Årsbokslut 2016

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016

2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.

img_5267Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.

Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.

Den kreativa, konstnärligt skapande verksamhetsgrenen har haft hög prioritet under året, med läsning, diktförsök, deltagande i #blogg100, kulningskurs och bokprojekt med Helena, fotografering, bildredigering och doodlande/sketch noting som olika pilotprojekt. Projekten har gett god avkastning i form av ökad energi och livslust.

Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.

Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.

Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.

Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.

Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.

Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.

IMG_4221Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.

”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.

Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.

Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.

 

 

I mål! – dag 100 i #blogg100

För 101 dagar sedan stod jag på startlinjen. Idag går jag i mål! 100 blogginlägg är skrivna, nya insikter vunna, nya bloggvänner fådda.

Vibeke_Skofterud_Vasaloppet_2012_001Jag har grundat mig i min egen röst. Tvekar inte längre för att vrida och vända på språket, bilderna, tankarna.

Under den här perioden har jag vidgat mitt utrymme, mitt space; skapat mer luft runt mina tankar, känslor, upplevelser, insikter, fantasier och drömmar. Tror att det kommer sig av att bloggandet skapar distans till elektriciteten och signalsubstanserna i min hjärna. Jag blir en utomstående betraktare, vilket gör det mycket lättare att tillämpa den medvetna närvarons icke-dömande acceptans än när man är mitt uppe i stormarna.

Jag förutsåg att

Vissa dagar kommer det att bli sprintinlägg. En snabb länk till en låt, podd eller text som gripit tag i mig. Några medeldistansinlägg – lite recept, lite reflektioner över något jag läst eller lyssnat på. Några mildistanser – längre reflektioner, självcoaching om man så vill.

I efterhand får jag konstatera att jag verkar ha lättare att släppa iväg medel- och långdistansinläggen än sprintarna. Att skriva kort och kärnfullt är en ny utmaning.

För jag tänker fortsätta med ambitionen att blogga dagligen. För växande, välbefinnande och vetande. Jag hoppas att du vill fortsätta följa mig – och dela dina reflektioner på mina funderingar – i utforskandet av det goda i livet.

Foto av Vasaloppet/Nisse Schmidt (mynewsdesk) [CC BY 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons

Helhjärtat vill jag leva – dag 99 i #blogg100

Bloggutmaningen #blogg100 går mot mål. Eftersom jag har missat att blogga en dag sedan starten den 1 mars är detta dag 99 i min utmaning – jag ser upploppet, inte minst i FB-gruppen för #blogg100-inläggen. Där har de flesta inläggen idag ett tresiffrigt nummer i rubriken.

3470650293_60b27d6539_bEn röd tråd genom denna utmaning (den började till och med innan #blogg100 drog igång) har varit Brené Browns tio livsråd för ett helhjärtat liv från boken Våga vara operfekt. Jag vill ägna detta inlägg åt att samla mina tankar hittills på temat, som ett index och möjlighet till repetion för dig och mig. Det är ju den berömda upprepningen som är kunskapens moder…

1. Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter 

2. Värna om medkänslan med dig själv – frigör dig från kraven på att vara perfekt

3. Värna om motståndskraften – frigör dig från att döva dina känslor (numbing) och maktlöshet 

4. Värna tacksamhet och glädje – frigör dig från rädslan och otillräckligheten

5. Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert  

6. Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet 

7. Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet

8. Värna om lugnet och stillheten – frigör dig från orons livsstil

9. Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav 

10. Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll

Nya bloggbekantskaper – dag 98 i #blogg100

blogg100-logotypeMinst lika givande som det har varit att ta så mycket tid varje dag för att reflektera och skriva om det goda livet i #blogg100, har det varit att stöta på nya bloggbekantskaper. Alla kära gamla bloggvänner – tro mig, jag glömmer er inte, men just nu vill jag lämna plats på scenen för några nykomlingar i mitt liv.

