Det gör ont – dag 95 i #blogg100

Idag springer tusentals människor 4,2 mil på Stockholms gator. Själv ser jag fortfarande fram mot Midnattsloppet, om 70 dagar. Huruvida ambitionen att springa hela loppet håller vet jag inte. Min utmaning med Löpskolans tioveckorsplan för att gå från nybörjare till att springa en mil har påbörjats några gånger. Kommit av sig lika många. Håhåjaja.

Igår eskalerade också de småbesvär jag haft i höger höft, knä och fot ett bra tag. Jag kan inte komma på att jag gjort något särskilt som skulle ha föranlett det som jag bäst beskriver som ”pop:et” i smärtnivån. Men plötsligt gör det ont från axeln, ut i arm och hand (ok, det kan komma av för mycket tangentbord), ut från ländryggen till höften, baksida lår, knä, framsidan benet ut i foten. Ischias? Att ringa läkare på tisdag för att få tid för undersökning står nu högt upp på att göra-listan.

Men är det så klokt att i väntan på läkarutlåtande (som när det gäller den här sortens besvär kan ta lång tid att få med visshet i besked om orsaken) att fortsätta löpträna på egen hand? Hm. Tål att funderas på.

Vad gör jag då om plan A som i Ambition spricker? Ja, för några år sedan skulle jag a) ha bitit ihop och kört vidare ett tag till med löpningen och loppet. b) lagt mig ner och gett upp all träning över huvudtaget för ett bra tag framöver.

Konstaterar att jag idag kan ana alternativ till dessa, inte fullt så konstruktiva, vägar framåt.  I mina funderingar utgår jag från vad det där målet om Midnattsloppet egentligen är uttryck för – varför vill jag egentligen springa det?

Mina svar är både kortsiktiga och långsiktiga. På kort sikt: det är såååå himla peppande och kul att springa det loppet! Musik, folk, fest, augustinatt förgyller löpningen och ger en helt unik upplevelse.

Så vad kan jag göra för att få Midnattsloppsupplevelsen även om jag inte kommer att kunna förbereda mig som planerat? Jag kan hämta ut min tröja och chip som planerat. Jag kan sätta på mig tröjan, hänga vid starten, sjunga med Kenta och alla löpare om att Idag är jag stark… Jag kan promenera längs banan där det går, vandra mellan fest- och framträdandestationerna, suga åt mig av energin från löpare, publik och artister (och ge lite själv också genom att utstöta små hejarop då och då till slumpmässigt utvalda löpare typ). Jag kan njuta av miljöerna och sommarnatten. Jag kan ge mig själv en klapp på axeln och en i ryggsäck medhavd banan, då jag kommer i höjd med målet.

Det är inte som att springa och bli hejad på, ta ut sig totalt, känna euforin över att ha tagit sig i mål. Men det är en upplevelse av stora delar av magin i loppet – och kanske får det räcka för mig i år.

På lång sikt är Midnattsloppet dock bara ett steg i riktning mot målet om ett rörligare, mer fysiskt uthålligt och starkare liv, vilket i sig ger mer mental energi och kraft.

Vad är plan B, som i Beredd-på-alla-eventualiteter, för att komma vidare i den riktningen?

Plan B har två byggstenar. För det första – få till och håll i vardagsmotionen. Promenader, dagliga (så gott som) sjuminutersworkouts och stretch, möjligen också ett par pass på friskis i veckan.

För det andra – bli lättare. Minskad belastning på höfter och knän gör ingen skada, tvärtom. Strategin för att bli lättare orkar jag inte utveckla nu (mest för att jag vet allt om hur jag ska göra i teorin, men att få till uthållighet i att göra goda matval är sååå svårt i praktiken). Har i princip gått upp alla kilon som jag snabbrasade för två år sedan. Annan strategi behövs!

På den, av många anledningar läsvärda, bloggen lugnofin finns en inspirerande artikelserie om medvetet ätande, som jag återläser och tar avstamp i.

Så. Grunden i strategin handlar alltså för mig nu om att förstå önskad riktning, eftersom det enda jag kan vara säkra på är att förutsättningarna för att gå den tänkta vägen, den där plan A, kommer att förändras från det att jag drog upp planen första gången. Dessutom behövs klarhet i de centrala, inte tidsbundna förutsättningarna för att röra mig i önskad riktning. Så ofta har jag låst mig i de definierade hur:en, att jag glömt bort de underliggande varför och vad… Förhoppningsvis är jag lite klokare denna gång.

7 reaktioner på ”Det gör ont – dag 95 i #blogg100

  1. Och jag skulle vilja slänga in ett besök till någon annan än en läkare…har du något emot att prova Gunnar, en av mina naprapater? (ja, jag använder mig av fler än en…)
    Han kan hjälpa dig med ett perspektivskifte ifrån ett Hur….också!

  2. Just så är det ju. När man bestämt sig för Hur blir livet ofta väldigt svårt. Istället – som du, nu – att veta varthän du vill, och utifrån det hitta vägar fram, ibland återvändsgränder, ibland lite genvägar, emellanåt senvägar, men inte stånga sig blodig mot en ogenomtränglig mur som rest sig rätt över vägen enligt Det Enda Rätta Hur:et, gudars skymning så klokt det är!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s