Söndagssummering 2 – dag 96 i #blogg100

IMG_2281I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några  ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.

Glows

Ett par bra leveranser, varav den ena på uppstuds när kunden bäst behövde den.

Sårbarhetsklubben bildades!

En härlig picnic i Vitabergsparken med familjen i harmoni under hela måltiden (märks att barnen börjar bli större).

Ett nytt avsnitt i Myter och mysterier – denna gång ett extra långt, extra spännande avsnitt om Egyptens mytologi.

Har läst ut Tomas Sjödins Det händer när du vilar – som stärker mig i min digitala helg-ambition – och börjat på Krista Tippets Becoming Wise: An Inquiry Into the Mystery and Art of Living – åh, vad jag ser fram mot att fortsätta läsa, reflektera och samtala om den!

Den lovande fredagslunchen med två nygamla jobbekantskaper.

En spontan glassfest på fredagskvällen när vi såg att några vänner var i närheten på teater – ett FB-meddelande senare blev det fest!

Promenaden hem i försommarkvällen med två lyckliga 13-åringar som varit själva på Gröna Lund.

Två nya klänningar som passade utan alltför mycket god vilja.

En rolig femtioårsfest (inte min än så länge) med kära återseenden av vänner som det går för långt mellan gångerna som vi ses och med promenad hem på Söder i sommarkvällen, bland glada människor, mättade blomdofter (på några håll andra, mindre behagliga dofter iofs…) och min älskade som sällskap.

Klasspicnic med 8-åringen i ljuvlig, slösande sommarvärme och go’ resa hem med prat om dagen som varit.

13-åringens första jobbintervju, för Ung omsorg (nej, jag satt inte med på intervjun…).

Mysig promenad och samtal till och från 11-åringens akrobatikavslutning.

Grows 

Har börjat (tänka på att) stärka medvetenheten i mitt förhållande till mat – håll i, håll ut och utveckla!

Få ordning på höft och ben – se till att kontakta läkare och naprapat.

Fortsätta jobba för var(je)dagssjuan; lägga till några stretchövningar.

Fortsätta träna på att inte ta kritik (framförallt inte indirekt) personligt…

Vara vaksam på när jag börjar anklaga mig själv för och älta saker som inte längre går att göra något åt – ”varför gjorde jag inte…”.

Och så är det där med att komma i säng och släcka i rimlig tid…

Men framförallt: träna på att njuta av och bara vara i en ledig måndag med familjen på utflykter och sedan nygamla bekantskaper i spännande samtal.

Vilka är dina Glows and Grows den här söndagen? 

 

Det gör ont – dag 95 i #blogg100

Idag springer tusentals människor 4,2 mil på Stockholms gator. Själv ser jag fortfarande fram mot Midnattsloppet, om 70 dagar. Huruvida ambitionen att springa hela loppet håller vet jag inte. Min utmaning med Löpskolans tioveckorsplan för att gå från nybörjare till att springa en mil har påbörjats några gånger. Kommit av sig lika många. Håhåjaja.

Igår eskalerade också de småbesvär jag haft i höger höft, knä och fot ett bra tag. Jag kan inte komma på att jag gjort något särskilt som skulle ha föranlett det som jag bäst beskriver som ”pop:et” i smärtnivån. Men plötsligt gör det ont från axeln, ut i arm och hand (ok, det kan komma av för mycket tangentbord), ut från ländryggen till höften, baksida lår, knä, framsidan benet ut i foten. Ischias? Att ringa läkare på tisdag för att få tid för undersökning står nu högt upp på att göra-listan.

Men är det så klokt att i väntan på läkarutlåtande (som när det gäller den här sortens besvär kan ta lång tid att få med visshet i besked om orsaken) att fortsätta löpträna på egen hand? Hm. Tål att funderas på.

Vad gör jag då om plan A som i Ambition spricker? Ja, för några år sedan skulle jag a) ha bitit ihop och kört vidare ett tag till med löpningen och loppet. b) lagt mig ner och gett upp all träning över huvudtaget för ett bra tag framöver.

