Triss i tacksamhet #7

Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar, ofta i det lilla, till tacksamhet och förundran. För att de känslorna ger bränsle till välbefinnande och livsglädje. Årets sjunde vecka fylldes hjärtat av bland annat…

… insikten om att samvaron med barnen numera innehåller väldigt lite tjat och gnat. Nästan ingenting faktiskt. Istället har goda samtal där både skratt och tårar får plats blivit vardag. Barnen har blivit stora. Och jag med kanske.

… lättnaden och tillfredställelsen över att, med framgång och bekräftande ord (de där jag är en sån sucker för), ha levererat ett webinarium som jag var riktigt nervös inför.

… av att ha gått i mål i ICA-klassikerns första delmoment, som för mig har varit Vasaloppet som stavgång. Motsvarande nio mil har jag avverkat sen början av året. Och varför stanna i Mora?

Luften och ljuset på söndagens citypromenad var påtagligt senvintrig/förvårig och gav en föraning om våren som väntar där framme. Stockholms kajer och torg sträckte sig längtande efter uteserveringarna.

Ja, Karin, så rätt du hade

Varje år så här års (eller snarare en månad senare normalt sett) bär jag Karin Boyes dikt Ja visst gör det ont med mig, levande, precis under huden.

Naturen är i knoppning. Och knoppar spricker ut, värmda och framlockade av solen. Fryser kanske i en plötsligt påkommen köldknäpp. Men likafullt finns livskraften kvar, och skjuter ny fart när solen än en gång värmt upp luften och den tunna hinnan som skyddat knoppen hela vintern.

Likaså ser jag dropparna växa till sig i regnet. På balkongräcket, från buskarnas grenar. Växa, dras neråt. Tills de faller. Fritt fall.

Och jag känner med dem, knopparna och dropparna. Känner tveksamheten inför att släppa taget, blomma ut, bejaka expansionen. Rädslan. För vad som väntar, vad som kommer hända. Kommer det löna sig? Kommer det straffa sig? Kommer jag kunna hålla hela vägen fram (hur lång den nu är, det är ju också ovisst)?

Men ändå – när tiden är inne, tar drivet över. Det är bara att släppa taget och ge sig hän. I görandet, skapandet, mötandet. Släppa taget om alla ”om” och lita på att det som är, det är. Och det bär. På ett eller annat sätt. Det är att vila i den tillit som skapar världen.

Återblick #22

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets tjugoandra vecka…

… är jag tacksam över

  • långhelgen. Behövde fortfarande komma ner i varv lite efter en hektisk vår. Nu är varvtalet ganska så optimerat.
  • Skratt, gråt, samtal, tid, utflykter och arbetsgemenskap med barnen
  • Att se hur syskonen finner varandras gemenskap alltmer givande och angelägen. Att höra deras skratt tillsammans.
  • Slutleveransen i ett angeläget uppdrag, med stor stolthet över resultatet och mina kollegor, vars kompetenser jag beundrar och lär mig av.
  • Att få frågan om att hoppa in som talare vid premiärexamensceremonin för Masterstudenterna i design på Linköpings universitet, och att få leverera detta tillsammans med min underbara kollega och teamlead Malin. Och fira i solen på hennes förstubro efteråt.
  • Coachingsessionen med klienten som fullkomligt studsade av nyvunna insikter och iver att omsätta dem i praktiken. Och som gjorde det med stor framgång och avsedd effekt.
  • Att hitta klänning att hyra och inte behöva stress-sy inför nästa veckas femtioårsparty. Att dessutom hitta de perfekta skorna till på secondhand.
  • Möten med ömhet, närhet, njutning och inte minst samtal om det viktiga i livet.
  • Min altan i sommarsolen. Blommorna, grönskan, gräsen i trädgården. Bofinkens jublande fanfar.

… har jag lyssnat på Molly Sandéns nya skiva Det bästa kanske inte hänt än. Om uppbrottet från Danny Saucedo. Texter som tar tag med hullingar. En produktion som är sååå snygg, så cool. Och ändå så naken.

