Etikett: Vänskap

2024 – ett märkligt år

On By Sara ModigIn Livet1 Comment

Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt. 

Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.

Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.  

Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.

Firat med nybliven körkortstagare
Vinkat farväl till tågluffare
Utforskat söderort med övningskörare

Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.

Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.

Att bli sedd med den blicken är att vara älskad. Att möta och vila i den är att vara hemma.

En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.

”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)

I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.

För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.

Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:

  • Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
  • Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
  • Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!

Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!

Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.

Woopwoop!

När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.

Att läsa sommarkurs gör att pluggandet kan ske under ganska behagliga former…

Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.

Gemenskapen formaliseras på åtminstone tre olika sätt: församlingsgemenskapen i min hemkyrka vid Årsta torg där jag firar söndagsmässa så ofta jag kan och det fortsatta körsjungandet i församlingens vokalensemble Ars Longa, det katekumenat som jag påbörjade i höstas med sikte på konfirmation till våren och slutligen nätverket och de månatliga träffarna i Uppsala kring Hjärtats bön – en mystik praktik på kristen grund som bland annat involverar medveten andning. Mina olika intressesfärer och cirklar knyts ihop på ett märkligt och vackert sätt!

Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.

Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…

Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.

Glad V-dag!

On By Sara ModigIn Tillsammans4 Comments

Idag är det alla hjärtans dag, eller Valentine’s day. Och jag repriserar denna text som är lika aktuell nu som när jag skrev den första gången.

Alla hjärtans dag är en dag som i Sverige bär ett romantiskt, tvåsamhetsnormativt skimmer. Även om den sortens skimmer kan vara alldeles, alldeles underbart emellanåt, så var det uppfriskande att för något år sedan bli uppmärksammad av Carita, alias Debutsky’s, på att man i vårt östra grannland också kallar dagen Vändagen.

Att tänka på dagen som Vändagen ger mig anledning att tillägna det här inlägget er, alla mina vänner, från olika perioder och roller i livet, när och fjärran. Tack för att ni finns i mitt liv; tack för att ni ger mig sammanhang och nya, breddade, fördjupade perspektiv på livet! Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bli arga tillsammans, samtala och vara tyst med, peppa och bli peppad, trösta och bli tröstad, Bli lyssnad till och lyssna, dansa, promenera, jobba tillsammans på olika sätt, dela erfarenheter och funderingar med er gör livet rikt.

Som gåva för dagen får ni en Spotifyspellista av mig. Nutidens blandband liksom. Och dessutom ett blandband som har fördelen att det kan fyllas på, samskapas, av många vänner. Under många år framöver.

Och ljuset lyser i mörket

On By Sara ModigIn Svärta och smärta6 Comments

Det glimmar till i det som nyss var ogenomträngligt. Vad var det?

Ännu en gång glimmar det till. Är det… Kan det vara…

Ja. Det är en glimt av ljus. Med bud om hopp. Om… liv? Med en aning av att något öppnas på glänt mot en annan tillvaro än den i det hopplösa, tomma, i frånvaron av liv. En annan tillvaro än den djupfrysta själadödens; den tillvaro som rädslans, ångestens, traumats och utmattningens beniga fingrars grepp runt halsen ledde till.

Orkar inte möta. Inte hoppas. Inte än. Har inte kraft att än en gång riskera fallet, det handlösa ner i det bottenlösa. Som, trots att ingen botten fanns, ändå krossade alla benen som höll tron, hoppet och kärleken uppe.

Där är det igen, ljuset! En flämtande låga tar form. Ett aldrig så bräckligt andetag nu skulle släcka den, så skör är den.

Mörkret är så stort, så allt omvälvande. Så fort blicken släpper taget om den lilla flämtande ljuspunkten är det nattsvarta, gravsvarta, dödssvarta där igen och fyller synfältet över alla bräddar.

Men lågan finns där. Kanske slocknade den ett litet tag, kanske brann den hela tiden. Håller blicken fäst vid den nu, håller den i fokus. Mörket finns runt omkring, bryter in i synfältet, men lågan finns där.

Den första morgonrodnadens låga vid horisonten växer sig allt starkare. Fåglarna börjar vakna. De ruskar på sig, sträcker på sina halsar, harklar sig. De testar om rösten håller idag med. Jo då. Så stämmer de upp i morgonpsalm.

