Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.
Som gåva för dagen får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner. Under många år framöver.
Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?
Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…
Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.
Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.
Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.
Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.
Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.
Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.
Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.
Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg.
Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna.
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av.
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn.
Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.
Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.
Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.
Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.
Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.
Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…
Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.
Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.
…
Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.
Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.
I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.
Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.
Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”
Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.
Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.
”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.
Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.
”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.
Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.
Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.
De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.
Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.
Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…
…har jag varit tacksam för…
…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.
…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.
…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.
…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.
…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.
…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.
…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.
…en farhåga som kom på skam.
…har jag njutit av…
…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.
…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.
…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.
…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?
…fångades mitt öra av…
…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.
…har jag mumsat…
hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!
Sommaren har övergått till höst och dag läggs till dag. Mitt liv har, som vanligt, fyllts med mängder av anledningar till tacksamhet och förundran, till glädje och sorg, till frustration och växande.Några saker som gett mig lite extra glädje och tacksamhet de senaste fyra veckorna är
vänskaperna som berikar mitt liv. Nya och gamla bekantskaper. Som kommer med blåbärssoppa och muffins när jag är sjuk. Som är promenadsällskap, lunchsällskap, middagssällskap, konsertsällskap och biosällskap. Som delar sin glädje och frustation med mig. Som lyssnar på mig, skrattar med mig, peppar mig.
en alldeles speciellt ljuvlig kyss.
lovande möten med min nya terapeut.
en härlig fest för vännen A, med massa dans och äran för mig att vara toastmadame.
bioupplevelser med guldkant. Inte minst filmen om Miles Davis – Birth of the Cool. Smärtsamt vacker film om ett geni, med allt av gott och ont som en sådan begåvning innebär för ett liv.
nya konsertupplevelser, framförallt magi i sensommarkvällen i form av Vegas i Vitan. Grymt ös, härlig show!
förmånen att åter få stötta coachklienter i att göra skillnad i sina egna liv, bara genom att se saker från ett lite annat håll.
den praktiska, tillämpade statsvetenskapen när jag tar mina första stapplande steg som partimedlem i Liberalerna. Att vara gräsrot är en vacker och viktig funktion i försvaret och utvecklingen av vår demokrati.
apropå gräsrötter: ögat gläds åt höstens alla blommor i lila, gult och mörkrött, och de vackra gräs som mer eller mindre gröna fortfarande fångar min uppmärksamhet.
släpljuset som färgar fasader gyllene och brinnande röda.
smaken av mina egna körsbärstomater som fortsätter att bära frukt.
brittsommarfrukost i den ännu värmande solen på altanen. Med Busan på äventyr i gräset.