Konstaterar att jag idag kan ana alternativ till dessa, inte fullt så konstruktiva, vägar framåt.  I mina funderingar utgår jag från vad det där målet om Midnattsloppet egentligen är uttryck för – varför vill jag egentligen springa det?

Mina svar är både kortsiktiga och långsiktiga. På kort sikt: det är såååå himla peppande och kul att springa det loppet! Musik, folk, fest, augustinatt förgyller löpningen och ger en helt unik upplevelse.

Så vad kan jag göra för att få Midnattsloppsupplevelsen även om jag inte kommer att kunna förbereda mig som planerat? Jag kan hämta ut min tröja och chip som planerat. Jag kan sätta på mig tröjan, hänga vid starten, sjunga med Kenta och alla löpare om att Idag är jag stark… Jag kan promenera längs banan där det går, vandra mellan fest- och framträdandestationerna, suga åt mig av energin från löpare, publik och artister (och ge lite själv också genom att utstöta små hejarop då och då till slumpmässigt utvalda löpare typ). Jag kan njuta av miljöerna och sommarnatten. Jag kan ge mig själv en klapp på axeln och en i ryggsäck medhavd banan, då jag kommer i höjd med målet.

Det är inte som att springa och bli hejad på, ta ut sig totalt, känna euforin över att ha tagit sig i mål. Men det är en upplevelse av stora delar av magin i loppet – och kanske får det räcka för mig i år.

På lång sikt är Midnattsloppet dock bara ett steg i riktning mot målet om ett rörligare, mer fysiskt uthålligt och starkare liv, vilket i sig ger mer mental energi och kraft.

Vad är plan B, som i Beredd-på-alla-eventualiteter, för att komma vidare i den riktningen?

Plan B har två byggstenar. För det första – få till och håll i vardagsmotionen. Promenader, dagliga (så gott som) sjuminutersworkouts och stretch, möjligen också ett par pass på friskis i veckan.

För det andra – bli lättare. Minskad belastning på höfter och knän gör ingen skada, tvärtom. Strategin för att bli lättare orkar jag inte utveckla nu (mest för att jag vet allt om hur jag ska göra i teorin, men att få till uthållighet i att göra goda matval är sååå svårt i praktiken). Har i princip gått upp alla kilon som jag snabbrasade för två år sedan. Annan strategi behövs!

På den, av många anledningar läsvärda, bloggen lugnofin finns en inspirerande artikelserie om medvetet ätande, som jag återläser och tar avstamp i.

Så. Grunden i strategin handlar alltså för mig nu om att förstå önskad riktning, eftersom det enda jag kan vara säkra på är att förutsättningarna för att gå den tänkta vägen, den där plan A, kommer att förändras från det att jag drog upp planen första gången. Dessutom behövs klarhet i de centrala, inte tidsbundna förutsättningarna för att röra mig i önskad riktning. Så ofta har jag låst mig i de definierade hur:en, att jag glömt bort de underliggande varför och vad… Förhoppningsvis är jag lite klokare denna gång.

Poesi – dag 94 i #blogg100

Mitt diktande i gårdagens inlägg i kombination med att jag idag (måste ju vara typ sist i Twittervärlden med det), upptäckte hashtaggen #lyrikfredag på Twitter, fick mig att börja fundera på det där med poesi – både att läsa och att skriva. Jag har läst lite lyrik genom åren, men oftast snavat över poesin genom musiken, som tonsatta dikter. Och jag har någonstans i gömmorna en hophäftad bunt papper på vilka jag som barn satte tankar på pränt i poesins form. Bland annat i denna närmast aforismartade dikt, som min käre far ofta citerar:

Data, räkna. Data, skriv. Människa, gör nånting med ditt liv!

Hehe. Redan som barn var jag alltså fascinerad av digitaliseringens påverkan på oss människor och vikten av att vi har en riktning i vår användning av tekniken.

transtrc3b6mers_stenpoesi_7_tomas_transtrc3b6mers_platsNåja, tillbaks till huvudspåret för inlägget. I mitt googlande kring poesin som företeelse snavade jag över tidningen Skrivas poesiskola. Den inleds med att artikelförfattaren, poeten Mats Söderlund ger en kort beskrivning av vad poesi är, utifrån den Tranströmerdikt som fångats på bilden ovan:

Dikten säger något om vad poesi är, nämligen mer språk än ord.

