Miljarder nyanser av regnbågen

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Återblick på vecka 3 2019

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått, som ett sätt för mig att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst eller lyssnat på. Årets tredje vecka…

… var jag tacksam över

  • insikt på insikt som föddes i coaching. Både egen och andras.
  • att insikterna också ”fick ben”, dvs jag handlade i linje med dem.
  • att ha fått fart på skrivandet igen. Ja, inte här på bloggen då. Men på berättelsen som började växa fram tidigare under förra året. Kan fortfarande inte riktigt ta in att jag hade en berättelse, inte bara egna erfarenheter och betraktelser, inom mig.
  • mitt beslut att kliva fram i sårbarhet och befarad naivitet för att dela mina drömmar och längtor med mina kursare på coachkursen och få gensvaret ”det är sååå självklart att det är det du ska göra”.
  • att få njuta lyxen att bli bjuden på delikata rätter och ljuvligt sällskap.
  • det återvändande ljuset. Gryningen kommer allt tidigare, skymningen blir allt senare. Våren väntar mig.
  • de +10000 stegen som min stegräknare visade flera dagar i rad.
  • sex timmars obruten sömn. För första gången på jag vet inte hur länge. Vad hände liksom?

… tränade jag mig på

  • att än en gång att släppa fri den sorg och det vemod som tycks vara mina trogna följeslagare i denna fas av livet.

… lärde jag mig att

  • det att acceptera sorgen och vemodet för vad de är och att de är hos mig kan öppna för den glädje, harmoni och lugna energi som jag längtar efter mer av.

… tittade jag på

  • Netflixserien Sex Education, med grymt manus, lysande skådespeleri (inklusive Mikael Persbrandt som nordisk hantverkarhunk och feromonstint samspel med Gillian Anderson) och bästa soundtracket jag hört på länge.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Frånskild och skapar nytt

Jag klickar på”Skapa nytt” i vänstermenyn i WordPress adminläge för att börja skriva på ett nytt blogginlägg. När jag gör det för att börja skriva på just detta inlägg, slås jag av symboliken. 

I onsdags 8 mars dömde Stockholms tingsrätt till äktenskapsskillnad. Jag är alltså numera frånskild. Med fokus på att ”Skapa nytt”.

Inte så att sorgen är färdigsörjd. Vänner som ligger före mig i processen, berättar om att sorgen gör sig påmind igen, även efter flera år. Kanske kommer den att finnas där hela livet, som en underton bland många andra. Inte heller så att jag slutat önska att vi åtminstone skulle gjort ett försök tillsammans, med den nya insikt och upplevelse som istället ledde till uppbrott.

Men jag kontrolleras inte längre av sorgen. Och ilskan, känslan av oförrätt, har jag – för tillfället i alla fall, vem vet vad som händer i framtiden – släppt taget om. Och jag har definitivt ingen önskan om eller avsikt att plocka upp och lägga i ryggsäcken igen.

En provocerande öppenhet?

Jag har valt att vara förhållandevis och, har jag förstått, ovanligt öppen med mina upplevelser av skilsmässoprocessen i realtid här på bloggen och i samtal med vänner. Några har blivit illa berörda av min öppenhet. Några har uttryckt förundran över mitt val. Långt fler har uttryckt sin uppskattning för att jag delar min resa. Några har till och med berättat om att de fått nya perspektiv på sig själva och sin situation.

Jag har inte bloggat för att smutskasta, eller för att tigga medömkan eller klappar på axeln. Jag har bloggat för att det har varit ett av de främsta sätten för mig att skapa mening i stunden åt det som varit smärtsamt, meningslöst och djupt prövande.

Genom att sätta så pass publika ord på delar av min resa, har jag själv kunnat ta mig upp på bryggan en stund och observera mig själv på lite distans. Innan jag tappat fotfästet igen och dragits ned i djupet, för att senare kravla mig upp igen. Stunderna där på bryggan har blivit längre och längre; stunderna av kamp för överlevnad i det mörka djupet har blivit kortare, grundare och glesare. Delvis tack vare att jag satt ord på och kunnat gå tillbaka till mina upplevelser och tankar, och dessutom fått mina ord speglade i era kommentarer.

