Miljarder nyanser av regnbågen

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Att säga nej till sig själv – dag 42 i #blogg100

Idag har jag sagt nej två gånger. Jag har sagt nej till mig själv och två av mina ambitioner, varav en dessutom har varit en stor längtan under flera år.

Ambition no 1: I morse låg det ett mail från Duolingo i inkorgen, som (automatgenererat naturligtvis) talade om att de saknade mig. Jag har tagit mig en bit på vägen i kursen i spanska, men inte mäktat med den dagliga övning som behövs för att få orden och meningarna att fastna ordentligt. Har ju liksom kommit på att jag ska blogga och läsa och mycket annat också varje dag, så minuterna har inte räckt till.

Ambition no 2: Inför kvällen hade jag verkligen sett fram emot och satsat stort på att komma iväg på min dansklass igen efter diverse missade tisdagar på grund av sjukdomar eller resor. Har ju tidigare skrivit om hur jag, ända sedan jag såg Bounces avskedsföreställning, längtat efter att börja dansa på regelbunden basis; efter att bli en dansare.

Och jag har verkligen hittat en guldgruva för dansandet i form av Magdalena Bibik och danskompaniet MOD (här en till video – och ja, de siktar på en föreställning i höst igen!).

Insikten om jag, min vana trogen, har spänt bågen lite för hårt i min ständiga strävan efter att odla allt det goda i livet blev inte längre möjlig att tänka bort ikväll. ”För mycket och för lite skämmer allt” sägs det. Så det fick bli ett meddelande till Magdalena och gruppen om mina ändrade tisdagskvällsambitioner.

Som tur är har jag nog inte hunnit göra något större avtryck i gruppen vad gäller plats och roll i koreografier. Att jag sedan kommer att sakna mötena med just de människorna, och kanske de även med mig, är en annan femma. Får väl starta eller gå med i fanclub istället.

Upplevelsen i att säga nej är, som många före mig konstaterat, tveeggad. Jag säger nej och väljer bort något, men det innebär samtidigt att jag bejakar något annat. I mitt aktuella fall är det just nu upplevelsen av att ge mig mer andningsutrymme som jag bejakar. Och då passar det bra att läsa och ta in Helenas kloka tankar om att behandla sig själv väl genom sömn, solsken, rörelse, mat och sällskap.

Ut ur idet – dag 21 i #blogg100; dag 1 i #nuskatrötthetenbort

Jag vet inte vad det var som verkligen fick mig att ta mig samman och ge mig ut i löparspåret. Men Rositas bilder på både utsökta bakelser från Grand Hotel och henne själv i träningsoutfit, redo för årets mål om sex stycken lopp är en stark kandidat till droppe som fick den här bägaren att rinna över, leta fram löpartights och RunKeeperapp. Och jag tog mig ut! Tack Rosita!

Med benäget tillstånd av https://www.instagram.com/rositareser/
En bra form av morot! Fotot publiceras med benäget tillstånd av Rosita reser, https://www.instagram.com/rositareser/

Har idag bestämt mig för att de tre första vårveckorna (våren började ju tydligen igår i och med vårdagjämningen – kändes inte riktigt så i i den råa senvintervinden) ska bli min kropps motsvarighet till #blogg100. Den förlamande tröttheten som sugit musten ur mig det senaste året måste få ett slut. Och av egen erfarenhet, andras vittnesbörd och forskning vet jag ju någonstans att fysisk rörelse ger mer energi i längden.

Det var ju också därför jag anmälde mig till danslektioner inför den här terminen. Jag sveptes in i den virvel av vänlighet, gemenskap och dans som danskompaniet MOD utgör, med unikt inspirerande Magdalena Bebik som instruktör och koreograf. Tyvärr har sjukdom och resor gjort att jag missat dem en månad nu, men jag ska komma igen.

Hur kul och svettigt det än är att dansa, så är det ändå något alldeles visst med utomhusträning. Under en period av livet körde jag militärträning med alldeles, alldeles underbara Nordic Military Training, och lärde mig älska doften och känslan av jord och lera i kombination med armhävningar och sit-ups, att pulsa i snö och göra ljushopp i dugg- och hällregn.

Så med en abstinens på löpning med en kylig fartvind i ansiktet, trädkronor i blickfånget under sit-ups och leriga träningsbyxor gav jag mig ut i kväll, för att lunka, köra några intervaller på både plan mark och i trappor och ta en halvlek med styrkeövningar i utegymmet vid Erikdalsbadet.

Endorfinerna kickade till på en gång! Fick så mycket energi att det till och med blev en film om min första vårlunk när jag kom hem :). Yihaa!

Jag sprang 5,42 km på 55 min enlig Runkeeper. Då ingick fem minuters prat med en granne som jag mötte i porten när jag var hemma igen. Glömde bort att stänga av registreringen… Fick till en bra runda längs Katarina Bangata hela vägen ner till vattnet via Vintertorget, Kajen längs Hammarbykanalen bort till Eriksdal och sedan upp till och under Ringvägen för att springa längs Hallandsgatan sista meterna.

I utegymmet blev det 10 knäböj, 5 axelpress, 7 bröstpress och 5 burpees (övningen från helvetet).