Som ett tvådimensionellt träd låg den där på betongen. En del av något större som kanske slitits loss av vinden. Ett poetiskt stopptecken för mig att stanna upp vid och reflektera kring.

Inte klar över slutsatsen än. Kanske behöver inte tanken komma fram till något alls. Bara göra ett stopp i det ständigt pågående flödet av kroppens, tankens aktivitet, prestation och på väg:andes någonstans.

För att istället stanna upp och ta in bilden av ett träd i miniformat på marken.

Så fulländat, så vackert.