Nådens och förlåtelsens väg är törnebeströdd

Jag sade redan första kvällen i samtalet med exmaken att jag ville ”gå nådens och förlåtelsens väg”. Under de senaste sex månaderna har jag ofta återkommit till Desmond och Mpho Tutus bok Förlåtelse, ja, i perioder till och med sovit med den under huvudkudden. Jag har bråkat med den. Jag har tagit min tillflykt till den. Jag har slängt den i väggen.

Ett par månader in i processen kunde jag omöjligt se nästa steg mot förlåtelse och acceptans. Då fick jag uppmaningen av min terapeut att släppa alla krav på att jaga efter det. Jag insåg att jag i första hand behövde acceptera att jag inte kunde acceptera att bli lämnad. Jag landade Tutus tankar om att förlåtelsen aldrig kan forceras fram eller fångas in – tvärtom, jag fick acceptera att den skulle söka upp och finna mig den dag jag var redo. Och med de insikterna kom en enorm befrielse.

För att inte riskera en fullständigt havererad kommunikation – från min sida – började vi gå i parterapi. Och kunskapen om hur viktig kommunikationen är i en relation omvandlades till insikt – och sorg från åtminstone min sida över att vi inte förmått se och göra för att utveckla detta tidigare. Den insikten är numera en hörnsten i mina relationer av olika slag.

Riktning framåt

Det nya året började i något slags trött tillförsikt. Sakta började acceptansen få fotfäste hos mig. Ilskan och känslan av oförrätt gjorde sig påmind med jämna mellanrum, liksom sorgen, som hela tiden också samspelat och samspelar med var våra barn befinner sig i sina sorgeprocesser.

En ny känsla började också pocka på uppmärksamhet. Jag insåg att jag led av hudhunger och hunger på att vara intressant och åtrådd i en annan människas ögon.

Det ledde till mig till att omsätta den tanke om att våga mig ut i internetdejtandets djungel som föddes mot slutet av hösten, i handling. Det ledde till en februari som på många sätt var den galnaste, mest omtumlande och på många sätt härligaste månad  jag upplevt på mycket, mycket länge. (Nä, några dirty details får ni inte i den här kanalen. Var lugna för det!)

Nya livgivande erfarenheter blandades med smärtsamma insikter om tanke- och beteendemönster som präglat mitt liv hittills, och som jag nu i blixtbelysning blev varse om och kunde börja försöka att förhålla mig till på nya sätt. Nya bekantskaper gjordes. En ny kärlek väcktes till liv. Först motvilligt hos mig, det ska ska erkännas. Nu bubblande härligt, värmande tryggt och starkt livsbejakande.

Och plötsligt var de där. Förlåtelsen. Acceptansen. Inte den passiva, dörrmattevarianten. Utan kraften att lägga av oförrätt och kränkthet, och agera för den framtid jag vill för mig. Nåden, mot oss alla, som är inblandade i den här processen. De hittade mig när jag minst anade det.

Det ledde fram till att en  nygammal vän blev tillagd på FB: exmaken, som jag tog bort i höstas när det blev alltför smärtsamt att se honom där. Likaså en ny bekantskap, och på sikt gärna vän: exmakens kärlek. Vänskapligt, försiktigt utforskande umgänge tillsammans över matbordet här hemma vid ett par tillfällen hittills.  Och förhoppningsvis fler framöver.

Varje mörker är unikt, men den delade sårbarhetens läkande kraft är gemensam

Det här är min resa genom separation och skilsmässa så här långt. Den har underlättats av ett antal fantastiska vänner, som jag är djupt tacksam över att ha i mitt liv. Den har också underlättats av att min exmake varit modig och stark nog att hålla min ilska och sorg, och möta mina behov i processens olika steg på ett lyhört och respektfullt sätt. För det är jag honom tacksam, liksom jag är tacksam mot hans nya kärlek, som jag vet stöttat och utmanat honom i detta.