Så här mot slutet av utmaningen kommer jag att ge mig ut på hal is och ge en shout-out/lite länkkärlek som jag lärt mig att det heter till er. De flesta av er har jag hittat i FBgruppen för #blogg100-inläggen; några har jag snavat över via de bloggar som jag upptäckt genom utmaningen.

Jag skriver ”hal is” – därför att jag kommer med största sannolikhet att glömma någon. Jag ber om förlåt på förhand och kommer att vinnlägga mig om att ge dig/er som jag glömmer upprättelse i framtida inlägg.

Nej, jag läser inte er alla varje dag. Men jag har er antingen i mitt wordpressflöde, bland mina webbläsarbokmärken eller i rss-läsaren (det är ju en bra fråga, förresten – hur organiserar jag bäst alla bloggar jag följer?) och ”doppar tårna” med jämna mellanrum i det ni skriver. Tack för att ni finns och öppnar mina perspektiv för det ni ser och finner, tar in, tänker kring och skriver om!

En stund på jorden – Mona skriver eftertänksamt och rofyllt om olika aspekter av livet och den inre resan.

Sammanflätat – Åsa skriver utbildande och tänkvärt om dels mindfullness och neurovetenskap, dels digitalisering och sociala medier.

Halloj världen – Ingers blogg om foto, bloggande och resor inspirerar!

Triloger – Camilla är lika obändigt nyfiken och vetgirig som jag, och hon skriver med avstamp i filosofi, teknik, matematik, litteratur med mera – en kombo som jag är ytterst svag för. En extra hjärna liksom (och vilken hjärna sen!).

Upp flyga orden – Gunnars blogg om språket (även bildspråket) och orden underhåller och bildar mig.

Reaktionista – Wildas inspirerande blogg om kreativitet och sårbarhet som berör genom bild och ord.

lugnofin och nya engelskspråkiga ohsosensitive – Louise är en förebild som soloentreprenör och kombinatör, liksom i att leva som högkänslig och introvert. Hon delar mitt intresse för mindfullness och inspirerar mig till att tänka kring att utveckla mitt bloggande, och ger råg i ryggen att ta tillvara min nyvunna insikt om att jag ligger åt det högkänsliga hållet som en styrka. Jag är inte ”bara blödig”!

Ärligt talat – Anna-Karins meditativa och inspirerande reflektioner om livet dag för dag.

Tallugglan och Alldamnstories – Helenas respektive Therese Victorias ärliga bloggar om livet som utbränd och depressiv. För att jag varit där själv, och för att jag vill finnas vid er digitala sida.

Sylvialidennordlund.se – föredömligt koncisa snuttar om glädjen i författandet och möjligheterna för personlig utveckling.

Bookbirth – Dani skriver också om författande, och låter oss ta del av romanen som växer fram på bloggen i en härlig kombination med vackra bilder.

Ringman.se – Anders om livet vid datorn och bloggandet – konkreta, handfasta råd och insikter i den digitala vardagen.

by Karin och Arbeta platsoberoende – Karins tänkvärda reflektioner om livet i stort och smått, liksom om livet som digital företagare.

Ser fram mot fortsatt perspektivvidgande, inkännande, utmanande, roande, tankeväckande, informativ och inspirerande läsning i era sällskap!

Återkommande – dag 97 i #blogg100

Detta skrivs den 6 juni, Sveriges nationaldag, 2016.  Mellan 1916 och 1982 var det Svenska flaggans dag (vilket det fortfarande är). Dagen firas till minne av flera olika konstitutionella milstolpar i vårt lands historia:

  • Gustav Vasa valdes till Sveriges kung i Strängnäs, Kalmarunionen därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.
  • Hertig Karl (den blivande Karl XIII) skrev under 1809 års regeringsform.
  • Sveriges riksdag 1973 tog första beslutet om 1974 års regeringsform.

sweden-916799_1920

I min familj har vi inga särskilda traditioner kring dagen. Jo förresten, jag har en: jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika efter Husbykravallerna 2013, mitt nationaldagsevangelium.