Deras sång på lätta vingar gör morgonrodnadens fotoner sällskap in i graven.

Förlamningen är bruten. En andra förlossning är vunnen. Livet återvänder i myrsteg. 

Varsamt blåser hoppet värmande andedräkt på ångestens kallsvettiga panna. 
Varsamt smeker kärleken traumats kind så att spända käkmuskler slappnar av. 
Varsamt, stilla, håller tilliten rädslan i sin famn.

Salvorna på kroppen och de mjuka bindlarna berättar om vännernas omsorger. Vännerna som väntar där utanför, därute i det levandes livet.

Fötterna möter marken. Händerna skjuter ifrån så att kroppen reser sig. Blicken orienterar sig, riktningen tas ut. Ut mot ljuset och fågelsången.

Benen för ditåt, steg för steg närmare, även om de är ostadiga, lätt vingliga och skakiga. Armar, axlar och rygg kämpar för att rulla undan stenen som skiljer mörker från ljus.

Bländas. Känner instinkten att vända tillbaka blicken, att fly tillbaka in i mörkret, det visserligen förlamande men också skyddande och numera välbekanta.

Väljer att gå vidare ut mot ljuset. Ser att mörket finns där ute med, i trädens långa skuggor. Under de täta buskagen. I klippskrevor och vattendrag. Men det är inte dödsmörkret längre – det är inte förlamande och kvävande och rövar inte bort orienteringsförmågan och riktningen. Tvärtom – ljusspelet där ute gör det lättare att bedöma avståndet, att vara varsam på var groparna på stigen finns.

Där sitter en älskad vän, i bedrövelse och oro av axlarnas hopdragna kurva att döma. Hon höjer huvudet, möter blicken med misstro. Inte kan det väl…

Ett samtal med några få ord bekräftar att, jo, det är det. Samma vän som hon nyss grät i ordlös ångest tillsammans med och över. Som hon varsamt skötte i kärleksfull omsorg när livsandarna flugit all världens väg och mörket tagit deras plats. Delad ångest och smärta blir delad tacksamhet och förundran.

Det är samma vän hon möter, men ändå en annan. Med ett annat ljus i blicken, själaspegeln. Ett ljus, som bärs i hjärtat av den som mött nåden att uppleva hur det mörkaste mörkret inte var ogenomträngligt.

…

Mina påsktankar i detta och långfredagens inlägg är inspirerade av den kristna påskens budskap om Jesu lidande, död och uppståndelse. Den berättelsen tjänar i mina inlägg som en allegori över mina, och mångas med mig, erfarenheter av att gå igenom och gå vidare efter livskriser.

Depression, ångest, trauma och andra psykiska påfrestningar är vardag för många. Psykisk ohälsa är en av vårt samhälles stora utmaningar i dag och inför framtiden. Den mening som jag utvunnit ur mina erfarenheter av vandringar i dödskuggans dalar handlar bland annat om att använda mina ord för att berätta om min resa, liksom om att berätta om det levande liv, den tillit, det hopp och den kärlek som finns bortom de mörka bergen.

Långfredagsevangelium enligt mig

On By Sara ModigIn Svärta och smärta9 Comments

I tredje timmen tar mörkret över i livet. Fotfästet förloras; fallet är handlöst, bottenlöst. Trots spikarna som oförsonligt håller fast vid bördan som burits den långa, tunga vägen. Smärtans och lidandets väg, som ledde ända hit.

Där livsglädje, gemenskap, tillhörighet, mening förut fanns, har övergivenheten nu istället parkerat för att kasta sin kvävande filt av skärande smärta, ekande tomhet, förlamande förlust, dränerande utmattning, förintande hopplöshet över människan.

Ensam i världen. Ensam i detta. Ensammast i hela universum. Ensam – förutom sällskapet från den nattsvarta ångestens fångväktare. ”Min gud, min gud, varför har du övergivit mig?”

Men där – där anas några andra människor. Människor som gått bredvid under de ljusa dagarna. Som nu står bredvid. Förtvivlat kämpandes med sin egen smärta över det lidande de inte kan ta bort. De fäster ögonen på sin vän, ser bortom sin smärta för att ändå finnas där, finnas för den korsfäste, den ångestridne och av livet självt övergivne. De säger inte mycket. Inget finns att säga. Orden, samtalen, undervisningen är slut. De står där, med ordlös, skärande kärlek och samhörighet framsträckt i sina händer och hjärtan.