Min resa går just nu hand i hand med en människa som ger mig den största gåvan livet har att ge: att få älska, och bli älskad tillbaka. Den blir också alltmer grundad i mig själv: den kärlek och medkänsla jag blir allt bättre på att visa mig, de insikter om mina behov och värderingar som jag gjort och återkommande gör, liksom mitt val att leva mitt enda liv fullt ut, i öppenhet, sårbarhet och lärande.

Jag vill betona att jag inte ser min resa som något slags mönsterresa eller förebild. I själva verket har jag lärt mig att ingen sorg, ingen vrede, ingen ångest, inget mörker –  och ingen resa genom dessa – är den andra lik. Varje människas resval görs på goda grunder utifrån tidigare erfarenheter, värderingar och aktuella livssituation. Vem är jag att fördöma eller ge förnumstiga råd?

Däremot har jag har lärt mig att genom att dela våra mörker, våra vandringar genom dödsskuggans dalar, vår sorg, rädsla och ilska, vår sårbarhet och mänsklighet med varandra, så håller vi oss lättare flytande. Och håller vi oss flytande så kan vi också fångas upp av vågorna lättare och sakta föras in mot land, där fast mark väntar. 

Tala och gör demokrati

Jenny Nordberg skriver en vass krönika i dagens SvD, ett brandtal för att

… sluta tala om maktlöshet, och börja tala om demokrati.

Hon talar för den undersökande journalistiken, personligt engagemang och ett offentligt samtal där vi

prata(r) med dem som tycker tvärtom, och lyssna på vad de säger.

Frances Kissling, amerikansk debattör och abortmotståndare, sa i ett samtal med Krista Tippett från 2011 om polariserade frågor i den offentliga debatten:

…I do think that when people who disagree with each other … come together with a goal of gaining a better understanding of why the other believes what they do, good things come of that. But the pressure of coming to agreement works against really understanding each other, and we don’t understand each other.

Och de kommer in på vikten av att våga vara sårbar för att komma förbi barriärerna i låsta debatter. Krista Tippett tar upp ett citat av Kissling:

I want to read you something that I was really struck by that you wrote. You were giving a list of a couple of qualities that you thought were necessary, as you said, if we are to continue the conversation to bring construction forward thinking approaches to what has been a long and difficult issue. One of them that really struck me was ”the courage to be vulnerable in front of those we passionately disagree with.”

Och Frances Kissling fyller i:

Right, right. And I think that’s the hardest thing to do and I think it is very hard for all of us in these situations to acknowledge, for example, that we just don’t have the answers to this problem. I don’t think we have the answers to the problem of abortion in our society, whether it’s the problem of abortion itself or the problem of how we’re going to mediate our differences about abortion.

And a willingness to admit that is very, very difficult. What is it in your own position that gives you trouble? What is it in the position of the other that you are attracted to? Where do you have doubts? Because it is only, I think, if we are interested in understanding each other and if we are ultimately interested — and it’s not a question of common ground — but if we are ultimately interested in an abortion policy that reflects what is good in the concerns of those who disagree, the only way we’re going to get any sense of what that is is if we can acknowledge what is good in the position of the other, acknowledge what troubles us about our own position. I mean, I’ve said this to somebody recently. I said, you know, I don’t understand how you can work on an issue for 35 years as complicated as this and never change your mind at all about anything.

Demokratin, som Jenny Nordberg skriver om, förutsätter alltså att vi vågar välja sårbarheten. Att vi vågar lyssna bortom våra principer för rätt och fel, för att försöka se – inte nödvändigtvis anta – den andra sidans perspektiv på världen.

Den förutsätter att vi vågar ställa våra egna ställningstagande i det granskande ljuset från andras erfarenheter och tankar – även om ”de andra” är våra meningsmotståndare.