När vi hade hus, hade jag en idé om att gå ut vid 9-snåret med fasadflaggan i högsta hugg och sätta den på plats samtidigt som  ”Flamma stolt” med Orphei Drängar spelades på högsta volym för hela grannskapet. Idén blev verklighet ett par år också.

Nuförtiden blir det, om något, utflykt till något av de förarrangerade firandena med picnickorgen packad. För något år sedan firade vi med Operan i Haga; i år var det Kulturskolan i Rålambshovsparken som fick stå för kalaset, eftersom 11-åringen framförde en snabbrepris av årets musikaluppsättning Aristocats.

Oavsett deltagande i firandet eller ej, är det en dag som passar som hand i handske för att skriva något om det återkommande i våra liv.

För varje år som går upplever jag årstidernas gång allt tydligare. Jag försöker också stanna upp och ta in skedena djupare. Första snödroppen, första koltrastsången, första magnoliablomman, häggen, syrénen… De ljusa juninätterna, de fåtalet (?) gassande, tryckande varma dagarna då luften står stilla i väntan på urladdningen, badstränderna, augustimånen. Lövens skiftningar från grönt till rött och brunt. Oktober- och novembermånaderna då träden kläds av. Adventsljusen och julsångerna. Skiddagarna och snögloppet.

Det är något med den cykliska tiden som liksom gnuggas djupare in i mig för varje år som går.

Det har blivit påtagligt i mitt firande av digital helg sedan ett antal veckor. Under 24 timmar varje vecka skapar jag rymd i min relation till omvärlden som jag tar in den genom internet och alla digitala redskap. Och den digitala helgen har snabbt blivit en hörnsten i mitt liv som jag ser fram emot – både att lägga undan dator och telefon, och att sedan plocka fram dem igen, med vår relation satt i lite större perspektiv än vad vi hamnar i på daglig basis (ja, jag talar om datorn, telefonen och iPaden som vore de nästan personer. Och de är de på sätt och vis, arbetskamrater som gör det möjligt att skapa, lära och kommunicera).

Jag associerar till Tomas Sjödins reflektioner om de judiska stränga reglerna för sabbaten, som han skriver om i Det händer när du vilar. Han reflekterar över upplevelsen att ”stränga regler ger avspända människor”. Hm, lagom stränga är nog bäst tänker jag, när tanken gör ett skutt till nidbilden av brittiska internatskolor och andra regeltyngda miljöer. Kanske är det just det att det är stränga regler för en begränsad, men återkommande period som är nyckeln?

Tomas Sjödin skriver vidare om betydelsen av det återkommande. Han utgår från växtens resa från frö till planta, och han stannar vid vikten av väntan och till och med monotoni, vilket förr eller senare tenderar att dyka upp i det återkommande, för att de osynliga rottrådarna ska hinna med att utvecklas i lugn och ro. Det är en grundförutsättning för långsiktigt hållbart växande.

Utöver min digitala helg provar jag den här månaden för första gången en annan ritual, som Tess har tipsat mig om. I takt med månens faser under en måncykel väljer jag, utvecklar jag och förankrar jag en intention i mitt liv. Det här gör jag inte för att jag skulle tro att det är något magiskt med månens kraft, utan för att måncykeln är en naturlig cykel för växande och vila.

Det blir som med andningscykeln, som jag tidigare skrivit om. Ta in, ge ut, vila. Ta in, ge ut, vila. Så länge i mitt liv har jag tagit in och gett ut utan vila. Den här våren har jag på allvar insett vikten av vilan.

En intention är ett eller flera ord, som kondenserar någon aspekt av mitt liv och sammanhang som jag vill sätta extra fokus på i reflektion och handling. Denna min första måncykel är min intention ”Vardag”. Jag tror att det handlar om att fortsätta utforska och etablera de dagliga rutiner som jag lärt mig att uppskatta värdet av: meditation och kort workout+stretch.

Har du några återkommande hållpunkter i ditt liv, som hjälper dig i ditt växande och i din vila?