Etikett: Sårbarhet

7 december – om skam, samhörighet och sårbarhet

On By Sara ModigIn Ledarskap1 Comment

Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december: 

”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.

Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra. 

När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det? 

När skammen hälsar på, går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.

Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är

”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.” 

Mod att vara sårbar, s. 75

Brown talar om skamtålighetens fyra delar: 

  • Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den. 
  • Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan? 
  • Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
  • Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver. 

Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som 

” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”. 

Mod att vara sårbar, s. 37

Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att

”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”. 

Mod att vara sårbar, s. 44

Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen

”Aldrig … nog”.

Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:

  • Aldrig bra nog
  • Aldrig perfekt nog
  • Aldrig mäktig nog
  • Aldrig smart nog
  • Aldrig ovanlig nog

Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.

Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?

Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.

Recept på fantastiskt sex

On By Sara ModigIn Kär lek och lust, Tankar2 Comments

Innehållsdeklaration: det här inlägget handlar om sex, som framgår av rubriken. Det handlar om mitt personliga förhållningssätt till sex och sensualitet idag och om hur jag påverkats av den upptäcktsfärd jag gjort de senaste åren. Om du känner att det blir liiiite för personligt om mig för dig – då slutar du läsa här. Du kan istället exempelvis klicka här för elva minuter med gulliga kattungar. Det kommer nya inlägg på andra teman, det lovar jag.

Att uppleva fantastiskt sex handlar tusen gånger mer om att möta trauma, tillämpa sårbarhet och bygga motståndskraft mot skam än om att följa en hemlig 1,2,3-sets teknik för hand och mun.
Luna Dietrich

Den fångade in mig omedelbart, bilden på Instagram i flödet hos everydaytantra. För i mitt hjärta och min hjärna väcktes en omedelbar, djup genklang som sjöng ett kraftfullt ”JA!” till budskapet.

I det utforskande av min kropp, sensualitet och sexualitet som jag gett utrymme för de senaste tre åren har jag rest genom såväl trauma, sårbarhet som skam. Med god effekt på min självbild och självkänsla också i resten av mitt liv.

Möta trauma

Upplevelsen av att vara för stor, för tjock, otymplig, oattraktiv har jag burit med mig sen barnsben. Jag blev osedvanligt tidigt fysiskt mogen – och stack därmed ut. Min upplevelse av att vara fysiskt avvikande följde mig genom hela barndomen och har varit grundtonen i relationen till min kropp även i vuxen ålder.

Det var därför kanske inte så konstigt att det var det läskigt i början av mitt utforskande att föreställa mig att en ny människa skulle förhålla sig till min nakna kropp. Men när jag gång på gång upplevde hur jag blev åtrådd och hur min kropp blev dyrkad och beundrad släppte främlingsskapet inför förpackningen av mig. Den kropp jag fjärmat mig från visade sig ha en förmåga att såväl njuta som ge njutning i en omfattning jag inte upplevt tidigare. Omöjligt att inte gilla den kroppen! Så jag blev hel, i innebörden att min kropp äntligen blev en accepterad och uppskattad del av mig i min upplevelse av mig själv.

Tillämpa sårbarhet

I mötet med en annan människa som delar längtan efter att leka, njuta och ge njutning, att bli sedd, berörd, åtrådd, tillfredsställd och kanske till och med älskad, är man otroligt sårbar. Det man delar är ju något av det som ligger djupast i oss människor. Att känna sårbarheten i mötet med inte bara en annan kropp utan en annan längtande själ är för mig en förunderlig ynnest. Att släppa fram tårarna de gånger njutningen öppnar dörren till de ordlösa, oförklarliga, överväldigande känslorna, att släppa taget om kontrollbehovet för att följa kropparna dit de vill leda och bara ge sig hän – det är en stundtals modkrävande investering i sårbarhet. Som ger avkastning i en än djupare upplevelse, en större, djupare, vidare, högre rymd av närvaro och njutning. Som gett mig alltmer råg i ryggen att acceptera och se styrkan i den mycket nära, stundtals mig övermannande, kontakt jag har med mina känslor, även i andra sorts möten med människor.

Motståndskraft mot skam

Att skammen för min kropp kommit på skam beskrev jag ovan. Men min upptäcktsresa i sexualitetens och sensualitetens rike har också på ett hittills ojämförligt sätt lärt mig att ge utrymme och röst åt mina behov, önskningar och drömmar, tränat mig att säga nej, att känna in var mina gränser går och att stå för dem utan att fastna i betongskorna av skavande skam. Cellerna och nervbanorna i min kropp, själens tankemotorvägar och känslokopplingar närmar sig allt snabbare flockimmunitet mot skam för det som är jag.

