Och ljuset lyser i mörket

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn. 

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Bättre när jag inte tar i

50-årspresenten till vännen A i form av en gemensam sånglektion materialiserades i fredags. Det blev en present även till mig, inte bara i form av sångglädje, utan också i form av en påminnelse om en viktig livsinsikt.

Min närmast liggande utmaning i sjungandet handlar om att jag sjunger med för hårt tryck. Det gör att jag spänner mig och tappar luften supersnabbt. Det fick sångcoachen Lotta mig att jobba ganska framgångsrikt för att komma tillrätta med. Till slut fällde hon kommentaren

Du ser, det går lättare när du inte jobbar så hårt.

Jag tittade på mina vänner och vi skrattade till. För visst har jag hört det förut – coach och terapeut Alla frågade mig rent ut vid ett tillfälle: ”Måste det vara en kamp för dig? Jag hör dig säga att du kämpar för… (relationer, hälsa, jobb, föräldraskap… – sätt in valfritt ord).”

Så nu släpper jag taget – igen. Och litar på att livet landar helt ok även utan min kamp. Att jag kanske till och med kan landa det bättre utan kämpandet. Om inte annat så blir det behagligare medan nuet är.

En blomma i hoppets blåa färg som symbol för tilliten till livet.

Gränssättning för medkänsla

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

Sårbarhetsklubben – dag 91 i #blogg100

Jag fick en så klok kommentar av Ola Berg på gårdagens inlägg om tillit och tro. Ola skrev på FB:

En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.

Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.

Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det? Så tänker jag när läser det du skriver.

Tess Mabon hakade på:

Klockrent! Det är som en magisk nyckel till tilliten och tillhörigheten – när en vågar ta klivet fram och stå i sin sårbarhet. Synd att inte fler vågar prova.

Helena Roth anslöt till samtalet, och berättade om hur hon och kollegan Stellan Nordahl testat att

… börja i utgångspunkt att tillit finns, i nya gruppkonstellationer. Kliver rätt ner i ett djupare samkväm på ett bräde på något vis!

Plötsligt hörde vi till en ny gemenskap – ”Sårbarhetsklubben”, en officiell FB-grupp. Ola var blixtsnabb grundare. Klubben är, med högtidliga ord (sådana behövs ibland!), till för

… oss som vill värna och våga sårbarheten, genom att själva lova att visa oss sårbara och att uppmuntra andra att göra detsamma.

Vad vi ska göra i gruppen? Ingen aning. Kanske blir det bara en manifestation av ett  värdefullt tankeutbyte i en kommentarstråd. Kanske postar jag mina favoritcitat eller sånt jag inte förstår från nästa Brené Brownbok Mod att vara sårbar, som jag ska plöja (när turen kommit till den i min att läsa-hög, som är just – hög…) Vad skulle du vilja göra i och få av en Sårbarhetsklubb?

En bra FB-grupp behöver en bra bild. Vi landade i en variant av den daggdroppe som prydde gårdagens inlägg på denna blogg, och som är på topp även idag. Jag tycker så mycket om den bilden, bland annat för att den får mig att tänka på Karin Boyes dikt Ja, visst gör det ont. Den dikten är i sig ett sådant fantastiskt kondensat av sårbarheten, rädslan, tvekan, men också den obönhörliga kraften som ligger i växandet och i kapitulationen inför tilliten som leder till frihet…

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

På era platser… Färdiga… Gå!

Bild: Cecilia Modig

Nej, det var inte den klassiska startnedräkningen. Vi körde gemensam nedräkning med startern: Tre, Två, Ett istället i startfållan. Och det var inte heller tävlingsmomentet som var det viktiga för mig. Att komma i mål i gårdagens Springcross efter att ha sprungit större delen av de sex kilometrarna, och därmed fullföljt mitt livs första lopp – det var liksom det som var grejen!

Konstigt nog hade jag inte varit nervös eller känt någon prestationsångest i förväg. Lite grann började det dock pirra när jag väl stod där i startfållan. När starten gått, och jag kommit ur värsta trängseln och dessutom travat rätt genom första lervattenpölen utan att tveka, var dock pirret bortblåst och fokus på de svartgula banden som angav banan.

Jag var i gott sällskap – ca 60 NMT:are var anmälda till loppet, liksom ungefär 2400 till. Det första som mötte mig när jag kom fram till start- och målområdet var NMT:s flagga, gröna tält och NMT-bekanta som var där, flera inte för att träna, utan för att heja på och stötta oss som skulle göra det.

Banan gick i varierad natur – genom trollskog där mossan bredde ut sig mjuk mellan träden, över fält och fällen. Fick smaka på några meter av terräng utan stig, hoppandes över kvistar och nedfällda stammar, letandes smartaste vägen över tuvorna. Gillar’t! Vitsippor och tussilago, liksom gulvästade funktionärer från Hässelby SK och Spårvägen IF, kantade stigen. Solstrålarna strilade ner genom ett lövverk som precis bara kunde börja anas.

Tillsammans med polarna L och L forcerade jag meter för meter inklusive några rejäla backar. Vi blev omkörda och körde om dem som höll mer jämnt powerwalkingtempo, eftersom vi var lite mer inne på intervallstuket: springa, springa, gå… springa, springa, gå… SPRINGA, inte minst uppför sista backen! ”Små, korta steg; hjälp till med armarna; blicken framåt, uppåt” – MarathonMias och Rookiegängets ord ekade i huvudet. ”Andas ut… och fyll! Andas ut… och fyll!”.

Och där, där såg vi plötsligt målet! NMT-polarnas leenden och hejarop i början av spurten bar oss framåt, och så hör jag speakerns röst: ”Och här har vi Sara Modig från Nordic Military Training…”. What?! Mitt namn i högtalarna på ett sportevent, och som deltagare dessutom?!

Barnen firar mamma!

Med hjälp av NMT har jag faktiskt förändrat mitt liv från träningsskygg till träningssuktare. Vågen visar visserligen på ungefär samma som när terminen startade – skyller på att stress sänker ämnesomsättningen och ökar onyttighetssuget. Konditionen har dock blivit bättre, det märker jag inte minst på trapporna på jobbet. Någonstans kanske jag börjar bli lite piggare och få lite bättre koll på stressen också. Att lita på andra är något som jag börjar lära mig – både på jobbet (stackars kollegor) och på NMT. Den tillitsövning som vi gjorde i tisdags – att föras framåt liggandes på magen på träningskompisarnas utsträckta armar – var något jag nästan höll på att banga. Men jag gjorde den ändå, och kommer inte att tveka nästa gång.

Så nog är jag på min plats och färdig och i full gång mot resten av mitt liv!