Backspegel i tacksamhet och förundran 46

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 46:e  tänker jag bland annat på…

… bra möte med kompetent vårdpersonal. Trygga, empatiska, pedagogiska.

… körövning med julsånger! Härligt, det var länge sedan nu. Och Otto x 2 står på repertoaren – både Advent och Guds son är född. Båda riktiga julfavoriter hos mig.

… bra balans mellan fokus på jobbet som anställd, egna företaget och fritid.

… mötet med en entusiastisk kund inför kommande workshop.

… presentationen av planerna för renoveringen av vårt kontor. Det blir läckert!

… mötena med såväl ny bekantskap som befintlig vän och fd kollega. Goda samtal är livsluft.

… fnissig och nära chat med väninnor kring lust i kilobyte.

… ännu ett möte i det dubbla mentorskapet med en kollega. Så bra och värdefullt att få lära av varandras kompetens och perspektiv.

… mysig höstpromenad med två av tre barn i solen, i skogen alldeles utanför knuten.

… filmkväll med ett av tre barn. ”The hills are alive with the sound of music…”

… doft och smak av pepparkakor när barnen begick pepparkaksbakspremiär 2018.

… samlad långfrukost, inspirerad av julstämningen som damp ner i och med baket. ”Så här ska vi ha det varje frukost när vi är hos dig, mamma”. Well, om vi börjar med att sikta på lördagar och söndagar så blir det nog bra.

… att vi monterade stereon. Nu är mitt 1800-talsbokskåp också stereomöbel och äntligen hör jag bastonerna i musiken jag lyssnar på här hemma. Inväntar grannarnas reaktion. Steg för steg närmar jag mig målbilden för något slags ”färdig” lägenhet.

… Busan. Ja, katten som jag ville bli av med är fortfarande kvar. Inte optimalt i vardagen. Men hon är gosigare än på länge, vilket kompenserar. Och jag mår trots allt bra av att vila handen på hennes varma päls, att klappa henne, lyssna på hennes spinnande.

Vad fyller dig med pepparkaksdoft, förlåt, tacksamhet när du tänker på veckan som gick?

IMG_5663

Backspegel i tacksamhet och förundran 45

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets 45:e  tänker jag bland annat på…

… upplevelsen när frågetecken rätas ut till utropstecken genom samskapande med grymma kollegor.

… första mötet med mitt livs första fokusperson i rollen som coach.

… novembergrått. Dimma som sveper in staden i ett lätt melankoliskt lugn.

… doftljus. Med mina dofter – av brinnande ved, fuktig skog. Men också energigivande verbena.

… att få bli bjuden på middag två gånger samma vecka.

… att få bjuda fina grannen M på spontanlunch. Både Busan och jag gladdes.

… vänskap.

… samtal.

… kyssar. Mjuka. Långa. Lätta. Heta. Jorosåatt-ä. Få saker är bättre.

… att köra nybil. Sunfleet ger en såna glada överraskningar ibland (nej, inlägget är inte sponsrat).

… att känna urkraften bryta fram vid entrainment hos bästa Therese på e-bar.

… att dansa loss i köket med mig själv.

… att bli påmind om en gammal goding som jag glömt bort, men verkligen gillat och gillar fortfarande: Doobie brothers med Michael McDonald (väl) och What A Fool Believes. Riktigt, riktigt härligt slickt sound.

… mitt duntäcke. Bra livskvalitetshöjare i november.

… skumbad med skumpa (faktiskt också det alldeles själv). En annan bra livskvalitethöjare.

… den varma smaken av garam masala, kompletterad med en lätt brytning av apelsin i linsgryta.

… att baka eget matbröd igen.

Vad har väckt din tacksamhet, din förundran denna vecka?

Och glädjen finns där fortfarande

”Vi är bara vänner. ” Sedan en tid har det som började växa fram som ett vackert, härligt  ”vi” förra sommaren tagit en annan form. Vi är inte längre ett par, däremot är vi fortfarande goda vänner.

Att inleda och utveckla en parrelation när man är mitt i livet är inte helt enkelt. Vanor och preferenser har formats under många år. Man börjar få någorlunda insikt i vad man behöver och vad man mår bra av.

