Kategori: Tillsammans

Rädd för att du försvinner – adventskalender 2019 #9

On By Sara ModigIn TillsammansLeave a comment

Oftast har jag tigit. Knutit handen i fickan. Hållit tand för tunga. Ja, alla talesätt som finns har jag levt upp till istället för att ge obekväm återkoppling (eller i alla fall sån återkoppling som jag tror är negativ på något sätt för mottagaren), inklusive den återkoppling om mina gränser som ett nej innebär. Sån läskig återkoppling har jag undanhållit från kollegor, från vänner och från nära och kära.

För att jag har varit rädd att såra. Och, vilket jag fått syn på genom mitt internetdejtande, också rädd för därigenom att bli övergiven, bortvald. Lämnad. Sedd på med negativa ögon.

Det kan ju vara förståeligt när det är i relation till människor som jag känt länge. Men när det är en person jag aldrig ens träffat och kanske inte ens har så mycket gemensamt med – då känns det märkligt och faktiskt orimligt att samma reaktion slår till. Och det är där i orimligheten som jag fått syn på de underliggande orsakerna.

Jag fick gåvan att ge obekväm återkoppling till en kollega idag. Den var obekväm för mig att ge, och skulle nog för mig ha varit obekväm att få. (Nästan lika svårt som att ge återkoppling har jag att ta emot. Tränar på båda.)

Det var en gåva på många sätt. Men kanske framförallt för att hen tog emot den på det sätt hen gjorde. Det stärkte mig i insikten om betydelsen av att få återkoppling och byggde erfarenhet och mod till nästa gång.

Vilka är dina bästa tips för att ge och få återkoppling? Känner du igen dig i mina upplevelser och rädslor kring återkoppling? Hur har du hanterat dem i så fall?

Tydlighet är snällhet, som själsöstra Helena brukar säga.

Nu börjar livet utan Busan

On By Sara ModigIn Tillsammans2 Comments

Busan har flyttat. Inte till de sälla jaktmarkerna i katthimlen, men väl till barnens andra hem, det hos deras far.

Här hemma blev det blev till slut för trångt för matte, katt och tre barn varannan vecka. Det blev framför allt för många avbrott i min sömn av en katt som ville ut eller in genom altandörren en meter bort från min huvudkudde.

Ja, det är tomt att komma hem nu. Ja, det är märkligt att inte behöva tänka på att släppa in eller ut henne innan jag lägger mig. Innan jag släcker.

Hon var en krockkudde under en vinglig period i livet. En mjuk, varm, spinnande krockkudde.

Jag vinglar till lite då och då fortfarande. Men blir allt stadigare på foten, här på livets gropiga väg. Så jag är nog redo att ta mig an livet utan terapikatt.

En plats i mitt hjärta kommer hon alltid att ha. Busan Modig, egensinnig, njutningslysten, ständigt hungrig terapikatt (sådan katt, sådan matte). Må du få ett fantastiskt liv i ditt nya hem, med kattlucka som du kan gå och komma som du vill genom.

Grattis till grundenten, Cecilia!

On By Sara ModigIn Tillsammans2 Comments
Världens bästa Cilla. Foto: Max Modig

Den här unga kvinnan är en av mina största reasons for living. Nu lämnar hon livet som grundskoleelev bakom sig. Med den äran.

När hennes bildlärare tilldelade henne bildämnespriset vid gårdagens avslutningsceremoni citerade han författaren Neil Gaiman. Orden talar om att hitta sin egen röst. Och så passande det var. För det har hon sannerligen gjort. Sin röst, sin stil, sin drivkraft, sin nyfikenhet, sin plats i världen.

Cecilia, grattis till att ha nått livets första stora etappmål! Jag är så tacksam för att ha fått göra dig sällskap så här långt. Tacksam också för att få fortsätta gå där, ett steg snett bakom dig som stöd och sällskap när du så önskar, genom resten av livet. När du skapar din konst. Ditt liv.

Och alla vi andra kan läsa orden, inspireras av dem och av Cecilia.

…make your art. Do the stuff that only you can do.

The urge, starting out, is to copy. And that’s not a bad thing. Most of us only find our own voices after we’ve sounded like a lot of other people. But the one thing that you have that nobody else has is you. Your voice, your mind, your story, your vision. So write and draw and build and play and dance and live as only you can.

Neil Gaiman, commencement speech at University of Arts 2012

Miljarder nyanser av regnbågen

On By Sara ModigIn Tillsammans2 Comments

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Happy nationaldag 2019!

On By Sara ModigIn TillsammansLeave a comment

Precis så är det som i rubriken. Mitt Sverige är en blandning av gamla och nyskapade traditioner, av historia mitt i nutiden. Ett möte mellan fädernelandets ord och influenser genom seklen från vår omvärld.

För precis som en individ bara blir till genom samspelet med andra människor blir mitt Sverige bara till som levande organism i flödet av människor, idéer och skeden mellan oss och omvärldens alla facetter.

Varje nationaldag sedan 2014 återvänder jag till ord av Dilsa Demirbag-Sten. Orden skrevs i kölvattnet av kravallerna i Husby 2013. De lyder

Det är inte det rivna och uppeldade som definierar tilliten och relationerna i samhället utan det som finns kvar. Förtroende tar lång tid att bygga upp men går desto fortare att rasera.

…

Vi är samhället tillsammans. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Bli volontär, arrangera sommarläger i musiktextskrivande, anordna fotbollsskola eller varför inte hopprepsturneringar under sommarlovet. Samhällsbygget kan man inte lämna åt andra att genomföra. Det är ekonomiskt svåra tider och svårare lär det bli. Om vi vill bibehålla ett Sverige som ger alla möjligheten att känna delaktighet och ansvar bör vi börja med oss själva.

https://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-du-kan-borja-med-att-fraga-dig-sjalv/?forceScript=1&variantType=large

Och jag tänker på diktens ord

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. 
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Stig Dagerman

Och jag ställer mig frågan på nationaldagen – vad gör jag för att skapa delaktighet och ta mitt ansvar för det samhälle, det Sverige som jag vill leva i och lämna över till mina barn?

Och medan jag funderar lyssnar jag på Orphei Drängar som sjunger om den vackra blågula flaggan, en flagga som är min lika mycket som någon annans. En text som kan tolkas chauvinistiskt om man så vill. Men som också skulle kunna tolkas som att vår tapperhet idag ligger i att fortsätta värna det öppna samhället, med respekt för alla människors lika värde. Tolkas som att det kärlekens tecken som kören besjunger handlar om kärlek till landet som jag är född och uppvuxen i, till det svenska samhället med alla dess styrkor och svagheter, det samhälle som format mig till den jag är på gott och ont. Handlar om kärleken till och gemenskapen med människorna som delar det med mig.

Inte för att denna kärlek behöver stanna vid landets gränser. Men för att just idag så vill jag sätta fokus på oss som delar den plätt på jorden som är Sverige, antingen vi står rent fysiskt med fötterna på plätten eller bär den i vårt hjärta.