Det förutsätter också att vi väljer att inte dumförklara eller avhumanisera människorna på den andra sidan, och att vi inte drar alla meningsmotståndare över en kam när vi själva blir dumförklarade eller avhumaniserade av någon av dem.

Det finns många förebilder – och jag är glad att ha några av dem i min bekantskapskrets. Jag vill tro och hoppas att jag vågar göra dem sällskap när tillfällena uppstår.

Att lära sig att lära – dag 15 i #blogg100

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25

Jag kommer aldrig ihåg vilken ordning det var på orden när jag först fastnade för kombinationen av leva och lära. För mig har de vuxit ihop, så att levande och lärande går hand i hand.

Att aktivt utforska, eller bara vara öppen för nya intryck, insikter och infall som jag möter utan att avsiktligt söka upp dem, är något av det viktigaste jag vet. Och har så varit hela livet, tror jag. Den unge herre som var den jag utsatte för mitt första försök till parbildning i livet någon gång i sjuårsåldern, svarade förskräckt på min chansförfrågan att en sån som jag inte gick att vara ihop med – jag läste ju uppslagsböcker! Nåja, his loss in the end. För – att läsa uppslagsböcker, textböcker, kalendrar, faktaböcker och artiklar har jag fortsatt med, och lycklig utan honom har jag blivit.

Som kroniskt nyfiken var det därför ganska naturligt att jag klickade på länken i twitterflödet ikväll som gick till en artikel i Harvard Business Review med rubriken ”Learning to learn”. I den skriver Erika Andersen, grundare av ett företag som erbjuder ledarskapsutveckling, om hur vi kan gå till väga för att motverka vår till synes ofta inbyggda motvilja mot att aktivt leta upp och utforska det som är okänt och oprövat, liksom att i vuxen ålder utveckla helt nya förmågor. Det innebär ju att vi måste pröva oss fram och att vi måste bli nybörjare igen. Vem vågar det i ett expertsamhälle där rätt kontra fel härskar, och där prestation i hög grad bestämmer självkänslan?

Utifrån erfarenheten av att själv och genom kollegor ha coachat ett stort antal chefer till ökat lärande, identifierar Andersen fyra egenskaper som hjälper oss att lära nytt:

  • Ambition och strävan
  • Självinsikt
  • Nyfikenhet
  • Sårbarhet

Det fina i kråksången är att de här egenskaperna inte är givna en gång för alla. Vi kan träna oss i att utveckla dem, för att på det sättet förbereda oss för att öka vår förmåga till lärande – att lära sig lära.

Vi kan utveckla vår ambition och motivation att lära genom att aktivt sätta oss in i vad vi skulle kunna göra om vi hade den kunskap eller förmåga som vi står inför att lära. Det här är ett knep som vi behöver ta till när det handlar om behov av lärande som vi ställs inför utan att vi väljer själva – som på arbetsplatsen. Eller när det är ett lärande som kräver regelbunden träning och nötande – tyska verb till exempel… Att föreställa sig en semester i Heidelberg eller Rothenburg där man konverserar med lokalbefolkningen över en skummande öl, ökar sannolikt motivationen jämfört med om man bara fokuserar på über, durch, gegen och allt vad det nu var.

Modet att öka vår självinsikt är en starkt bidragande faktor till lärande. Om jag vankar runt i tron att jag har full koll på hur mitt beteende och mina förmågor påverkar min omgivning, riskerar jag att missa viktiga insikter och öppningar för utveckling. För mig är den här punkten en jätteutmaning. Jag tvekar oerhört inför att fråga er som känner mig om hur ni uppfattar mig, vare sig generellt eller ur mer avgränsade perspektiv, för att jag är rädd för svaren… Samtidigt har jag upprepade gånger under livet insett att min egen uppfattning om mina egenskaper, styrkor och begränsningar inte är en absolut sanning.