När förälskelsen och passionen slår ner är det lätt att bortse från, kanske till och med glömma bort, mångårigt rotade behov och preferenser som inte riktigt hittar en naturlig plats i den nya relationen. Som kanske till och med kolliderar med den andres behov och vanor. Efter en tid gör de sig ofrånkomligen påminda igen – vanans makt är stor, och personligheter är ganska så trögrörlig materia.

Visst kan man komma genom sådana skav och ut på andra sidan som ett starkt och tajt ”vi”. Även när man börjar mitt i livet. Det förutsätter hårt jobb, sannolikt både på egen hand och som par. Extern hjälp tas alldeles för sällan, och ofta alldeles för sent.

Vi hyser båda stor tacksamhet och kärlek till varandra för vad vi delat, gett till och fått av varann under vår tid tillsammans. Jag tar med fina minnen av närhet, lust och åtrå, skratt, gemenskap i samtal och praktiska grejer, nya bekantskaper med våra nära och kära, inte minst då med våra respektive barn. Och som sagt, respekt och vänskap finns kvar. En gåva jag är glad att vi kan ge varandra.

Att avsluta en relation gör ont. Gemensamma drömmar och förhoppningar brister. Samhörigheten, tillhörigheten, som jag insett är ett behov som ligger djupt, djupt i mig (hos de flesta kanske) tar annan form. Fastän kärleken kanske fanns kvar.

Ändå – grundtonen av glädje som jag skrev om i mitt förra inlägg lever i mig på något märkligt sätt. Visst faller tårar lite oftare än vanligt (och då är jag ju ändå en lättgråten person). Men någonstans har jag levt textraderna i sången It’ll rain today av Michelle Willis. De hjälper mig  att landa i en acceptans och ett varande där känslorna har en självklar plats, men inte kidnappar mig.

The light is gonna keep you going
Though the dark is gonna help you understand
(Ljuset får dig att fortsätta
Även om mörket kommer hjälpa dig att förstå)

Backspegel i tacksamhet och förundran 23 och 24

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugotredje och tjugofjärde vecka tänker jag bland annat på…

… nya uppdrag där all min samlade kompetens från olika roller och håll under 20 års yrkesliv blir till inspirerande nytta.

… min nya cykel och dagarna med cykelpendling.

… att ha kommit halvvägs i ICA-vättern.

… att få lyssna till ljudet från storbarnens framträdande på skolavslutningen och se deras lysande ögon när de berättade om hur de berört publiken.

… att åter träffa vänner sedan lång tid efter lång tid.

… att ha levt måncykelintentionen prestationsbefriad på flera plan. Inte minst här på bloggen.

… att se hur vår frölovningsblomma växer sig starkare och större i min älsklings vård. Precis som vår kärlek.

… att göra i ordning altanen med parasoll, odlingslåda och rabatt. Nu är den home base för sommarens fortsatta prestationsbefrielse!

… att sitta under tak på min altan och njuta av doften och ljudet av regn som faller på den törstande marken.

… mera dofter: den av doftschersminshäcken på fastigheten som jag passerar precis innan jag svänger in på ”min” gata. Smultron, barndom och … skönhet.

… läsningen av Viktor Frankls Livet måste ha mening. Fruktansvärda, omänskliga bilder från koncentrationslägren. Och angelägna tankar om den grundläggande betydelsen av människans längtan efter mening, som väcker djupaste resonans i mig.

… picnic med älsklingen och alla barnen på Årstas klippor i flödande sol med aning av halo.

… gåvan av alla ögonblick som tillsammans blir en dag, en vecka, en månad, ett år, ett liv. I glädje, frustration, sorg, smärta, så är jag i alla fall vid liv och med förmågan att ta in skönheten, glädjen, kärleken och hoppet i tillvaron liksom att i allt högre utsträckning härbärgera det som skaver och gör ont.

Vad känner du tacksamhet över när du ser tillbaka på veckan som gått?

 

Vänskap är…

… att få kraschlanda totalförkyld och slak som den lessnaste purjolöken som glömts bort i grönsaksdisken, och bli omhändertagen med te, massor av goa, gröna nyttigheter och varmaste schalen.

… att få sova bort större delen av den gemensamma skrivdagen för att hjärnan inte orkar tänka ut ord och meningar och samtidigt hejdas från skuld och skam för det.

Tack Helena för det space och all omsorg du gett mig idag!