… har jag läst ut filosofen Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans. Oj. Oj. Oj. En sån läsupplevelse. Sista avsnittet handlar om humanioras, religionens och konstens roll och möjligheter i ett samhälle där mätbarhetens dogm styr med järnhand, inte minst inom de mellanmänskliga verksamheterna paradoxalt nog. En järnhand som riskerar att krossa exakt det vi hoppats på att den skulle ge oss: kvalitet och värdighet. En bok jag strax ska börja om på.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Återblick #11 och #12

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets elfte och tolfte vecka…

… har jag varit tacksam över

  • 16-åringens integritet. Hon väljer själv att konfirmera sig, och döpa sig för att ha något att konfirmera. Att min vän H är hennes dop- och konfirmationspräst är ännu en källa till tacksamhet.
  • 14-åringens civila olydnad när han strejkade med Greta och alla miljoner andra unga över hela världen. Hans ömma moder håller honom svaret skyldig nu hur vi på daglig nivå kan minska vårt fotavtryck.
  • fortsatt viktiga insikter på coachkursen.
  • att få översköljas av musik på konserten med Florence+The Machine
  • känslan av att ha hittat så rätt, så hem i jobbet. Tror bestämt jag är lite kär. I min arbetsplats, mina kollegor och mina uppdrag. I känslan jag har för jobbet just nu. Den att jag gör skillnad.
  • känslan av att ha hittat så rätt, så hem i träningen. Iyengaryogan gör mig väl till kropp och själ.
  • krokusarna i mitt trädgårdsland.
  • den ljuvliga laxen med lime och koriander som E lagade åt mig.
  • promenaden till Liljeholmen med 14-åringen, som blev till ett delande av värdefulla tankar.
  • gonattkram med tillhörande ord ”jag älskar dig, mamma” från 11-åringen.
  • att se bilderna på 16-åringen i den vackraste balklänningen, vintage med hög hals och långa ärmar i spets. Så mycket hon, så vacker hela hon.
  • att sjunga vårsånger i tre stämmor med körsångarbarnen vid köksbordet.
  • doften av vår.
  • en bra wordfeudvecka med en rullning och ett riktigt högpoängsord (på slumpbrädet visserligen men i alla fall).

… har jag skrattat (med värme) åt mig själv när

  • jag fylldes av pirrande intresse och välbehag av åsynen av powerpointen med ordet ”förvaltning” på vid Tillitsdelegationens Forum Tillit. (I filmen från dagen kan du vid 4.00 ungefär se mig, tillsammans med IVOs (Inspektionen för vård och omsorgs) Thomas Mehralizade och Ulla Barr samt Andreas Zheng Svensson från Knas Hemma reflektera kring det Policy Lab som vi på Usify gjorde tillsammans med IVO kring kvalitet i tillsynen av HVB).

… har jag lyssnat på

  • P3 Souls dokumentär om Chaka Khan, en av mina absoluta favoritartister. En fängslande skildring om en person som formats av mycket mörker i livet. Del 1 och del 2.

… har jag tittat på

… har jag fängslats av

  • naturens skönhet. Den sammetslena mossan, de tinande isformationerna på klippan, vintergäckens solgula trotsighet. Och träden, de välsignade träden. Där knopparna börjar anas, men där de kala grenverken ännu formar skulpturer så intrikata och vackra att Michelangelos David framstår som en gipsgjutning på förskolenivå i jämförelse.

Vad tar du med dig från veckan som gått?

Om jag kunde så skulle jag…

… blogga doften av syrén till dig. Den fyller vardagsrummet, som med dörren öppen till altanen förvandlats till ett uterum.

Men tekniken är inte riktigt där än att dofter kan laddas upp på nätet och enkelt laddas ner i all sin verkliga härlighet.

Så istället skriver jag några ord om hänryckningen jag lever i här hemma. Dammråttor, bokhögar och oavslutade projekt bleknar bort ur medvetandet när jag fullt ut koncentrerar mig på att djupandas genom näsan för att marinera, impregnera, sinnet med syréndoft. De blommar några dagar till. Bäst att ta vara på gåvan när den ges.

Underbart är kort. Så njut av det underbara här och nu! Njut syréndoft och koltrastsång.

IMG_4270
Utsikten från min altandörr. Doften är ljuvligt omslutande, nästan bedövande.