Att älska sin nästa som sig själv

Den här bloggen heter Saras Goda. Jag valde namnet för att jag ville berätta om det som jag tycker gör livet gott att leva. I dagens samtal med min coach Helena insåg jag att en djupare dimension av namnet är att jag i mina inlägg reflekterar – gärna i dialog med dig, kära läsare – över vad som gör mig gott, det vill säga vad som ökar mitt välbefinnande.

Jag har små demoner som säger åt mig att mitt välbefinnande inte är så viktigt. Att det som är viktigt i livet är att jag framförallt hjälper andra att öka sitt välbefinnande, oavsett om det är i relationer som jag har med enskilda individer (som mina barn, min man, min övriga familj, mina vänner och bekanta) eller samhället som helhet (mitt jobb handlar ju på något slags övergripande nivå om att främja innovation för hållbar samhällsutveckling).

På ett intellektuellt plan vet jag naturligtvis, liksom de flesta omkring mig tror jag, att det är viktigt att vårda sitt eget välbefinnande. Inte minst för att kunna bidra till andras välbefinnande och en god samhällsutveckling, om det nu är mitt mål.

Men på det känslomässiga planet är det alltför ofta tvärtom. Klart att jag ska ordna barnkalaset, trots att jag är så trött att jag bara vill dö. Klart att jag ska tacka ja till den där middagen, trots att jag egentligen bara vill… (välj fritt), hon blir ju så ledsen om jag inte kommer. Klart att jag ska…

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Det handlar inte om egoism och egocentrism; att jag ska älska mig och det ska minsann alla andra också för att jag förtjänar det. Nej, det handlar om att älska mig så mycket att jag på allvar lyssnar in ”min sanna röst”, om att bejaka och vårda min äkthet. Det är inte enkelt. Det medför en risk att bli sårad, som Brené Brown skriver i sitt livsråd om att värna sitt sanna jag. Men, som hon också skriver, det innebär samtidigt att jag tar mitt ansvar i relationen till andra människor. ”Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem” – det kan utlösa skamkänslor och känslor av otillräcklighet och oduglighet. Men om målet är att vara sann, och någon inte gillar det, så står jag i alla fall stadigt i relation till mig själv, och vad jag ser är gott för mig i form av äkthet och mitt egenvärde.

 

11 reaktioner på ”Att älska sin nästa som sig själv

  1. Pingback: Tankar om kärlek – Saras goda.

  2. Pingback: Helhjärtat vill jag leva – dag 99 i #blogg100 – Saras goda.

  3. Pingback: Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100 – Saras goda.

  4. Pingback: Mitt mentala Sälen – dag 1 i #Blogg100 – Saras goda.

  5. Pingback: Självtillåtelse | Saras goda.

  6. Jannie Blomme

    Hej! Visst är det så som du skriver; en förutsättning för att kärleksfullt kunna se andra är att man även ser och respekterar sig själv. Erkänna och se sitt eget behov av omsorg som en utgångspunkt för att uppfatta det hos andra. Svårt är det, där håller jag med dig. Både svårt att vara tillräckligt själv-omhändertagande och tvärtom, att inte tippa över och bli egocentrisk. Då det istället blir omsorg av sig själv på bekostnad av andra. Ibland är det svårare än annars upplever jag. Småbarnstiden är ju ett strålande exempel på det, där någon så tydligt faktiskt behöver något hela tiden. Eller vid stress som fördunklar både vägen och målet till förmån för ”nu”. Sjukdom är också en potentiell fallgrop, egen eller andras (förutom i jobbet där prioriteringarna vid det här laget är ganska klara). Andras skuldbelägganden såväl som egna.. Det var det där med balansen…

    1. Ja, vissa situationer är verkligen knöligare än andra. Tänker att förutsättningarna för att hålla kursen är att jag tränar mig när pressen inte är som störst. Men så ofta låter jag ju allt bara flyta på då, utan att reflektera. Då blir det svårare att höra ”sin sanna röst” när omvärldsrösterna – och de egna kraven och bordena – blir alltför högljudda. Och balans – just det, vad är det egentligen? Har ett inlägg på gång om det så småingom 🙂

      1. Ann Danell

        Hej Sara!

        Tack snälla du för din vänlighet och tack för att du läst mitt blogginlägg om att verjkligen kunna gilla sig själv på djupet. Har läst ditt inlägg om samma ämne och tycker du skriver så bra och igenkännbart! Roligt när vi bloggare i olika åldrar kan uppmärksamma varandra! Vi har en viktig uppgift tycker jag, vi som faktiskt tar oss tid och först tänker och funderar, sen skriver ner det vi känner för att väcka tankar hos andra. Många kramar till dig! Vi hörs igen!

      2. Tack för dina varma ord! Det är verkligen roligt och inspirerande att upptäcka andras tankar kring frågor man själv bär på, och få nya perspektiv på dem genom bloggandet. Kram till dig också, och jag ser fram emot att följa dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s