Hittat hem

Mötet med mig själv i sensualitet och sexualitet har varit en fyrbåk på rutten till den trygga hemmahamn som jag skrivit tidigare om. Den hamn som är en mitt-i-livet-trygg stabilitet i mig själv och i tilliten till de människor jag har runt omkring mig. Inte en rigid och dogmatiskt, aldrig sviktande stabilitet, oh nej. Men en kvalitativt sett djupare, lugnare, mer obrydd och mindre ältande tillvaro än vad jag känt under tidigare år i livet.

Sist, men inte minst, har mötet med mitt kroppstrauma, sårbarheten och min skam-löshet, eller skam-frihet om man så vill, gett mig, och kommer fortsätta ge mig, riktigt bra sex. Och det är inte fy skam.

Miljarder nyanser av regnbågen

On By Sara ModigIn Tillsammans2 Comments

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Återblick på vecka 3 2019

On By Sara ModigIn Tankar, Veckan som gick1 Comment

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Frånskild och skapar nytt

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Lärande, Svärta och smärta, Tillsammans9 Comments

Jag klickar på”Skapa nytt” i vänstermenyn i WordPress adminläge för att börja skriva på ett nytt blogginlägg. När jag gör det för att börja skriva på just detta inlägg, slås jag av symboliken. 

4/9 tog jag av ringarna.
Idag skapar handen nytt.

I onsdags 8 mars dömde Stockholms tingsrätt till äktenskapsskillnad. Jag är alltså numera frånskild. Med fokus på att ”Skapa nytt”.

Inte så att sorgen är färdigsörjd. Vänner som ligger före mig i processen, berättar om att sorgen gör sig påmind igen, även efter flera år. Kanske kommer den att finnas där hela livet, som en underton bland många andra. Inte heller så att jag slutat önska att vi åtminstone skulle gjort ett försök tillsammans, med den nya insikt och upplevelse som istället ledde till uppbrott.

Men jag kontrolleras inte längre av sorgen. Och ilskan, känslan av oförrätt, har jag – för tillfället i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden – släppt taget om. Och jag har definitivt ingen önskan om eller avsikt att plocka upp och lägga i ryggsäcken igen.

En provocerande öppenhet?

Jag har valt att vara förhållandevis och, har jag förstått, ovanligt öppen med mina upplevelser av skilsmässoprocessen i realtid här på bloggen och i samtal med vänner. Några har blivit illa berörda av min öppenhet. Några har uttryckt förundran över mitt val. Långt fler har uttryckt sin uppskattning för att jag delar min resa. Några har till och med berättat om att de fått nya perspektiv på sig själva och sin situation.

Jag har inte bloggat för att smutskasta, eller för att tigga medömkan eller klappar på axeln. Jag har bloggat för att det har varit ett av de främsta sätten för mig att skapa mening i stunden åt det som varit smärtsamt, meningslöst och djupt prövande.

Genom att sätta så pass publika ord på delar av min resa, har jag själv kunnat ta mig upp på bryggan en stund och observera mig själv på lite distans. Innan jag tappat fotfästet igen och dragits ned i djupet, för att senare kravla mig upp igen. Stunderna där på bryggan har blivit längre och längre; stunderna av kamp för överlevnad i det mörka djupet har blivit kortare, grundare och glesare. Delvis tack vare att jag satt ord på och kunnat gå tillbaka till mina upplevelser och tankar, och dessutom fått mina ord speglade i era kommentarer.

Nådens och förlåtelsens väg är törnebeströdd

Jag sade redan första kvällen i samtalet med exmaken att jag ville ”gå nådens och förlåtelsens väg”. Under de senaste sex månaderna har jag ofta återkommit till Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse, ja, i perioder till och med sovit med den under huvudkudden. Jag har bråkat med den. Jag har tagit min tillflykt till den. Jag har slängt den i väggen.

