Som fredagsdikt bjuder jag på en repris. Fortfarande lika aktuell – ständigt aktuell kanske? Rustningen är oftast av, men ibland tar den sig på mig utan att jag kan kontrollera det. Som om Tony Starks IronMandräkt gått i baklås och levde sitt eget liv. Ibland när den är av överraskas jag av dolkstick som gör rejält ont. Som orsakar lätt blodförlust. Men som än så länge har gått att förbinda och läka innan de gjort större skada.
Frivilligt drar jag inte på mig rustningen igen. För att andas, utforska, röra mig fritt är så mycket mer värt än det skydd den gav. Skyddet mot rädslan för att bli bortvald, övergiven, utanför.
Nu jobbar jag på att låta styrkan som rustningen gav – den chimära styrkan – ta plats i min kärna istället.
Fint text💖💖💖
Tack! <3
Känner igen mig av de du skriver!!!
<3
Mmmm, den där rustningen, ja … Så länge den finns är ju all annan ”frihet” man har inte frihet på riktigt. Det är så lätt att skylla sin ”ofrihet” på omständigheterna eller på andra människor, tills man ser att det är ens egen rustning som är problemet. Sköna ord att läsa ❤
Tack, roligt att du gillar! Ja, det är läskigare att inse att det är mitt val och ansvar att lägga av mig rustningen än att peka på andra. Men ack så mycket mer verksam förändringen blir när vi väl vågar!
Fri från tyngd. Av rustning, krav och måsten. Fri. Bästa!
<3
Kändes bra att läsa, känner igen mig.
Tack <3
Tack f kommentar och för att du följer! Även om jag bloggar mest för min egen skull är det så roligt när det jag skriver läses och berör! ❤️