Jag hittade också DNs Snälla poesiskolan från 2010-11, som visade sig vara en riktig liten juvel till krönikesamling om just poesin.

Ciceronen i poesiskolan var litteraturkritikern och poeten Anna Hallberg, som bland annat skriver:

… konstnärliga texter, som poesi exempelvis, använder språk på ett konstnärligt sätt.

Det är förstås en truism, men avgörande om du vill syssla med poesi.

Själva begreppet ”estetik” kommer till exempel från grekiskans aisthesis som ungefär kan översättas med ”förnimmelse” eller ”varse­blivning”. Det handlar alltså om något sinnligare och mer prövande än de vanliga läsorden: ”begripa”, ”sammanfatta”, ”förstå”.

Jag tror inte att människor i allmänhet har svårt att ta till sig estetiska upplevelser. Tvärtom har jag många gånger fascinerats av att det kan vara så enkelt att diskutera avan­cerad lyrik med barn. Min erfarenhet är inte heller att det krävs universitetspoäng för att vara en bra och sensibel dikt­läsare. Men jag tror att det faktum att ­poesi visar sig som skrift, ställer till det onödigt mycket för många.

Respekten för det skrivna ordet är enorm. Skriftspråket har ju sina rötter i nedtecknandet av lagar, religiösa texter, föreskrifter och regelverk. Och vi är vana att betrakta text i första hand som information, upplysning eller förmedling. Konstnärliga texter gör något annat.

De har en öppnare, mer inbjudande uppbyggnad som kräver delaktighet snarare än konventionell förståelse.

Dikten erbjuder en upplevelse, och där står du och letar efter ett meddelande …

Ett sista skönt fynd i googlandet var en metadikt av den amerikanske juristen, författaren och poeten Archibald MacLeish om just dikten som fenomen. Och jag anar i dess sista strof en ledtråd till varför jag fascineras så av poesin.

Det handlar om varandet, om den medvetna närvaron.

Läser du poesi? Och i så fall, varför? Och har du någon favoritdikt/favoritdiktare? Jag är nyfiken!

A poem should be palpable and mute
As a globed fruit,

Dumb
As old medallions to the thumb,

Silent as the sleeve-worn stone
Of casement ledges where the moss has grown–

A poem should be wordless
As the flight of birds.

*

A poem should be motionless in time
As the moon climbs,

Leaving, as the moon releases
Twig by twig the night-entangled trees,

Leaving, as the moon behind the winter leaves,
Memory by memory the mind–

A poem should be motionless in time
As the moon climbs.

*

A poem should be equal to:
Not true.

For all the history of grief
An empty doorway and a maple leaf.

For love
The leaning grasses and two lights above the sea–

A poem should not mean
But be.

Foto av Britt-Marie Ingdén-Ringselle (Own work) [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

Sommarkvällsljus – dag 93 i #blogg100

Trädens och buskarnas blad har stillnat.

En ensam fågel sjunger. Medkoristerna i fåglakören sover middag inför sommarnattskonserten.

Svaga röster av firande nybakade studentskor bärs fram av enstaka loja vindpustar.

Syréndoftsmolekyler dröjer sig kvar.

Det guldvarma släpljuset speglar sig i fönstrens rutor mot en fortfarande himmelsblå bakgrund.

sommarnattSommarkvällsljuset. Ljuset som påminner mig om, driver mig att vilja värna närvaron i varje sekund, varje minut, varje timme av de sällsynt få sommarkvällarna då John Blund går vilse på sin väg till barnen eftersom han bländas av ljuset.

1 juni – dag 92 i #blogg100

I det här inlägget väver jag samman många av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrivit om under våren.

Det handlar om att värna några aspekter av mitt sanna jag: utforskande och experimenterande. Och jag har GARANTERAT fått frigöra mig från kraven på att vara perfekt

Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.

Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.

Så – beväpna dig med generositet och välvilja  (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).