Ett par månader in i processen kunde jag omöjligt se nästa steg mot förlåtelse och acceptans. Då fick jag uppmaningen av min terapeut att släppa alla krav på att jaga efter det. Jag insåg att jag i första hand behövde acceptera att jag inte kunde acceptera att bli lämnad. Jag landade Tutus tankar om att förlåtelsen aldrig kan forceras fram eller fångas in – tvärtom, jag fick acceptera att den skulle söka upp och finna mig den dag jag var redo. Och med de insikterna kom en enorm befrielse.

För att inte riskera en fullständigt havererad kommunikation – från min sida – började vi gå i parterapi. Och kunskapen om hur viktig kommunikationen är i en relation omvandlades till insikt – och sorg från åtminstone min sida över att vi inte förmått se och göra för att utveckla detta tidigare. Den insikten är numera en hörnsten i mina relationer av olika slag.

Riktning framåt

Det nya året började i något slags trött tillförsikt. Sakta började acceptansen få fotfäste hos mig. Ilskan och känslan av oförrätt gjorde sig påmind med jämna mellanrum, liksom sorgen, som hela tiden också samspelat och samspelar med var våra barn befinner sig i sina sorgeprocesser.

En ny känsla började också pocka på uppmärksamhet. Jag insåg att jag led av hudhunger och hunger på att vara intressant och åtrådd i en annan människas ögon.

Det ledde till mig till att omsätta den tanke om att våga mig ut i internetdejtandets djungel som föddes mot slutet av hösten, i handling. Det ledde till en februari som på många sätt var den galnaste, mest omtumlande och på många sätt härligaste månad  jag upplevt på mycket, mycket länge. (Nä, några dirty details får ni inte i den här kanalen. Var lugna för det!)

Nya livgivande erfarenheter blandades med smärtsamma insikter om tanke- och beteendemönster som präglat mitt liv hittills, och som jag nu i blixtbelysning blev varse om och kunde börja försöka att förhålla mig till på nya sätt. Nya bekantskaper gjordes. En ny kärlek väcktes till liv. Först motvilligt hos mig, det ska ska erkännas. Nu bubblande härligt, värmande tryggt och starkt livsbejakande.

Och plötsligt var de där. Förlåtelsen. Acceptansen. Inte den passiva, dörrmattevarianten. Utan kraften att lägga av oförrätt och kränkthet, och agera för den framtid jag vill för mig. Nåden, mot oss alla, som är inblandade i den här processen. De hittade mig när jag minst anade det.

Det ledde fram till att en  nygammal vän blev tillagd på FB: exmaken, som jag tog bort i höstas när det blev alltför smärtsamt att se honom där. Likaså en ny bekantskap, och på sikt gärna vän: exmakens kärlek. Vänskapligt, försiktigt utforskande umgänge tillsammans över matbordet här hemma vid ett par tillfällen hittills.  Och förhoppningsvis fler framöver.

Varje mörker är unikt, men den delade sårbarhetens läkande kraft är gemensam

Det här är min resa genom separation och skilsmässa så här långt. Den har underlättats av ett antal fantastiska vänner, som jag är djupt tacksam över att ha i mitt liv. Den har också underlättats av att min exmake varit modig och stark nog att hålla min ilska och sorg, och möta mina behov i processens olika steg på ett lyhört och respektfullt sätt. För det är jag honom tacksam, liksom jag är tacksam mot hans nya kärlek, som jag vet stöttat och utmanat honom i detta.

Min resa går just nu hand i hand med en människa som ger mig den största gåvan livet har att ge: att få älska, och bli älskad tillbaka. Den blir också alltmer grundad i mig själv: den kärlek och medkänsla jag blir allt bättre på att visa mig, de insikter om mina behov och värderingar som jag gjort och återkommande gör, liksom mitt val att leva mitt enda liv fullt ut, i öppenhet, sårbarhet och lärande.

Jag vill betona att jag inte ser min resa som något slags mönsterresa eller förebild. I själva verket har jag lärt mig att ingen sorg, ingen vrede, ingen ångest, inget mörker –  och ingen resa genom dessa – är den andra lik. Varje människas resval görs på goda grunder utifrån tidigare erfarenheter, värderingar och aktuella livssituation. Vem är jag att fördöma eller ge förnumstiga råd?

Däremot har jag har lärt mig att genom att dela våra mörker, våra vandringar genom dödsskuggans dalar, vår sorg, rädsla och ilska, vår sårbarhet och mänsklighet med varandra, så håller vi oss lättare flytande. Och håller vi oss flytande så kan vi också fångas upp av vågorna lättare och sakta föras in mot land, där fast mark väntar.