Leendet, seendet – dag 85 i #blogg100

Jag såg honom på avstånd. Han väntade.

Jag såg hur ljuset från hans leende lyste upp hans ansikte och hur kroppen liksom öppnades upp i sin hållning. Som när solen bryter fram en gråmulen dag.

Han väntade in henne, en kollega eller vän, inget mer av kroppsspråket att döma. Men ändå en djupt uppskattad människa; det var tydligt i hur hans ögon såg henne.

När hon var framme utbytte de en varm hälsningskram. Som när solens strålar träffar bladet, blomman och ger energi för fortsatt liv och utveckling. Gick sedan i gott samtal in mot byggnaden.

Och jag tänkte: Åh, vad jag önskar att varje människa kunde få bli sedd på det viset! Sedd, bekräftad och uppskattad.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *