Åker tåg

Tur och retur Lund idag. SJ transporterar mig ner och upp igen genom ett sommargrönskande landskap. Insprängda med jämna mellanrum passerar enstaka hus, små samhällen, städer av olika storlekar mitt fönster.

Det är behagligt att åka tåg. Tid att tänka. Tid att betrakta. Tid att jobba. Tid att vara.

Också tid att samsas med många människor på liten yta. Det är inte alltid lika behagligt. Dofter och ljud bryter igenom min bubbla av ro. Chips? Smakar bättre än de luktar, inser jag. Likadant med sötade drycker – artificiell jordgubbe fyller näsan ett tag.

Givet att en är på humör och har tur kan mötet med en ny bekantskap på tåget bli riktigt berikande. Det har hänt mig några gånger. Men idag är jag varken på humör eller får sällskap av någon som vill prata med mig.

Vill bara vara med mig själv, dyka in i jobbet och med jämna mellanrum låta ögonen bada i grönskan utanför fönstret. Och det går ganska bra.

Miljarder nyanser av regnbågen

Som jag antydde i gårdagens inlägg var förra veckan en vecka av ”vidöppna, inkännande, innerliga, utforskande möten”.

I flera fall var det så att innerligheten flyttade in där rädsla och vad-skulle-hända-om-jag…-tänk tidigare bott. När jag väl bet huvudet av rädslan och sa orden som behövde sägas, trots att tårarna stod redo på tårkanalernas startlinje, trots att rösten knappt bar och hjärtat rusade i bröstkorgen som på en omvänd tigerjakt, öppnades himlen.

En himmel som visade sig rymma frihet, glädje och, som sagt var, innerlighet. Som skatten som väntar vid regnbågens slut.

Tänk vad vi människor kan skapa för varandra när vi lyssnar in och följer hjärtats röst.  När vi tar emot den andres ord, orden som varit instängda i rädslans fängelse. Tar emot dem utan fördömande, men med mod och medkänsla. Befriar de rädda orden och tankarna. När vi tillsammans slänger alla masker och vågar tillitens hopp rätt ut i sårbarheten. 

Då kan livet få explodera i ett fyrverkeri. I miljarder nyanser av regnbågen. Och på köpet kan en få en själabror.  

Telefonskräck och rösten i luren

Hej, jag heter Sara och jag har telefonskräck. 

Var kommer den ifrån, den där ångesten inför att behöva ”lyfta på luren”? Och varför klingar den inte av, trots att jag gjort otaliga telefonintervjuer (snacka om självplågardrag, att skaffa sig ett jobb där telefonintervjuer i perioder är vardagsmat)?

Jag mejlar tusen gånger hellre än ringer. Chatta går också bra.

Om någon ber mig ringa, så går skräckfilmsregissören i mig igång. Vad har jag gjort för fel som jag ska stå till svars för nu? Hur ska jag formulera mig så att jag inte svamlar iväg och bara blir osammanhängande och bluddrig?

 

monster-426993_960_720

Prestationsprinsessan. Min inre kritiker. Fördömandets demon. De krälar fram i dagsljuset och släpar med sig den kletiga rädslan för att göra fel, störa, ge ett dåligt intryck, verka korkad, gud vet vad, när jag närmar mig ”nummerskivan”.

Avsaknaden av kommunikation med hela människan. Bara en röst i andra änden av luren och ord i en skissartad kontext. Det är det som gör det svårt – svårare – att landa i tanken på samtalet. Tror jag.

Och ändå.

 

Efter nästan varje telefonintervju och som idag även efter vissa privata telefonsamtal tänker jag: Wow. Så häftigt. Vilken berättelse jag fick mig till livs. Vilken fantastisk person som rösten i andra änden av luren gav mig glädjen att samtala med en stund.

Då blir jag alldeles varm och ler. Både på insidan och utsidan.

 

Hur känner du inför telefonsamtal? Och om du har blivit av med en telefonskräck, vad var det som förlöste dig?

 

Leendet, seendet – dag 85 i #blogg100

Jag såg honom på avstånd. Han väntade.

Jag såg hur ljuset från hans leende lyste upp hans ansikte och hur kroppen liksom öppnades upp i sin hållning. Som när solen bryter fram en gråmulen dag.

Han väntade in henne, en kollega eller vän, inget mer av kroppsspråket att döma. Men ändå en djupt uppskattad människa; det var tydligt i hur hans ögon såg henne.

När hon var framme utbytte de en varm hälsningskram. Som när solens strålar träffar bladet, blomman och ger energi för fortsatt liv och utveckling. Gick sedan i gott samtal in mot byggnaden.

Och jag tänkte: Åh, vad jag önskar att varje människa kunde få bli sedd på det viset! Sedd, bekräftad och uppskattad.

 

Konfererandes – dag 36 i #blogg100

Vaknar upp på hotellet i Åre, där jag delar en 8-bäddslägenhet med 7 andra damer/kvinnor/tjejer. Flera av mina rumskamrater har jag aldrig träffat tidigare, och det är en märklig känsla att snabbt slungas in i den intimitet som det innebär att dela rum och badrum.

Ska tillbringa två dagar på konferens, med nya och gamla bekantskaper. Jag har börjat komma till insikt om att för mig, som alltmer börjar att definiera mig som en extrovert introvert, är detta både oerhört stimulerande och krävande på samma gång.

121TS1XNO5Väljer att fokusera på det livgivande i att mötas, uppdatera och uppdateras, lära känna nya personer och sammanhang. Ska se till att komma ihåg att gå undan, om så bara mentalt, i korta stunder för att hämta andan och låta energin komma upp till ytan igen.

Människors möte 

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

~ Hjalmar Gullberg ( 1898-1961 )

Foto: Alex Holt @ https://stocksnap.io/photo/121TS1XNO5