. För visst har jag hört det förut – coach och terapeut Alla frågade mig rent ut vid ett tillfälle: ”Måste det vara en kamp för dig? Jag hör dig säga att du kämpar för… (relationer, hälsa, jobb, föräldraskap… – sätt in valfritt ord).”

Så nu släpper jag taget – igen. Och litar på att livet landar helt ok även utan min kamp. Att jag kanske till och med kan landa det bättre utan kämpandet. Om inte annat så blir det behagligare medan nuet är.

En blomma i hoppets blåa färg som symbol för tilliten till livet.