Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.