Insikten kommer som en blixt från de blytunga åskskyarna. Det finns inget mer att göra nu. Och ett märkligt lugn infinner sig. I själatjärnens spegelblanka vattenyta speglar sig stormen därovanför. Men rädslans och ångestens stormvågor har lagt sig.

”Det är fullbordat”. Det som är gjort är gjort och inget mer kan läggas till. Vägs ände var här: kullen av skam utanför stadsmuren, utanför den civiliserade gemenskapen. Utan anständighetens skylande plagg. Naken, med sår och blåmärken blottade för alla att se.

Jo, en sak till finns att göra. Släppa taget.

”Universums och livets ursprung, till dig överlämnar jag det av mig som världen inte kan förgöra”.

Och sen ter sig mörkrets seger fullständig. Livets väv rämnar, syresättningen upphör när hjärtat stannar.

Vännerna går nästan under av sorg och ångest, de med. Med uppbådande av all sin energi trotsar de det påstridiga mörkret som är mättat av molekyler av rädsla och ångest. Som trycker på för att tränga ut kärleken och omsorgen hos dem.

De samlas runt den sargade kroppen. Befriad är den nu, från tvångsäktenskapet med den tunga bördan som spikarna sörjde för. De tvättar rent, smörjer och lindar in.

Och de lägger till ro. Tids nog ska ljuset bryta in. Tills dess – vila i ro, vår vän. Din vandring längst in i ångesten påminner mig om att lidandet är en ofrånkomlig del av att vara människa. Om att jag inte är ensam om att gå vilse i mörker och ångest. Om vikten av att som vän stå bredvid när mörkret är som djupast, även om det känns svårt. Om att släppa taget om kampen och istället överlämna min tillit till livet. Och om att vila i denna tillit. Vila i ro, som sagt.

Återblick #42

On By Sara ModigIn Veckan som gick7 Comments

Så har ännu en vecka gått och jag summerar några snabba intryck och erfarenheter. Årets fyrtioandra vecka…

…har jag varit tacksam för…

…ännu ett kvartals avklarad sortering av redovisningsunderlag i mitt lilla sidobolag. Administration är inget som riktigt tar tag i mig, därför alltid lika skönt när jag gjort mitt pensum.

…kollegorna. Ett fantastiskt gäng som ger energi och inspirerar. Kompetenta som bara den.

…intressant och inspirerande nybörjarträff i Stadshuset med de två liberala borgarråden, roliga politiska diskussioner över ett glas rött med lokalföreningen och premiärerfarenhet av att knacka dörr hos potentiella väljare.

…lunch med goda vännen E. Glad över den fina vänskap som finns kvar efter tvåsamheten som tog slut för ett år sedan.

…gyllenljuset som exploderar in genom fönstren när eftermiddagssolen lyser på guldgula löv.

…en röd höstkappa som ger mental energi och fysisk värme.

…de eldröda rosorna som jag köpte till mig själv på Hötorget.

…en farhåga som kom på skam.

…har jag njutit av…

…spabesök med syster och systerdotter på Centralbadet. Bubbel utanpå och inuti kroppen, en god lunch med kyckling och sötpotatis, avslappningen i det perfekt tempererade vattnet. Härligt.

…15-åringens huvud mot min axel i soffan på fredagskvällen.

…pendlingssällskap av 16-åringen. Så mycket roligare att trängas då.

…att höra 12-åringens minst sagt engagerade samtal med kompisen under onlinespelet. Vem sa att nätet isolerar?

…fångades mitt öra av…

…Miss Lis grymma hitversion av Petters Lev nu dö sen i Så mycket bättre. Repeat på Spotify direkt.

…har jag mumsat…

hemlagad Gulaschsoppa efter ICAs recept. Det ska bli mer soppa i höst och vinter. Mer grytor. Spännande sopprecept att prova har jag för övrigt hittat hos min nya bloggkompis Yvonne – kolla in den här gröna ärtsoppan med fänkål till exempel!

Vad tar du med dig från den gångna veckan?