Döm om min förvåning när jag sökte som analytiker i början av mitt yrkesliv; övertygad om att jag var en av de minst analytiska och mer intuitionsstyrda människor världen skådat (givetvis är jag en outlier, ett extremfall i min egen självuppfattning) visade testerna som ingick i rekryteringsprocessen att jag i själva verket hade en stark analytisk förmåga.

På senare tid har jag vid flera tillfällen fått omdömet att vara en ”doer”, en som får saker gjorda. ”Hur går handlingskraft ihop med min bild av mig själv som en gudabenådad prokrastinerare?” blir då min självklara fråga till kvinnan som blickar tillbaka mot mig i spegeln.

Genom att ta dessa insikter på allvar, öppnar sig nya fält för utforskande och lärande. Utöver det lärande om min något snäva självbild som sådana tillfällen genererar då, förstås.

Nyfikenhet är något vi föds med. Det är också något vi tar för självklart hos barn, även om det som förälder kan vara påfrestande att utsättas för inte 20, utan snarare 20 000 frågor: ”Varför… ? Hur…? Vem…? När…? Vad…?”.

Med åren slipas vår nyfikenhet ner. Först på ytan, men efter tillräckligt många ”Fråga inte så mycket” glömmer vi nästan bort den där ivriga energin känns som nyfikenheten triggar i oss. Dessutom riskerar vi ju att göra bort oss, visa oss okunniga, ja, rent av dumma, genom att fråga för mycket. Nej, det är snabba svar och rappa omdömen som ger vuxenpoäng!

Andersen visar hur vi kan återupptäcka vår nyfikenhet genom att börja fråga igen. Ställ dig nyfikna frågor! Även om vi inledningsvis till och med bara känner att ”det här är störttråkigt”, tipsar hon om att åtminstone ställa oss frågan ”Vad är det som gör att andra tycker det här är intressant?”.

Sårbarheten då slutligen. Här ser jag ju en intressant koppling in till mitt utforskande av Brené Browns 10 livsråd för ett helhjärtat liv i boken ”Våga vara operfekt”. Inte minst tänker jag på vikten av att värna leken, som jag skrev om nyligen.

Att värna leken förutsätter att vi släpper taget om prestige, prestation och perfektion. Att lära förutsätter kanske till och med att vi återfinner leken i själva lärandet och frikopplar våra ”misslyckanden” eller lärande försök från vår självkänsla. Det underlättar om vi, istället för att gräva ner blicken och självkänslan i enstaka ”misslyckanden” och vår uppfattning om vad det gör oss till i omvärldens ögon (”Idiot! Imbecill! Epic fail! Kommeraldrigattkunna…) försöker hålla ögonen på processen i lärandet: ”Jag är nybörjare på det här. Men med tiden kommer jag att behärska allt mer, och kolla vad jag kan idag, som jag inte kunde innan jag började sätta mig in i det här.”

Det förutsätter också att vi lär oss känna igen och rakryggat härbärgera skammen. Skammen som dyker upp, när vi i vår lärprocess agerat på sätt som riskerar att skada, inte bara oss själva, utan andra. För en sak som skiljer lärandet i vuxen ålder från lärandet i barnaåren är att vi lär under ansvar.

Att lära under ansvar innebär att vi kan hamna i situationer där vi måste rätta till, be om förlåt, gottgöra, laga och reparera i relationer, processer och leveranser. Oerhört läskigt och obekvämt. Inte konstigt då att alternativet att bli vid sin läst, veta vad man har men inte hur det blir, inte lära sig sitta som gammal hund etc. känns lättare.

För mig är det dock inte ett långsiktigt alternativ, hur konflikträdd, skamskyende och bekväm jag än må vara.

”Allt som har liv, växer och utvecklas” stod det i förordet till Segertoner, sångboken som jag lusläste under predikningarna i min barndoms kyrka. Myllan för mitt växande och utveckling – för mitt liv – är lärandet, och motivation, självinsikt, nyfikenhet och sårbarhet är viktiga beståndsdelar i den myllan.